Takstains

På gården Taksteins finns flera hus från olika tider, och i åtminstone ett av dem finns medeltida rester bevarade. Samtliga byggnader vid Takstains totalrenoverades under 1980-talet, då husens ursprungliga färgsättning togs fram - kulörta väggar och snickerier!

Sägnen om Taksteinarn

På Takstens bodde en gång en storbonde som hette Nils Taksten. Hans gravsten finns i Lärbro kyrka och förutom dödsåret 1274 är en latinsk text inristad på stenen. I texten står bland annat orden "crimina deplora". Dessa ord kan översättas på två olika sätt, antingen med "begråt synderna" eller med "begråt brotten".
Tolkar man orden på det senare sättet kan det tyda på att Nils Taksten var en brottsling. Vad han så fall gjort sig skyldig till är det ingen som vet, men när en gång en välkänd vandringssägen om en mäktig storbonde som kom osams med prästen nådde Lärbro, sammankopplades den direkt med gravstenen i kyrkan och med den framstående Nils Taksten.
Många episoder är förenade till en sammanhängande berättelse, sägnen om Takstainarn.
Sägnen återberättas här direkt från P A Säve, men på ett modernare språk.
Fordom bodde en man vid Takstens i Lärbro socken på Gotland, en mäktig hövding, "Takstainar i Lärbro". Han hade så mycket att säga till om att ingen tordes göra honom emot. När prästen i församlingen skulle förrätta gudstjänst, måste klockaren alltid först fråga om Takstainarn kommit till kyrkan. Oftast var det så att församlingen måste vänta på honom.
En gång hände det att Takstainarn dröjde ända till aftonen, varför folket började knorra mot prästen att denne skulle sköta sitt ämbete. Men prästen vågade inte göra något mot Takstainarns vilja eller då denne var borta. Till slut steg prästen ändå upp på predikstolen, och då Takstainarn kom till kyrkan hörde han denne predika och gick då in i prästgården för att där invänta prästen. När prästen så småningom kom dit överöste Takstainarn honom med bannor och ovett eftersom prästen skymfat honom och brutit sitt löfte till honom.
Medan de stod där och skällde på varandra kom prästens drängar in och gick löst på Takstainarn med hugg och slag så att blodet skvätte över hela rummet. Det hela slutade med att de tog livet av honom.
Sedan ryktet börjat gå om att den store Takstainarn var död, kom mycket folk för att se på det blodbestänkta rummet. Det hela blev ganska dyrt för prästen eftersom blodet inte gick att tvätta bort.
Till slut måste han panela in hela rummet så att blodet inte skulle synas.
När nu Takstainarn skulle begravas i Roma kloster, kördes han dit på en vagn av prästens största dräng. Likprocessionen for genom Källunge, men den döde var de tvungna att köra en annan väg. Den var lite sämre varför drängen blev tillsagd att köra försiktigt. Men då denne blev rädd att komma för sent satte han snart upp en ganska skaplig fart. Då reste sig Takstainarn upp ur kistan och sade:
"Hörde du inte att du fick befallning att köra sakta
- varför skakar du mig så illa?"
Drängen blev förskräckt, hoppade av vagnen och mötte det övriga följet vid Ekeby kyrka. Han berättade vad som hänt och bad de andra att hämta liket för att föra det till klostret och begrava det.
Men Takstainarn sprang samma natt hem till Takstens, där han sedan gjorde en massa rackartyg både inom och utom gården. Ingen fick ro för honom och ingen visste hur man skulle komma till rätta med honom.
Så småningom fann en piga på råd. Hon tände en eld i spisen och ställde ekved runtomkring. Omsider kom Takstainarn in och pigan tog fram en stol och bad honom sitta ner. Han satte sig med fötterna på spiselhällen, där det fortfarande syns hål efter hälarna. Pigan tog ett stycke ekved med glöd i och med det slog hon Takstainarn samtidigt som hon frågade vad han löpte efter. Takstainarn kunde inte ge tillbaka eftersom han var helt maktlös mot ekveden. Då han försökte kröp pigan upp på ugnen, där han inte kunde hitta henne.
I stället drog han iväg ner till "Takstensmori", där han sedan uppehöll sig under en lång tid. Där hindrade han alla att komma fram vilket göromål de än hade, så marken blev helt värdelös i den trakten.
Äntligen kom så en ung man från Öland som hade varit vid ett trollberg. Där hade han träffat en kvinna som han tog till sin hustru. I hemgift fick hon välja mellan tre saker: en kista med pengar, att bli drottning i berget eller en runkavel. Hon valde runkaveln. Efter en tid födde kvinnan en son som blev kallad till Gotland för att lösa problemen med Takstainarn. Den trollkunnige ölänningen vandrade till Gotland i ett glas på havsbottnen. Men råkade trots detta ut för en del faror. En gång svldes han av en stor fisk, i vars mage han låg i hela tre dagar. Till slut nådde han ändå sitt mål. Han blev förd ner till ängen där Takstainarn huserade, men kunde inte få syn på honom förrän han satte sig baklänges på en vit märr "och söp ändan på märren med en silversked". När takstainarn såg det kunde han inte hålla sig för skratt och sade: "Mycket tokigt har jag sett, och mycket tokigt har jag hört, men du är ändå den tokigaste karl jag träffat!"
Just då kastade trollkarlen runkaveln till Takstainarn och sade: "Sparka den ifrån dig!" Takstainarn gjorde ett försök, men benet fastnade. Då sade trollkarlen "Trampa bort den med den andra foten!"
Takstainarn gjorde så, men då fastnade också den foten.
"Tag bort den med handen så slipper du", sade trollkarlen. Takstainarn tog i med handen, men också den fastnade. Trollkarlen sade: "Tag lös den med den andra banden så är du fri!" Takstainarn giorde så, men också den fastnade. Slutligen sade troll-karlen: "Bit dig lös med tänderna!" Och när Takstainarn giorde det, fastnade även munnen.
Nu låg Takstainarn "ihopknytter" som en igelkott och kunde varken röra hand eller fot. Då förde trollkarlen honom till Lärbro kyrka, där han blev vältrad genom norra porten ner i en grav. Troll-karlen kastade så bly över graven och sade: "Ligg där tills detta ruttnar!" Takstainarn svarade: "Det
lever jag nog ut!" Då tog trollkarlen en björnhud och kastade över honom och sade: "Ligg här ett år för vart hår!" Takstainarn svarade: "Så länge lever jag nog, det har nog en gång ände!" Slutligen tog trollkarlen och kastade lindkol på honom och sade:
"Ligg tills det ruttnar!" Då svarade Takstainarn:
"Det sker aldrig!" Och därmed blev Takstainarn tyst, och sedan dess har ingen haft oro av honom.
Ändå skall det för inte så länge sedan ha hänt, att en dödgrävare skulle gräva en grav för ett lik. Han kom då för nära Takstainarns grav, och då gav Takstainarn upp ett rop: "Inte närmare!"