Mikrokosmos

 Jag hade tänkt att göra en pedagogisk redogörelse för hur vetenskapen har avancerat förståelsen av de små sakerna i tillvaron från 1800-talets upptäckt av grundämnenas atomer över till partiklarna som bygger upp dessa såsom kvarkar och liknande. Men vad sjutton, sanningen är att dagens situation inom partikelfysiken är en jäkla soppa som knappt experterna själva förstår sig på. En del anser att man skall satsa på supersträngar, den fajigaste version av dessa kallas för M-teori och enligt den så är antalet dimensioner i rumtiden åtminstone tio men möjligen elva och kanske tolv.
För att jävla till det ytterligare så är partiklarna i dessa teorier inte längre punktformiga ellers ens endimensionella strängar ( det ursprungliga antagandet ) utan flerdimensionella objekt de också. Dessa beståndsdelar kan sedan kombineras ( på outgrundliga anledningar ) till hiskeliga konglomerat av så kallade "branes". Mycket populärt på senare år har varit att påstå att vårt kosmos skulle vara ett femdimensionellt sådant membran som skulle vara arrangerat som nån slags dubbelmacka tillsammans med ett ytterligare membran som skulle vara ett "spegeluniversum". Personligen tycker jag att allt detta verkar ganska osannolikt, det är väl snarast en intiutiv känsla av att anrättningen är allmänt oestetisk men jag kan ju för all del ha fel.

Det som forskarna gradvis har arbetat fram under de sista 50 åren inom partikelfysik går annars under beteckningen standardmodellen som beskrivs i flera facklitterära skrifter exempelvis av den mycket ansedde Steven Weinberg vars opus "the quantum theory of fields vol 1 - 3" uppgår till cirka 1500 sidor. Man får nästan intrycket av att mikrokosmos är någon form av dataprogram som simulerar en fysisk verklighet utifrån abstrakta instruktioner. Detta informationsperspektiv har blivit allmänt populärt inte bara bland datafolk och filmskapare utan även bland vetenskapsmän och tillämpas altmer inom både kvantfysiken och relativitetsteorin. Paradexemplet är förståelsen av vad som händer med saker som ramlar ner i ett svart hål. Enligt det holografiska paradigmet så skulle händelsehorisonten som avgränsar ett svart hål vara analogt med nån typ av dataminne.

Vad som skulle behövas i dagens läge är en enklare approximativ förklaring av föreningen mellan kvant-teori och relativitets-teori då skulle vi kunna förstå rumtiden åtminstone så som man ansåg sig känna till atomen för hundra år sedan i Bohrs atom-modell.
De som arbetar med en sådan relativt blygsam ansats kallad för "loop space" inkluderar bland annat Lee Smolin som skrev en bra artikel i Scientific American ( januari 2004 ). Ett påstående som att tiden skulle ticka fram "såsom sandkornen i ett timglas" är ju inte helt främmande att ta till sig :-|