Syner

Jag är inte den enda som har haft märkliga syner och upplevelser här på Högnäs-Danaholmen. Jag kan berätta om 2 olika kvinnor som under dessa år har haft fantastiska syner och drömmar, och när dom berättar så förstår man hur härliga deras uppenbarelser var.  

Det står i den Heliga Skrift Joel 2:27-32 

^”Ni skall förstå att jag är mitt i Israel, att jag är Herren, er Gud, och ingen annan. Och mitt folk skall aldrig komma på skam.Och det skall ske därefter att jag skall utgjuta min Ande över allt kött. Era söner och era döttrar skall profetera, era gamla män skall ha drömmar, era unga män skall se syner. Också över tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta min Ande.Och jag skall låta tecken synas på himlen och på jorden: blod, eld och rökpelare. Solen skall vändas i mörker och månen i blod, innan Herrens dag kommer, den stora och fruktansvärda.Och det skall ske att var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst. Ty på Sions berg och i Jerusalem skall det finnas en räddad skara så som Herren har sagt, bland kvarlevan som Herren kallar.”

 

Guds källa

Jag våndades mycket innan jag vågade framföra min första varning från Herren till mina medmänniskor. Gud själv hjälpte mig faktiskt att träda fram.

Tyvärr mottogs den och andra med den skepsis som kännetecknar vår tid och vår församling, så var det säkert på gamla testamentets tid också, så jag kan förstå till viss del men ängslas för denna likgiltighet och vad som kommer att ske när vi inte lyssnar på Gud.

Våndan var stor men så ger Gud mig en minnesbild, jag sitter i ett dike ca. 5-6år gammal. Det är vår och grusvägarna hemma i byn är bara, snön smälter och i dikena rinner smältvattnet fram. Jag minns hur vi byggde fördämningar, men det tog inte lång stund för vattnet att rinna över eller runt. Hitta nya vägar. Guds källa kan ingen stoppa, hur dom än försöker.

 

Den hittar alltid nya vägar.
 

 

Striden

1/10-04

Vacker och klarblå himmel, Åker in mot stan. 1 mil hitom stan ser jag, som ett stort mörkt lock som ligger rakt ovanför stan. Det var mörk tät dimma. Precis när jag kom till stadsgränsen omslöts jag av denna tjocka dimma som verkade börja precis  vid stadsskylten. Märkligt, jag hade åkt en bra bit utmed älven med klarblå himmel men nu. Man kan säkert förklara det här med dimman på ett bra metrologiskt sätt, men det jag upplevde när jag kom innanför stadsgränsen var inte dimman i sig. Något mörkt och olustigt omslöt bilen.

Jag visste instinktivt att jag hade en syn, jag såg människor i mörka rustningar och blanka svärd i full aktion, i krig. Onskans andemakter spelade sitt hemska spel. Här mitt i en av Sveriges kanske mest frireligiösa stad? Hur var detta möjligt, Hur kan detta hända? Var är alla ”kristna” människor? Då ser jag människor som bär en annan typ av rustning, ljusare men inte blanka, armarna hängde utmed sidorna, deras svärd hängde i bältet, oanvända. Varför strider dom ej? Det är ju dom som har Herren, han som har all makt i himlen och på jorden.

Jag förstår vad det handlar om, marknaden helgen före var en av dom värsta hittills med våldtäkter, droger, misshandel och skadegörelse. Hur kan vi låta detta ske, våra medmänniskor far fruktansvärt illa och vi gör ej Herrens vilja nämligen att ta hand om vår sargade nästa.

Plötsligt bryter det skarpa solljuset igenom och det blir inte bara ljusare, glädje omger mig. Jag förstår av detta att vi befinner oss i ett läge när Herren kallar oss ut i strid för Hans rike. Detta pågår runt omkring oss, vi har en uppgift att hjälpa syndare till tronen, men vi svarar inte på kallelsen. Onskans makter får utrymme.

Men vi har ännu Herren, ljuset finns fortfarande hos oss, kraften och härligheten. Låt oss använda dom vapen och den rustning vi har fått att stå emot och hjälpa syndare innan det är försent.

