Upplevelser
Hösten 1979, Vi väntade vårt första barn, frun hade stickat och ordnat med barnkläder, det mesta var färdigt. Vi längtade efter att få bli en hel familj, med ett litet barn.
Längtan var troligtvis ännu större denna gång eftersom det tidigare varit en del komplikationer. Det var förstås fruktansvärt jobbigt eftersom man visste att det kunde hända igen.
Men allt verkade gå så bra denna gång, Peter föddes några veckor för tidigt genom ett kejsarsnitt. Min glädje visste inga gränser, jag grät i telefon så jag kunde knappt berätta för min mamma om att vi hade fått en son.
Men komplikationer i samband med förlossningen gjorde att Peter fick en blodförgiftning som han inte klarade, vi fick inte behålla honom.
Att ordna med begravningen var något som kändes så overkligt, vi hade allt ordnat därhemma för att han skulle komma hem till oss, och i stället…
Frugan fick stanna kvar på lasarettet på grund av att hon blött så mycket under förlossningen och att hon drabbats av en svår infektion, Där fick hon ligga med sin sorg och smärta.
Kvällen före begravningen var jag ensam, jag var helt förtvivlad. Hur kunde detta hända oss? Varför? varför? varför?
När jag låg där i mörkret i sängen och allt kändes så hopplöst och svårt så är det någon som stryker mig på kinden, jag såg ingen men det var någon som strök mig med handen på kinden!
Jag blev inte rädd utan helt lugn och trygg på ett ögonblick, all oro och ängslan försvann på en gång. Jag vet i dag att det var Peter som tröstade sin far i hans sorg.
Vad händer när vi dör? Jesus sade i Matt 22:30” man är som änglarna i himlen” Jag vet i dag att Peter inte är en ”babyängel” Utan han som strök mig på kinden den kvällen, han var lika stor och fylld av härlighet som alla andra änglar i himlen. Och jag tror att vi kommer att få ses en gång.
Tack Peter
Några år efter min frälsningsupplevelse fick vi i församlingen möjlighet att bilda små grupper där vi skulle få bibelundervisning. Någon mer erfaren tog ansvar för själva materialet och undervisade utifrån det. Den hette ”Fisken i vattnet”
Vi träffades 1 gång i veckan för bön och bibelläsning hos någon av deltagarna. Efter ett antal träffar hände något märkligt. En kväll när jag var på väg i bil till en träff, så talade helt plötsligt Den Helige Ande till mig, klart och tydligt fick jag dessa ord.
”Du skall be för alla syndare” Jag upplevde en sådan Helighet som är svår att vidarebefordra på detta sätt.
Det blev en något annorlunda träff efter det jag fått uppleva. Till slut var jag tvungen att ta mod till mig och berätta för dom övriga deltagarna vad jag hade varit med om, och hur dom uppfattade det vet jag ej, vad jag däremot vet är att jag har bett för alla syndare sedan dess, alla som inte har mött Herren borde få göra det.
Gud välsigne dig.
Inlandsveckan
Jag, en kamrat och så våran pastor åkte upp till inlandsveckan som det året var i Sorsele, detta var en onsdag vill jag minnas och talare den förmiddagen var Jack-Tommy Ardenfors. Dom 15 milen från Lycksele, och kanske väglaget gjorde att vi kom lite sent till bibelstudiet. Men bättre sent än..
Vi kom som sagt var dit lite försenade och bibelstudiet var i full gång. Vi smög oss in och satte oss ungefär i mitten av kyrksalen, på högra sidan. Jag satt längst ut mot mittgången. Man kanske var lite stressad av att komma för sent, jag var ju i det närmaste nyfrälst och ville få så mycket som möjligt från Gud.
Jag minns inte vad han undervisade om, jag hade nog inte landat efter resan, men plötsligt när vi lyssnat i några minuter så omsluts jag av en fantastisk känsla, jag genomsyras av en härlighet som jag inte trodde fanns, allt vibrerade av Gudsnärvaro och fast jag inte hade varit med om det förut så förstod jag vad det var som hände med mig. Tro det eller ej men jag nöp tag på båda sidor av stolen jag satt på för att inte ramla av, jag tittade mig omkring för att se så att ingen hade upptäckt vad som hände med mig, men alla var helt upptagna med undervisningen, samtidigt som jag var rädd att det skulle ta slut. Det var en underbar känsla i ljus, fullständig trygghet och frid. Jag ville stanna kvar så länge som möjligt, det gick inte jämföra undervisningen med det som hände mig.
