Vardagstro
Ibland tycker man att Herren är så stor och långt borta, man tänker att han har nog inte tid med småsaker. Men jag skall berätta om en vardagshändelse som jag kommer att minnas så länge jag lever.
En man ringde till mig en vårdag 2002. Han skulle flytta till en liten lägenhet i inlandet, han undrade om jag kunde ställa upp med lite flytthjälp. Självklart ställde jag upp, jag hade ju min gamla släpvagn och så gammsaaben vi köpt några månader tidigare så att sonen skulle få köra omkring med något när han nu hade fått körkortet, den var gammal och rostig men den gick bra.
Det var en lång krok att hämta möblemanget, men det mesta rymdes och vi ställde kursen mot den nya lägenheten. Han var glad att allt hade löst sig och att han skulle få flytta till det lilla samhället. Själv var jag glad åt att kunna hjälpa till.
Vi kom fram och började lasta av, den ena kartongen efter den andra, stolar och påsar, varmt var det också så här i början av Maj. Så klockan hade blivit lunchdags. Eftersom jag ställde upp utan att ta betalt ens för bensinen så ville han så gärna få bjuda på något ätbart så han sade att när vi har fått in köksbordet då skall jag laga till en god lunch åt oss. Perfekt
In med köksbordet, ett rektangulärt furubord med 2 gavlar och en regel inunder som stöd, gavlarna fästes på regeln med 2st träkilar. Den glädje jag kunde utläsa i hans ansikte när han nu, så fort vi fått upp bordet och han skulle få ställa fram maten för första gången i den nya lägenheten, ja ni förstår säkert. Med den måltiden ville han visa sin tacksamhet.
Vi kom till gavlarna och regeln inunder men var fanns träkilarna??? Utan kilar inget bord. Vi letade och letade, men inga träkilar. Jag gick ut till gammsaaben som stod på parkeringen, ställde mig vid bakluckan och tittade ut över parkeringen, kilarna måste ha blivit lämnade där vi hämtade möblerna. Han som så gärna hade velat göra det lite trevligt, jag hade nog kunnat äta vid spisen men för hans skull.
Jag tittade upp och så sade jag till Jesus, kan du inte hjälpa oss, inte för min skull men du ser ju hur gärna han ville bjuda på lunch på köksbordet, är det någon som kan hjälpa mig så är det du, (ni vet hur man beder men otron stod hela tiden bredvid, det där kommer inte att funka det vet du innerst inne) Jag stod vid bakluckan, öppnade den, helt tomt förutom ett fälgkors och en bogserlina….. Men det fanns ju en lucka för reservdäcket, kanske kunde jag hitta något där. Jag hade nog aldrig öppnat den luckan. Det var ingen trevlig syn som mötte mig. Ett rostigt reservsäck, några helt sönderrostade skruvmejslar, en papperstuss. Näe han hade nog inte hört min bön, han hade större saker att bry sig om, och det accepterade jag.
Men innan jag stängde luckan fick jag en ingivelse att ”känn under reservdäcket” det var fastrostat med en bult så känna under var enda möjligheten. Jag försökte känna under så gott jag kunde, det var trångt och det var nog tur att ingen visste vad jag höll på med, jag petade under ett rostigt reservdäck med vänster hand, i tro. Jag skulle just ge upp när jag känner något med fingrarna. Jag pillade och lyckades klämma fast föremålet mellan fingrarna och dra fram det.
I det ögonblicket skulle jag ha velat ha en närbild på mig själv, misstron och allt som rusade genom huvudet på mig måste ha återspeglat sig på ett intressant sätt i mitt ansikte, i min hand höll jag en träkil som jag visste skulle passa perfekt i bordet, den såg dessutom helt ny ut. Tack Jesus, tack Jesus, Jag vet inte hur många gånger jag sa det men då i det ögonblicket visste jag att Jesus bryr sig om även små vardagsbestyr.
Lika snabbt som glädjen kommit, försvann den på ett ögonblick. Nej vad dum jag är, det behövdes ju 2 kilar för att bordet skulle kunna stå. Ja men tack i alla fall Herre för att du gav oss en kil (det var nog en del blandade känslor, man kan väl inte fodra hur mycket som helst av Herren)
Ingivelse nr 2 ”Kolla en gång till” Sannolikheten att hitta en kil i en rostig gammsaab var obefintlig men 2 det är omöjligt. Men så tänkte jag att jag har ju inget att förlora, det är ju ingen som vet vad jag gör. Jag stack in handen på samma ställe, kände runt som förra gången och så känner jag en numera välbekant bit, jag klämde fast den mellan fingrarna men jag tordes knappt dra fram den, jag tror jag höll andan, drar fram föremålet…. I min hand höll jag träkil nr 2, exakt likadan, den såg helt ny ut.
När jag nu vände mitt ansikte upp mot himlen så var jag allvarlig, detta tog tag i mig på ett märkligt sätt, glädjen över den första kilen, besvikelsen när jag insåg att jag behövde 2, att Herren missat där, fast han inte gjort det, det var jag som hade missat med min otro. Jag älskar Jesus, jag tycker så mycket om honom, han har visat mig så mycket kärlek, jag är så oerhört tacksam för allt, be och ni skall få…det fungerar. Jag gick in och vi satte ihop bordet, han undrade nog lite var jag fått tag i kilarna men jag hade inte mod nog då att berätta, han fick bjuda på lunch, jag fick både mat och mat ifrån Herren. Någon vecka senare ringde han och berättade att han hittat ”original kilarna” i en låda, och min kärlek till Herren kom över mig när jag tänkte på vad han gjorde för mig den dagen.