 

 

Änglar

2/7-04

Jag talade med min Herre, strax före midnatt denna kväll. Det är högsommar och en förväntan ligger i luften. Jag har Herrens välsignelse att göra något för mina medmänniskor i den lilla del av kommunen vi bor i. Vi har under 4 år inbjudit människor att besöka Danaholmen, bönestigen med Guds ord och nu senast det lilla kapellet ”bönens hus” som vi gjort i ordning av en liten stuga.

Främst sommartid när det är många sommargäster i sina stugor ser man besökarna som går förbi ner mot holmen eller åker dit direkt med båt. Varje gång jublar jag inom mig av glädje för Herren har talat till mig om underbara saker. Och nu hade byåldermannen frågat mig om han under dom kommande hemvändardagarna skulle få läsa upp för ”återvändarna och dom församlade” den inbjudan till Danaholmen som jag skickat ut lokalt i bygden, eftersom det fanns en lucka i dagsprogrammet. Glädjen var stor för mig.

Åter till denna underbara kväll när jag talar med min Far, jag står uppe på backen och ser ner mot Danaholmen. Jag ber om Herrens närhet och beskydd för dom som kommer till holmen, jag ber för alla ofrälsta att dom skall få en glimt av Hans underbara nåd och kärlek.

Helt plötsligt fylls jag av trygghet och en underbar närvaro, jag ser i en syn Änglar utposterade runt holmen och efter vägen dit, det var faktiskt Änglar, nästan som dom man sett i bibeln, fast dom var stora, mycket större än en människa, underbara. Det var många känslor som for igenom kroppen, att tro är ju en sak men att få nåden att i en syn få se Änglar, det är nåd utöver nåd. Jag förstod att det var helig mark som besökarna nu skulle få beträda. Och det Herren har talat till mig om vann helt plötsligt ”laga kraft” Det var sant i alla fall, det var inte bara en längtan jag hade.

Jag vet att man inte skall berätta allt man upplever för alla, en del förstår inte, men jag ser mig tvungen att göra detta för tiden är begränsad och människor far illa. Jag tar gärna stryk för min frimodighet eftersom jag lovat Herren att göra vad jag kan för mina medmänniskor.

Detta foto är taget på Danaholmens norra del, ängeln ni ser är målad av min fru som målat delar av evangeliet på stenar runt holmen, på land och även på stenar som vätter mot sjön så att även den som åker förbi med båt får evangeliet predikat i målad form för sig.

 

Gud välsigne dig och välkommen  till Danaholmen.

- 

Havet

11/6-04

Jag var på hemväg, glad och förnöjd med dagen som gått, tacksam till Herren för att jag får vandra med honom varje dag. Plötsligt befinner jag mig ute på öppna havet i en större båt. Det var mörkt, kallt, kusligt och alldeles tyst. Man kunde knappt skönja vad som fanns i havet runt båten. Men när jag förstod så grep skräcken tag i mig. Ni som har sett filmen Titanic kan föreställa er vad jag såg runt i kring mig.

Människor som flöt omkring, en del verkade livlösa, andra visade svaga livstecken andra återigen kämpade i det iskalla förlamande vattnet för att slippa gå under. Dom verkade inte se båten jag befann mig på, en del var apatiska, men det var alldeles tyst, ingen skrek på hjälp.

Min Gud, jag ser mina olyckssyskon. Vad skall jag göra för att hjälpa dom, dom är på väg att gå förlorade. Varför ropar inte dessa människor, är dom vilse? Förstår dom inte? Dom befinner sig i en livsfarlig situation, men ropar ej på hjälp. Varför? Jag ser att förfallet, skammen, otukten, omoralen, drogerna, sveken, lögnerna och hatet är havet dom håller på att drunkna i.

Båten jag befinner mig i vet jag är din frälsning, din nåd och jag bad, ropade till Herren Jesus att han skulle rädda dessa mina olyckssyskon, att dom skulle få uppleva den nåd och frälsning som jag fick utan att jag kände att jag gjort mig förtjänt av den. Att Han skulle föra dessa människor ombord i sin trygghet. Jag låg själv i det iskalla vattnet en gång för 8 år sedan, livet ebbade ut, jag var beredd på slutet när Han räckte ut sin hand och tog min, lyfte mig upp i denna båt som jag nu står i, denna båt där det inte finns livbåtar längs sidorna, dom behövs nämligen inte, denna båt kan inte sjunka. 