Så småningom så ebbade det ut och jag kom tillbaks till bibelstudiet, som ni förstår så hade jag lite svårt att koncentrera mig under resten av dagen, så vad Jack-Tommy undervisade om ska jag nu försöka få tag i ett band och lyssna på.
Vad jag minns varför jag åkte dit var för att jag älskade Jesus och var så oerhört hungrig efter mer av Honom. Det var kanske därför jag fick denna stund tillsammans med Honom!
Detta hände under juli-97, lapplandsveckan. Jag vaknar tidigt en morgon, solen lyser in i sovrummet österifrån. Jag känner en glädje och förväntan. Frugan sover fortfarande. Plötsligt känns det som att det börjar, jag har lite svårt att beskriva känslan men ”småregna på mig, först några droppar och sedan allt fler över hela kroppen. Varje droppe som träffade mig sände ringar av vällustkänslor över hela kroppen, igenom hela kroppen. Till slut var jag uppfylld av en härlighet som inte hör denna världen till. Det var Jesus som rörde vid mig och fanns hos mig i sovrummet. Det var Guds härlighet som uppfyllde mig, jag kände en sådan oerhörd tacksamhet till Herren. Jag minns hur jag njöt och jag tänkte att ”må det inte ta slut så fort”, jag ville inte att det skulle upphöra. Detta var något som inte med lätthet kan förklaras så här enkelt med några fattiga ord, men dom som varit nära Herren vet vad jag talar om. Tyvärr ebbade det så småningom ut, men jag hade fått vara nära Jesus en stund, ”laddat batterierna” jag behövde det säkert just då, och jag glömmer det aldrig.
Jag har fått förmånen att fylla dopgraven vid ett antal tillfällen. När jag hade gjort det några gånger så hände följande. Det var en söndag morgon, jag skyndade mig till kyrkan, det tar lite tid att fylla dopgraven, så man måste vara där tidigt. När jag var klar så skulle jag hem och byta om och sedan skulle hela familjen till Gudstjänsten. Jag var stressad, skyndar mig in och börjar spola vatten i dopgraven, tänkte på lite ditt och datt, det går långsamt med vattnet, hur har dom kunnat sätta in en sådan liten tappkran, det var ett mysterium, kunde det inte fyllas fortare, jag var irriterad, hinner jag? Är det tillräckligt varmt? Alla andra kunde minsann ta det lugnt inför Gudstjänsten. Ligga lite längre, fika i lugn och ro.
Jag går en sväng i kyrksalen och tittar till så att allt är som det ska, och när jag kommer tillbaks till dopgraven är den fylld till ¾-delar, då upptäcker jag till min förskräckelse att vattnet är brun-svart av rost, det har lossnat innifrån rören. Paniken gör att man helst av allt ville springa ut på gatan och skrika ut sin förtvivlan denna stillsamma söndagsmorgon.. Vattnet måste bytas, jag hinner aldrig. Avtappningshålet är inte större än ett knappnålshuvud, och i dopgraven var det säkert 4 miljoner liter vatten. Det kommer att ta hur lång tid som helst att tappa ur, rengöra och sedan börja om igen att fylla denna stora dopgrav igen med den pyttelilla kranen. Jag såg för min inre syn hur kyrkan började fyllas med folk, hur Pastorn och församlingen grymt tittar på mig som inte ens kunde sköta om en så enkel sak som att tappa upp lite vatten i en dopgrav, hade jag då ingen respekt alls.
Jag rycker instinktivt ur bottenpluggen ur knappnålshålet, och då inträffar det märkliga, allt stannar upp runt omkring mig. Ett lugn sänker sig över hela situationen. Helt plötsligt talar den Helige Ande till mig, ”Vad håller du på med?” En människa har tagit sitt livs största beslut och beslutat sig för att följa Mig, och du behandlar dopgraven som vilket badkar som helst.