Guds frid
Fingervisning
Kyrkan var relativt ny med alla nya bekantskaper som gjordes, bibelläsning och försöka förstå Herrens tanke med allt. Otron var som en objuden gäst som kom utemellan. Jag hade ju läst en del naturvetenskap och dessa ”kunskaper” trängde på ibland.
Men hur det nu var så hände följande denna vinterdag. Jag var uppe vid Betseledammet i Umeälven, fiskat och fikat. Jag minns att jag talade med Herren, jag kände att jag ville göra mer för honom, att jag ville utvecklas, så att jag kunde tjäna Herren än mer.
Jag bad Herren, rätt upp och ner, att han skulle tala om för mig vad jag skulle göra. Då inträffar det att jag får en förvissning att jag fått svar på min begäran. Jag blev överrumplad, plockade ihop och körde hemåt. Jag visste att svaret väntade på mig där hemma.
Jag skyndade mig in, frågade frun om någon hade ringt när jag varit ute (varför frågade jag om det) nej sade hon lite frånvarande, hon höll på med nåt. Jag visste ju att någon ringt så jag frågade igen, har någon ringt? Javisst ja, Kalle (fingerat) hade ringt och ville något.
Jag slängde mig på telefonen och när han svarade sade jag, hej det är Glenn, han sade inte hej, han sade ”Du skall gå bibelskola” Han kunde väl ha sagt hej, men min fråga till Herren var rak och jag fick ett rakt svar. Kalle och en predikant i Helgelseförbundet hade av någon anledning börjat diskutera mig, att jag skulle utvecklas, ringer till min fru i samma veva som jag får ingivelse om svar på min bön.
Visst är Herren underbar, det är knappt man vågar fråga honom, jag vet efter många liknande episoder att han svarar i det ögonblicket du frågar, han öppnar dörrar som förut varit låsta. Nu blev det inte den traditionella bibelskolan, men jag fick Den Helige Ande som lärare och bättre undervisning kunde jag aldrig ha fått, men allt ledde rätt till slut, jag fick mitt bönesvar och en hel del otro fick sig en känga.
Otron
Jag är säkert inte ensam som kristen att drabbas av otro när man söker efter sanningen, det finns ju en som vill ha mycket av den varan (otron) och han passar på när han kan. Men jag har försökt vara kritisk till det som sägs fritt i kyrkan och i andra sammanhang och i stället försökt att läsa Guds ord i den Heliga skrift och utifrån det bildat mig en egen uppfattning om vad Jesus säger och vill med oss.
Jag lärde känna Jesus redan i unga år, jag vågade inte vara en bekännande kristen, med kyrka, församling och allt det där, jag levde en lång tid av mitt liv i synd men när livet höll på att ta slut så kommer han som jag ställt åt sidan fram och hjälper mig tillbaks till livet. Så för min del har jag inga större problem att tro på min Herre och frälsare.
Nu vet jag även att vi ska inte veta allt, det ska vi en vacker dag, men nu skall vi vara hans lärjungar och göra hans vilja. Så när Herren i den Heliga skrift säger något som jag inte förstår nu, så lyfter jag på hatten och går vidare, jag känner Honom så pass bra.
17/12-02 hade jag ett sådant ögonblick av otro när jag läste bibeln, jag hade hört att det var något ljushuvud som sagt att det är omöjligt att bibeln är helt från Gud, dom menade att det var ett hopplock av allehanda historiska människors minnen.
Otron slog till, tänk om bara vissa delar av bibeln är sanna, eller att till och med Herrens egna ord är förvrängda av historieskrivarna, den skrevs ju under lång tid, gamla och nya testamentet, det kanske var hörsägen från den ena till den andra och så vidare.
Det fanns bara ett sätt att få visshet. Jag frågar Gud! Sagt och gjort. Är den heliga skrift dina ord? Jag blundar, öppnar bibeln sätter ner fingret i Guds bok, öppnar ögonen, läser och kan lämna min otro dit där den hör hemma. Det står bland annat. Hela skriften är utandad och inspirerad av Gud.
Då kunde jag gå vidare i Herrens fotspår. Vill ni ha ett tips ”Lita på Jesus och den Heliga skrift så kommer ditt liv att dramatiskt förändras till det bättre”
Jag fick förmånen att åka med på ett par resor till Ryska Kolahalvön i slutet av 90-talet. Några i församlingen hade en vision att samla in kläder, leksaker mm. och skänka till den lokala församlingen, så att dom i sin tur kunde distribuera ut det till invånarna.
Jag vill minnas att denna resa var en kombination av hjälpsändning och besök i den lokala församlingen. Vi skulle delta i deras möten och ge egna vittnesbörd. En del som åkte hade aldrig åkt med förut och var förstås nyfikna på Kola-halvön.
Inför resan talade jag med en man som avrådde mig från att åka ”han kände på sig att något otäckt skulle kunna hända”, och jag vill minnas att jag kände ett visst obehag för det var ju inte helt riskfritt att åka. Efter många funderationer så beslöt jag mig för att fråga Herren, jag blundade, öppnade bibeln, satte ner fingret och läste.
”Herren går själv framför dig och han skall vara med dig. Han skall inte lämna dig eller överge dig. Var inte rädd eller förfärad.” 5 Mos 31:8 !!!!!!! Så var det klart.
Man kan ju undra om ”någon” försökte hindra denna resa, men helt klart så talade Gud med tydlig stämma, och resan, ja, den blev ju förstås en seger, som alltid när man går med Gud.