Mitt vittnesbörd

Hej. Jag heter Glenn är gift med Carina. Vi har 2 barn, en pojke och en flicka som nu är fullväxta. Vi bor i Lycksele kommun. Vi har en liten gård. Vi har också 2 hundar och 2 kattor.

Jag vill på detta sätt berätta om mitt livs stora äventyr, det som förändrade mitt och hela min familjs liv till fullo, vände ut och in på alla begrepp och förde mig in på den väg som jag kommer att vandra på resten av mitt liv.

Jag gick i söndagsskolan när jag var liten, där fick jag lära känna en man som jag tyckte så väldigt mycket om. Han gjorde så mycket bra, han hjälpte fattiga, botade sjuka, hjälpte människor överallt, lärde dom vad som var rätt och fel. Han upphöjde dom som var fattiga och eländiga och samtidigt tryckte till dom som trodde sig kunna allt. Jag kände att jag ville följa Jesus som lärjungarna gjorde, göra allt som dom gjorde, så när söndagsskolan tog slut rusade jag hem och skulle berätta för mina föräldrar, syskon och kompisar att jag ville följa Jesus.

Jag kom hem men då svek modet mig, jag vågade inte berätta för någon om mitt beslut. Jag gjorde precis tvärtom som vi hade fått lära oss i sången  ”det lilla ljus jag har, det skall få lysa klart, jag sätter det ej under skäppan nej, det skall få lysa klart”, jag vågade inte visa vad Herren gett mig , jag vågade inte berätta att jag ville följa Jesus. Jag vågade inte berätta om ”det lilla ljus” som Jesus hade tänt i mig. Den kvällen bad jag till Jesus, låt mig få prova på livet utan att tillhöra någon kyrka, jag ber att du skall vänta på mig.

Åren gick och jag läste ibland kvällsbön, ibland bad jag om ytterligare tid att han skulle vänta på mig. Men jag levde i synd, jag gjorde inte alls som jag visste att jag skulle göra. Det var fester och allt som hör till detta liv, lögner och skitprat. Jag växte upp och livet bjöd både på upp och nergångar, det kan va tufft ibland som ni vet. Åren gick och jobbet jag hade förde mig runt på olika arbetsplatser inom länet. Jag insåg att om jag jobbade dubbelt så mycket så tjänade man mer, pengar blev viktiga för mig. Jag var gift och vi hade 2 barn, vi behövde en del till hus mm.

Jag hade bara tid att sova mellan arbetspassen, man orkade inte leka med barnen. Det gick några år och en dag var vi ute i skogen på en promenad. Vi pratade om framtiden. Det märkliga var att jag kunde inte se mig själv framåt i tiden gå tillsammans med frun och barnen, jag var övertygad om att jag inte skulle kunna leva vidare. Det blev bara mörkare och mer hopplöst ju längre tiden gick. På den tiden var utbrändhet ett inte alltför känt begrepp. Jag tittade över ekonomin för familjen, kollade så att dom skulle klara sig. Jag förberedde nog min avfärd.

Så kom då en söndag eftermiddag, jag var ensam hemma, familjen var nere på stan i något ärende och jag kände mig långt ifrån social, det var enklast att va hemma, allt var totalt mörker. Jag minns att jag plockade bland Lp-skivorna, och där hittade jag en skiva av Pelle karlsson, en skiva man köpt en gång i tiden men knappt lyssnat till någon gång. Jag minns att jag lade den på skivspelaren, startade den och lade mig på soffan. Då började Pelle Karlsson sjunga ”Jesus i dina händer, jag vilar till livets slut. Jag kan minnas en tid i mörker, utan mening levde jag då. Men så hörde jag rösten av Honom, som vill visa den väg vi skall gå. Han är min sång och min glädje, han är min Herre och Gud, Jesus i dina händer, jag vilar till livets slut” Reaktionen var omtumlande, det lät som om han sjöng om mig och mitt liv. Först efteråt förstod jag att det var just vid detta ögonblick som Jesus beslöt sig för att komma in i mitt liv igen, han rörde vid mig, jag kände hur något hände, det kändes som att jag lyfte från soffan, att dom mörka molnen sprack upp och solen kunde tränga fram. Så blev jag rädd, jag tänkte att nu har det brutit ut på allvar, nu är det nog klippt. Så här enkelt kunde det ju inte bara vara.