Denna stilla söndag förmiddag fick jag lära mig en del av Herrens visdom. Hela kyrksalen omslöts av en Helighet som var helt fantastisk, jag skämdes för det jag hade gjort. Det förbund som Gud själv har gett oss ska vi ta vara på och inte behandla hur som helst, jag skämdes men jag bad om förlåtelse, och vi hade en fin stund jag och Herren där jag satt på kanten till dopgraven.
När jag ”vaknar till” så är vattnet snart fyllt till bredden, det var rätt temperatur och kristallklart som ur en kallkälla, det var nog livets källa jag satt vid. Jag tittar på klockan och ser att hon är drygt nio, vart har tiden jag kämpade i panik tagit vägen? Nyss var dopgraven full av rostvatten och jag skulle inte hinna byta till dopet.
Bönemöte
Under hösten 97 gick jag lärjungaskolan i Rusksele, en tid som man gärna tänker tillbaka på. Det var många trevliga minnen. Vi hade tid till bön, lovsång, bibelläsning, undervisning. Vi gick runt i många byar och inbjöd till kafe’möten, där vi vittnade och sjöng
Vi var även med på böenmöten i hemmen i Rusksele och vid det första bönemötet hände något märkligt. Vi var samlade i ett hem och vi var säkert ett 15-tal bedjare. Jag var ju relativt nykristen så jag ”storbad” väl inte direkt utan det var mera att försöka sitta bekvämt och korrekt, klia sig på näsan utan att någon såg det, kanske se lite from ut, men givetvis pratade jag lite med Herren och tackade Honom för allt han gjort. Jag var glad i Gud helt enkelt.
Nu borde jag egentligen inte fortsätta att berätta men jag tror att det kan hjälpa någon. Det här med att höra röster har jag som läst psykologi förstått inte hör till vanligheterna, om man nu inte ser någon framför sig som rör på munnen förståss.
Nu har jag blivit lite äldre och lärt känna Herren lite mer så nu bryr jag mig inte så mycket om vad folk säger , jag vet vad jag har hört och jag vet att det är sant, och blir någon berörd av detta så är det värt allt.
Ni kan se bilden, jag i soffan, bedjare runt omkring, dom bad så det knakade i taket. Jag satt där och småpratade med Herren, kliade mig på näsan och plötsligt så hör jag en underbar röst på "typ" hebreiska. Jag hör den lika klart som om jag suttit öga mot öga med någon. När jag hör rösten börjar jag med ens storgråta, en oändligt stor härlighet och frid omsluter mig. Det var ett sådant tillfälle som man aldrig ville skulle ta slut. Jag fick tröst, styrka och kraft av Honom vid detta tillfälle. Han sade bara några meningar till mig men det räckte för det han ville säga mig.
Den som nu vill söka alla möjliga ”förklaringar” på detta må ödsla sin tid på det, jag för min del behöver inte ”tro” jag vet och ägnar hellre min tid åt att tjäna Herren. Tiden är begränsad och bör tas tillvara.
Halleluja.
Änglakör
I våran kyrka har vi bönemöte tisdagskvällar var 14:e dag. Jag anser inte att jag är någon ”storbedjare” utan jag har väl ett enklare samtal med Herren under bönemötena. Där både bön och tacksägelse ingår.
Jag tycker så väldigt mycket om Jesus, allt vad han gjort för mig och min familj har jag så nära, ”jag har ju sett allt på nära håll, varit med från början, sett hur han har förvandlat mörker till ljus, sorg till glädje, elände till seger” och ser man i det stora hela vad han har gjort för oss alla så svindlar tanken.
Men det jag tänkte berätta nu var en alldeles speciell bönekväll för mig. Vi hade en ”vanlig” bönesamling, några sånger, några ord från bibeln och så bön för våra medmänniskor, tacksägelse och lovprisning för allt som Herren gjort för oss.
Så var det dags för lovsång, jag minns inte vilken det var men jag blundade och sjöng med så gott jag kunde, då hände något märkligt, jag hörde en kör långt utöver vad vi i gruppen kunde prestera, det var en oerhört mäktig upplevelse, en tusenstämmig kör som sjöng med oss. Det var som himlens alla änglar var med oss den kvällen och glädjen som jag kände visste inga gränser, jag bara jublade inom mig i denna samvaro, i denna samklang med den himmelska världen.