Du som läser detta låt oss hjälpas åt att ropa till Gud om nåd för våra medmänniskor, låt oss tända våra ljus som vi har fått och visa vägen till Herren.

 

Andedopet

Det är brukligt att be för dom nydöpta att dom skall få Helig  Ande,  att dom skall bli Ande-döpta. Kanske få en nådegåva eller fingervisning av Herren om vad ens kallelse var. Så gjorde dom även för oss, det var en härlig stund när hela församlingen bad för oss. Jag var i förväntans tider, jag blundade med ett öga och med springan i det andra inväntade jag det som skulle ske, jag längtade efter att få se vad Herren hade för planer för mig.

Minuterna gick och bedjandet gick över i uppmuntrande handskakningar och kramar, goda råd mm. Men Andeopet vart tog det vägen, hade jag missat det? Skulle det bara vara så här? Sagan om Kejsarens nya kläder kunde ha smugit sig på, om jag inte vetat vad som hänt det senaste halvåret. Om jag inte hade lärt känna Jesus när jag var liten, om han inte hade mött mig nu som vuxen och frälst mig och min familj, förvandlat våra liv till fullo.

Jag måste ha gjort något fel, eller någon annan. Jag visste ju att Jesus var herrarnas Herre och kungarnas Kung. Jag pratade en hel del med Jesus om detta, om jag hade missat något väsentligt, gjort något fel, ej var värdig, varför hade jag inte blivit Andedöpt? Folk pratade i tungor till höger och vänster, alla verkade ha Andens gåvor, hur mycket som helst.?

”Kvällen efter dopet”, jag hade en brinnande längtan efter att få tjäna Herren, göra något för Hans rike. För Honom. Men vad hade jag gjort för fel? Jag hade läst lite i bibeln, pratat med Jesus, jag vet att Han såg mig. Då händer det något. Det kändes viktigt, heligt och på väggen framför mig står det i ”eldskrift” att jag fått profetsians  gåva, det var så tydligt så att om jag vetat att huset varit oförsäkrat så hade jag sprungit ner efter brandsläckaren. Jag blev i samma stund döpt i den Helige Ande så att dånade, Upplevelsen  var enorm, går ej att beskriva.

Han såg min längtan och ville visa mig något, det fungerade. Jag har inte vågat som ni säkert förstår, berätta detta för någon förrän nu. Jag har ju sett en del av livet och det som betyder något för mig är ju som ni säkert förstår, Jesus. Och för övrigt gick det ju inte så bra för många av troshjältarna, fängelse, avrättning mm. Så jag ska väl inte klaga om jag får lida för min övertygelse, och det är ju något väldigt bra om jag har förstått bibeln rätt.

Jag har fått tilltal och syner, bilder och upplevelser i vardagstro av Herren vid så många tillfällen så personligen behöver jag inte betvivla varken min nådegåva eller att Herren finns, det överlåter jag till den som så önskar.

Och till dig som kämpat med denna kommunikation med Jesus, ge inte upp, han hör dig, varje tanke, varje ord som du säger. Var inte rädd, knacka på, ta av dig skorna och gå in i tronsalen, sätt dig vid Hans fötter och vila ditt huvud i Hans knä och du kommer att få uppleva märkliga saker.

Herren vare med dig.

 

Ljus

Under en Gudstjänst i kyrkan får jag en syn. Kyrkan är alldeles mörk, man kan bara skönja konturerna av läktarna och ner i Kyrksalen. Vi satt uppe på läktaren, jag och frugan. Det var en hel del besökare för övrigt i denna Gudstjänst

Det var en otäck känsla, kallt och mörkt, vad kunde detta betyda? Hade jag fått en black-out, nej så enkelt var det inte, i det här fallet kan man egentligen lämna skämten utanför, för Herren ville visa mig något allvarligt.