Dagarna gick och jag var så nyfiken på det som hade hänt, jag berättade inget för familjen men jag fortsatte i smyg att lyssna på dom kristna sångerna, det var som att ladda batterierna. Detta hände någon gång i mars 1996, och det pågick hela våren, samtidigt växte ett mål fram, jag skulle till Lapplandsveckan det året. Det var nämligen så att varje sommar åkte vi förbi Husbonliden flera gånger när det var ”Lapplandsveckan” eftersom jag hade mina föräldrar i Rökå, och även vår sommarstuga där uppe. Det hände att vi stannade till och kikade in i tältet under ett möte, men man gick ju inte in. Man visste ju inte vad dom där  ”Pingstvännerna” kunde hitta på, jag tror att jag var rädd att jag skulle bli ”frälst” och förlora mitt liv, mina pengar, mitt umgänge, aldrig få gå på en fest, gå omkring i tråkiga kläder.

Men nu hade min nyfikenhet bestämt sig för att jag måste få veta, det var ju från pingströrelsen många av dessa sånger jag hört kom ifrån, det var pingstvänner som berättade för mig en gång för länge sedan, om en man som jag beundrade så mycket, som jag hade tänkt följa, men inte vågade. Nu fanns det inget som skulle kunna hindra mig. Jag skulle dit, jag måste få veta.

Våren gick och det blev sommar. Lapplandsveckan närmade sig, så blev det dags. Jag hade räknat ut det bra, jag skulle ta barnen med mig, ifall någon skulle känna igen mig och fråga ”men vad gör du här?” Då kunde jag skylla på dom,"man måste ju ställa upp för barnen" Så planen var enkel, dom fick turas om var annan kväll och jag skulle muta dom med godis. Ni kanske kan se synen framför er, jag på väg från parkeringen, ögonen stora som dasslock, en längtan som var obeskrivlig, släpandes på ett barn som egentligen ville bada och ha kul i ena handen och i den andra en jättestor påse med godis.

Hur som helst kom vi in i tältet, denna gång stannade jag inte vid ingången, det var pintjockt med pingstvänner. Vi gick och satte oss mitt inne i tältkyrkan. Så började sångerna som jag lärt mig älska, jag såg människor runt omkring mig som var lyckliga, en del höjde sina händer och prisade Gud. Det var helt underbart. Då upptäckte jag att tårar rann nerför mina kinder, jag, stora starka karln satt och grät, jag försökte dölja det, böjde mig ner och nöp mig hårt i benen,( jag tror märkena finns kvar) men när jag tittade upp igen så var atmosfären och sångerna kvar, tårarna kom tillbaks, det var rena vårfloden, då förstod jag att det var glädjetårar som kom, jag var på väg hem. Än i denna dag när jag skriver detta mitt vittnesbörd så gråter jag, nu av tacksamhet för allt han gjort i mitt liv.

Jag var på alla kvällsmöten den veckan. Torsdag kvällen satt jag och sonen på mitt vanliga ställe, och bakom oss satt ett par som frågade något, det var lägerledarna  för Tannbäckslägret, barnen hade varit där en gång. Dom frågade hur det var och ganska snart tror jag att dom hade lagt ihop 1+1. Dom frågade om jag ville att dom skulle be för oss, och det ville jag naturligtvis, det var helt underbart. Efteråt så frågade dom om jag ville bli frälst, om jag ville lämna mitt liv till Jesus. Jag greps av panik, nu, vad skulle jag säga, jag ville inte ljuga, inte nu mer, så kom jag på att jag och barnen höll på att göra ett fiskdrag så jag sa att just nu kunde jag inte eftersom det var en sak som var ogjord, det måste ha låtit väldigt märkligt.

