Förr i världen, eller rättare sagt fram till för lite mer än två år sedan, trodde jag att livet för mig, det var att stå på scen. Ack, vad jag bedrog mig! Den drömmen hade jag haft sedan jag var liten och såg "Some like it hot" med Marilyn Monroe. Vad jag sedan gjorde var, att jag blandade ihop begreppen lite: jag trodde att jag ville hålla på med teater, men vad jag i själva verket ville var att bli en Marilyn. Just det! Jag ville vara känd och avgudad av hela världen (helst den manliga delen), avundad för min förträfflighet som skådespelerska och min skönhet (av den kvinnliga delen) och jag såg mig själv stå och ta emot Oscarsstatyetten med glädjetårar rinnande nerför kinderna, tackandes familj, vänner och filmteam för allt stöd de gett mig.
Det har inget med skådespeleri att göra, det insåg jag för några år sedan när jag kom hem efter mina teaterstudier utomlands. Eftersom det inte har med teater att göra, kände jag heller ingen glädje i att spela, det fanns ingen drivkraft.
Under min uppväxt gjorde jag aldrig något som skulle ta mig till den där Oscarsgalan. Nej, jag var livrädd för att vara i centrum och räckte aldrig upp handen i skolan. Efter gymnasiet hände det inget heller. Jag flyttade istället till en stad 30 mil bort och jobbade som pizzabagare! Jag tog mig dock hem igen ett år senare och då, när jag jobbade som korv- och skinkpackerska (eller var det då jag packade smink, jobbade på ICA, sålde konsertbiljetter eller diskade?), tog jag äntligen mod till mig och började på en teaterkurs. När jag ändå var på gång började jag en fotokurs och tog sånglektioner också! Mina stackars vänner fick utstå detaljerade beskrivningar av improvisationsövningar och små sånguppträdande. Det blev sedan en ettårig skådespelarutbildning på folkhögskola och det viktigaste jag har kvar från den tiden är några riktigt goda vänner (vilket väl visar att jag redan här borde ha insett att jag inte var ämnad för ett liv på scen). Detta följdes av en termins universitetsstudier i Allmän språkvetenskap. Jaaa, som sagt, jag jobbade inte stenhårt för min statyett...
Jag gav dock inte upp drömmen utan fixade sedan arbetspraktik på en teater. Där fick jag göra allt från att springa sta'n runt och sätta upp affischer (ofta i ösregn) till att vara med i uppsättningar och hjälpa till med producentbiten. Jag tyckte att det var spännande trots att jag inte arbetade som skådis (jag fick ju träffa en massa kändisar, umgås med mer eller mindre excentriska människor och uppträda på Berns!), och jag tänkte att min tid nog skulle komma.
Det blev inte så mycket teater på några år. Däremot var jag i Australien två gånger, packade kakor ute i vildmarken, städade, arbetade på båt och tyckte att livet i det stora hela var ganska tråkigt och frustrerande. Jag hade ju en dröm att uppfylla, den väntade på mig!
Jag mötte slutligen en regissör som hade studerat teater i London. Ett år senare satt jag på planet dit, fylld av förväntningar och med hoppet tänt: NU skulle det ske! Jag kände Hollywood närma sig med stormsteg, såg den röda mattan rullas ut till min ära!
Det var det bästa jag har gjort. Det var de tuffaste två åren i mitt liv. Jag blev modigare, klokare och säkrare och kunde på planet hem med ro i sinnet släppa min skådisdröm en gång för alla. Jag hade äntligen vågat inse att det inte var min grej. Hade jag inte gått de två åren hade jag fortfarande trott att det var mitt kall i livet, det är jag säker på. Det var mitt livs viktigaste insikt.
Det var då det... och nu?