Plötsligt ser jag hur ett ljus (typ litet värmeljus) syns därnere, jag böjer mig fram mot räcket och upptäcker flera ljus spridda i kyrkan på olika platser.

När tolkningen av synen kommer så ser jag mörker och kyla i församlingen som borde vara höljd i ljus och värme och Guds härlighet. Vi har i många stycken kommit bort från Gud. Anpassat oss till ”världen” blivit ljumma, när vi borde brinna av iver att nå ut med evangeliet. Dom enstaka ljusen som syntes lite här och var tyder på att det finns ett antal hängivna lärjungar kvar som för verket framåt. Vi måste ansluta oss allesammans till Guds plan med oss, hängivet följa Herren i allt vi gör och framförallt föra ut evangeliet till syndare.  

 

Bönedag

Under en bönedag i våran kyrka ser jag hur trappan ner från estraden förvandlas till något som kan liknas vid en fors, vågor slår över där uppe så att det rinner, ymnigt nerför trappan och ut i lokalen. Det flödade över av nåd och kärlek, Guds härlighets nådeflod. Jag minns inte vem som läste, eller bad, jag satt bara där och såg detta underbara att det finns ett underbart flöde från Gud.

Men varför bara ibland, varför fyllde inte denna flod kyrkan och sprängde dörrarna och fortsatte ut över samhället. Jag berättade inte om denna min syn för dom närvarande, jag var väl rädd att någon skulle gnälla över denna nyfrälsta broders framfusighet. Så jag fick aldrig veta om det var någon fler som såg och upplevde det jag var med om. Men utan tvekan gick jag från denna bönedag med upprymdhet och glädje, för jag såg en del av Guds enorma kraft och vad han vill ställa till vårt förfogande om vi gör hans vilja.

Ära vare Gud.

 

Himmelsporten

1:a juni, en underbar sommarmorgon. I dag skulle bryggan bli klar. Jag höll till nere vid båtlänningen, sågar och spikar och har det väldigt trevligt. Fåglarna sjunger och vågornas kluckande gör det ändå bättre.

Jag brukar tala med Herren vad än jag håller på med så gjorde jag säkert denna morgon med, om vad minns jag inte. Men otryggheten här i världen, synden som breder ut sig, omsorgen om våra olyckssyskon, längtan att få vara nära Herren stod nog på önskelistan då, som nu.

Efter en stund sträckte jag på mig och tittar upp mot nnv. Det var en del moln, en svag bris, men vad var det som syntes framför mig på himlen? Jo det var en lite mörkare bild bland dom tunna molnen, men, det var ju en bild, en kristusbild, liknande den dom funnit i Kristineberg, fast nu höll Herren armarna ut från sidorna, nästan som man kan tänka att han vill ta oss i sin herdefamn, och ge oss av sin frid. Och ovanför honom ett valv, båge, det såg ut som om han stod framför en port.

                                    

Tänk vad man kan inbilla sig, några moln som formar sig på ett speciellt sätt, man vill ju så gärna tro att Herren skall uppenbara sig, man skulle ju så gärna vilja, men det händer väl inte, dom säger ju att Han skall komma en gång på himmelens skyar, vid tidens slut, men så här i ensamheten när ingen annan ser kan man väl få tro en kort stund.

Jag står där och tittar och upplever en underbar frid, jag känner Herrens närhet, trygghet, vad märkligt, hur kan man känna så inför ett moln? Det är väl någon form av suggestion, försöker jag intala mig. Jag står där och tittar och märker hur molnen hastigt drar förbi, förbi? Bilden av Herren framför porten är kvar? Helt klar och oförändrad, exakt som från början.

Den är kvar, vad är det som händer? Jag räknade inte minuterna men det var mellan 10 och 15,   molnen passerade snabbt, men bilden var kvar. Jag bara stod där, det måste ha varit en märklig syn, jag var helt förstummad. Friden, glädjen och lovprisningen kände inga gränser när jag förstod vad jag hade framför mig, vad jag fick vara med om.

Bibelorden kom, Joh Upp 21 Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem. Joh 14:6 Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.

