Startsida
Uppåt
 

Nedan historia är en erfarenhetsberättelse om första tiden då Eddie vägrade ta apportbocken. Det jag lärde mig av detta var att man aldrig ska ge upp. - Det finns alltid ett sätt, en metod för att ta sig till målet.

Apporteringsproblem eller; - Skam den som ger sig !

- Här -titta vad jag köpt!  - Eddie, då drygt ett år gammal, kniper ihop med munnen och vänder bort huvudet.

- Ja!  - Ta den då! - säger jag glatt och kastar apportbocken.

- Ta den själv om du så gärna vill ha den, menar Eddie och går därifrån med släpiga steg.

Kvar stod jag med långt ansikte. Han brukar ju hämta allt möjligt som vi kastar - pinnar, handskar, trasor m.m. Jag går efter honom och försöker igen. - Samma, nästan äcklade uttryck till svar.

Jag dryftade problemet med sakkunniga på brukshundklubben. Fick en mängd kluriga knep och lösningar för att få hunden att vilja ta apporten. Tyvärr tyckte inte Eddie att råden var lika bra...

1. Göm apporten innanför jackan - låtsas att det är något jättehemligt 
   - jättekul. Ta fram den då och då. Hundens reaktion på flera dagars "tisslande" var;   - ! ! ! ! ! ! ! !

2. Kasta andra föremål, sedan byter du snabbt och han luras och tar apportbocken i bara farten. Eddies svar blev; - Tror du jag är helt dum eller? 

3. Bind apportbocken i ett långt snöre. Spring zick-zack och få apportbocken att hoppa och fara, d.v.s. väck jaktlusten. - Kanonbra råd tyckte jag och for omkring som en galning på tomten. De enda som intresserat följde mina förehavanden var de konfunderade, nyinflyttade grannarna... - Hunden? Ja han tittade åt ett annat håll. Generad och andfådd blev jag tvungen att förklara mig inför grannarna, som log lite försiktigt.

4. Lek med dina barn, kasta apporten mellan er. Hunden ska inte få någon möjlighet att ta den. Svaret blev; - Lek ni !

5. Tvångsapportering. - Tvinga in apporten i munnen och förhindra att han släpper den. - Mitt och hundens svar på denna metod; - Inte bra! 

Vid det här laget började tvivlen komma. Kan han överhuvudtaget lära sig ta apportbocken? - Det här med att börja tävla lite kunde vi nog glömma....

Nu var det bara så att Eddie överhuvudtaget vägrade öppna munnen då denna äckliga tingest kom fram, -trots mutor och att den smordes in med leverpastej!

Tyg, -kamptrasor gillade han däremot så jag tog ett av mina flickors gamla avlagda tights, klippte till och trädde in apportbocken i tyget. Jag fäste tyget med ett tunn tråd så att dess konturer fortfarande syntes. - Nytt försök!

- Jaa !! - Han tog den - om än inte speciellt glatt men dock såpass att jag kunde börja "Mitt emot metoden".

Nu påbörjades en tid av evigt "tjatande" hemma i köket. - In med apporten 
- håll fast ( en hundradels sekund) - massor med beröm, loss och "in med" godis! 

- Tro det eller ej, men det här pågick i ca fem månader under det att jag hela tiden ökade på "tiden i mun". - I slutet av denna period kunde jag även kasta apporten en bit. - Eddie sprang faktiskt och hämtade.

På klubben fnissades det en del åt Eddies blommiga apportbock, men jag var glad att det fungerade!!! Tightsen skalade jag gradvis bort bit för bit tills det bara var några tygremsor kvar. 

En dag togs så sista biten tyg bort. Nervöst kast - skulle han vägra? Eddie hämtade, fick godis i belöning och jag var jätteglad. Jag formligen rusade in till "husse" och berättade om det fantastiska, och fick till svar; "- Jaha, det var väl bra"...

Denna inlärningsfas, med en extremt viljestark hund tog mig ca 1 ½ år att genomföra - så nog har jag fått lära mig vad tålamod vill säga.. -Skam den som ger sig !!! 

Jag köpte en metallapport våren -98... - Hundens svar på detta var; - Nu får du väl ge dig !!!!!

Hoppapport blev så småningom ett favoritmoment.

 
Släng dig i väggen Kajsa!

HÖGST UPP