Naturligtvis vågade jag inte berätta för dom övriga i bönesamlingen vad jag hade upplevt, ”man hade väl en viss självbevarelsedrift”, eller också var det menat just för mig i just den stunden. Vi vill så gärna leva nära Herren, men vår egen natur är så nära det jordiska.
Men nu när det har gått några år och man har fått lite skinn på näsan så vet jag att tiden har kommit, jag skall berätta om dessa upplevelser, det är någon eller några som behöver veta, någon, om det så bara är en enda som blir välsignad så är det nog.
Herren välsigne er.
Karmel
Jag hade köpt mig en gammal systemkamera, den var sliten och säkert väl använd under sin tid. Det fanns många finesser på den, men självutlösaren var trasig. Jag gick till en fotograf som hade egen studio med tillhörande butik, kanske kunde han laga den. Men icke, den har nog inte fungerat på länge, och det skulle nog bli hemskt dyrt att laga den, den var ju så gammal. Jag frågade flera andra men fick samma svar, den fick väl vara trasig då.
Så kom då den dagen vi hade fått råd att åka till Israel, det var så underbart att få bokstavligen gå i Herrens fotspår, se dom platser där Gudsmän vandrat, det var så mycket att se och kameran fick arbeta, nu blev det bara 3 av 4 på familjebilderna för självutlösaren fungerade ju inte.
Vi kom till berget Karmel där Elia visade vem som var hans Gud. En i våran grupp hade en ny fin systemkamera ”med självutlösare” så han tog ett gruppfoto på hela sällskapet. Jag tror det var dottern som viskade till mig ”har inte du också en sådan där kamera. Jag försökte lite förläget förklara att den var trasig, just för tillfället förståss.
Och så trycker jag på självutlösarknappen, som skulle börjat blinka om den hade fungerat, för att visa, och vad händer? Den börjar blinka, den har aldrig fungerat, till och med expertis har konstaterat att den var trasig. Den blinkar och jag stirrar misstroget rakt mot linsen, det var bara jag som insåg vad som höll på att ske, helt plötsligt tar den ett kort? Den fungerar, hur? Det kanske verkar banalt men jag insåg att jag stod just på berget Karmel där Gud genom Elia gjorde stora ting. Ett litet under med kameran, ett helande kanske inte var så konstigt ändå, ni skulle se bilden som kameran tog på mig, tror ni att jag såg förvånad ut? För övrigt kan jag berätta att självutlösaren aldrig har krånglat sedan dess.
Jag ville som så många andra ha tungotalets gåva. Det var underbart att lyssna till dom som fått det, det lät så bra, så nära Gud på något sätt, men samtidigt gjorde den mänskliga naturen sig påmind (otron). Kanske en del bara fejkar, och som jag, längtar så till den milda grad att det inte är riktig äkta, att man tänjer gränserna.
Jag försökte verkligen, jag bad att jag skulle få denna gåva. Jag hade fått lära mig att man skulle bara tala ut om man kände att det kom något, vara frimodig, även om det bara var ett ord som kom. Jag försökte, det lät och kändes konstigt, det var nog inte meningen att jag skulle ha denna gåva. Otron var min följeslagare vid den tidpunkten.
Det gick en tid men jag kunde inte släppa tanken på denna gåva, jag försökte ibland, bad och återkom till det igen. Vad gjorde jag för fel?
Så kom den dagen jag i bönekammaren (sovrummet) står på knä, inför den Heliga skrift, samtalande med Herren. Jag ville bara i den stunden komma ännu närmare Herren, jag kände att jag älskade Jesus så innerligt för vem han var och vad han gjorde för oss människor. Orden som kom behövde jag inte tvinga fram, det lät underligt men det kändes underbart, det pågick en stund och jag växlade över till ”vanlig svenska” men då kändes det långt fattigare och torftigare än det andra. Jag återgick och nu förstod jag att jag hade fått tungotalets gåva av Herren.
Jag förstod så småningom att det var just min kärlek till Gud och hans verk som var denna lovsång till honom. Nu kan jag när som helst och var som helst göra detta. Man fylls av Herrens kärlek och bedövas av hans nåd. Jag försökte förtvivlat erövra denna gåva när jag i själva verket redan hade den, nämligen min kärlek till Jesus.
Älskar du Herren så har du redan fått denna gåva.
Gud välsigne dig.