Jag fick min närhet till Jesus den morgonen, fick uppleva friden och tryggheten, samtidigt fick jag bekräftat att min oro för dom som kan komma att gå förlorade är i högsta grad befogad, vad kan vi göra för våra medmänniskor? Har vi tid att fundera hur länge som helst? Jag vill på detta sätt känna att jag gör något, riskera att skrattas åt, men jag kan garantera att det jag var med om den morgonen, det är föga att skratta åt.

Låt Herren öppna dina sinnen.

 

Vägen

”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” Så står det att läsa i Joh. 14:6. Och dessa ord gav  Herren mig i en syn i januari år –00.  Jag såg  en församling, en kyrkolokal, det kan ha varit vilken kyrka som helst, Kanske en bild på Guds församling överhuvudtaget.

I denna kyrka satt det många människor, längst fram kunde jag se predikstolen och ett kors som det strålade om, det var ingen som stod och predikade, ingen fanns på estraden, men korset gav kraft och utstrålning.

Jag såg en väg som gick transparent genom lokalen från vänstra bakre hörnet snett upp mot talarstolen och vidare ut ur lokalen.

Jag förtvivlade vid synen, jag kände Herrens förtvivlan när jag förstod. Människor var på väg, men många satt utanför. Denna väg går genom alla kyrkor och hem, även ”icke kristna” enligt vårt sätt att se. En del på vägen men många, många utanför.

Varför är vi så bundna vid det jordiska? Varför kan vi inte slita oss, och följa Guds väg?

Det finns bara en väg.

 

Skörd

Den 13:e april -00 får jag åter en syn från Herren. Jag ser enorma mängder med människor som går i ungefär samma riktning mot ”någonstans”. Det är olika folkslag, människor från jordens alla hörn.

Jag ser denna vandring som är deras liv, dom går i halvmörker, vilsna och utan ledning. Vart är dom på väg? Vem skall leda dom? Dessa människor går ej den rätta vägen. Dom har inte sett ljuset, dom har inte mött kärleken från Jesus. Dom vet inte vem han är.

Förtvivlan och meningslöshet omsluter dessa mängder. Dom lever i världen med all dess lockelser och synd. 

Så hör jag Anden säga ”Var är skördemännen” Så förstår jag plötsligt att det jag ser liknar ett fullmoget skördefält, människorna är strå och ax i detta gigantiska fält.

Jag ber för alla syndare, för alla människor. Jag önskar så innerligt att alla skall få möta livet som jag fick göra. Jag sökte inte Herren men han såg att jag höll på att gå under, han gav mig nåd att få bli Hans barn. Och jag brukar be Jesus om just detta att dom som inte når ända fram, dom som sliter med livet att även dom skall få nåd.

Herren lade detta på mitt hjärta och det är inte någon börda, det är en enorm välsignelse. Varje gång jag läser eller hör ett vittnesbörd från en människa som har blivit frälst, hittat hem så gråter jag av glädje, för jag vet att det bedrägliga goda liv en del tror sig leva bara är ett tomt och tungt skal dom släpar omkring.

Jag har sett båda sidor och nu vet jag att det finns bara en.

 

Guds välsignelse

Under september månad –03 tror jag att det var, hade vi en predikant som besökte oss på ett kvällsmöte i vår kyrka. Han var svensk men valt att tjäna Gud i ett annat land under många år. Det är en mycket karismatisk person som inte tvekar när han berättar om vår Herre och Frälsare.

Predikan var underbar, det kändes att han var en Gudsman, att han gick i Herrens fotspår utan att tveka. Att hans mål var att framföra Guds tanke till oss, så att vi verkligen skulle förstå.

Så händer följande: Jag ser under predikan att kyrkan är uppfylld av ett förunderligt, varmt ljussken, och så kommer uppifrån något som närmast kan liknas vid ett lätt snöfall, små flingor som faller ner mot estraden, över predikanten.

Jag visste med ens att det var Herrens välsignelse som föll över denne Gudsman, medan han står och förkunnar Guds ord. Jag fylldes av en sådan vördnad och frid som bara Herren kan skänka och jag prisar min Gud för att han låter mig se detta och på detta sätt förmedla det vidare till mina medmänniskor.