Det blev fredag, denna min första Lapplandsvecka. Den dagen gick så sakta, jag minns allvaret. Jag hade ”vattenkammat” håret, tagit på mig en vit skjorta, den finaste jag hade. Jag hade bestämt mig, idag behövde jag inget förkläde, barnen behövde inte följa med och hålla deras pappa i handen för att han skulle våga, jag visste att idag kommer det att hända det som jag velat göra en gång för länge sedan, när jag var liten och mitt hjärta ville följa Jesus men modet svek mig. Idag skulle jag lämna mitt liv till Jesus.

Det var 5 mil från sommarstugan till Husbonliden och gammsaaben fick verkligen rensa cylindrarna den dagen. Jag minns att Kurt o Roland sjöng i bandspelaren ”Jag är nu på väg till himlen där dom frälsta skaror stå, och jag jublar utav sällhet” Men jag kan berätta för er att dom hade inte en chans, jag överröstade dom med hästlängder, jag sjöng så att framrutan immade igen. En glädje som bara bubblade över i mig.

Det var ett underbart möte, jag var så lycklig och förväntansfull. Jag minns inte om tillfälle till förbön gavs i mötet eller vad, men efter mötet gick han som ledde sången, en äldre man förbi mig, tyckte säkert att jag såg underlig ut där jag satt så han stannade till, lade handen på min axel och frågade ”hur står det till broder?” Jag tittade på honom med dasslocken och sa att det kunde inte vara bättre, jag vet inte hur han tolkade det, men han gick snabbt därifrån, han kanske trodde jag ätit något förbjudet. Jag trodde nog att detta skulle leda till frälsningsbönen, men där satt jag med ett hjärta som hotade att hoppa ut ur kroppen på mig av längtan efter Jesus.

Den kvällen när jag hörde att frun hade somnat, drog jag upp täcket, knäppte mina händer och så hade jag väl föreställt mig att man skulle säga typ ”Lasse Holmkvist” Här har du mitt liv, men jag kände allvaret i det som höll på att hända, samtidigt som jag kände mig liten, smutsig, syndig och eländig. Jag skämdes för det liv jag levat. Jag förstod inte att jag inte låg under täcket, jämte min fru, utan jag stod inför tronen där Jesus själv satt och såg på mig. Så sade jag då i denna heliga stund till Herren. ”Jesus om mitt liv är något att ha för dig, så vill jag ge mitt återstående liv till dig.

Det var då jag trodde att taket skulle rasa in, att någonting dramatiskt skulle hända, men i stället så började en sång sjungas i mitt huvud, ni vet ibland kan dessa sånger bli lätt enerverande, dom bara upprepar sig. Jag försökte koncentrera mig på mitt samtal med Gud men sången fortsatte envist, om och om och om igen, det var ”Det lilla ljus jag har, det skall få lysa klart, jag sätter det ej under skäppan nej, det skall få lysa klart” det var en underbar sång. Jag förstod så småningom varför, Jesus hade frälst mig, han hade upprättat mig, den gången jag inte vågade bekänna honom som liten, när jag själv satte ljuset under skäppan, nu gav han mig livet åter. Jag behöver aldrig mer gömma det faktum att jag älskar och alltid kommer att följa min Herre och Mästare, Jesus, och jag vågar säga till vem som helst att Jesus är min Herre och min Gud

Dagarna efter var som att vandra på moln, jag kände en sådan lätthet och befrielse men jag kunde inte sätta fingret på vad det var, förrän efter ett par dagar när jag satt på en brotrapp och funderade på just detta. Då med ens förstod jag vad det var, jag var förlåten, dom bördor jag burit på var borta, om man tänker sig en ryggsäck med stora stenar som man konkat omkring på, alla dessa år, dessa stenar som var min synd och skam, dom var borta. Han hade inte bara lyft dom från mina axlar, han hade förintat dom. Jag var fri. Han hade förlåtit mig trots att jag i bönen fader vår, dom gånger man läst den, inte kunnat förlåta dom som var mig skyldig, av nåd blev jag förlåten och frälst, nu är det inga svårigheter att ge förlåtelse till andra när man vet vad man har fått av Herren. Tack Jesus.

 

Jag var bärgad för evigheten, jag visste att följer jag nu bara Jesus tätt i hälarna så kommer jag att få komma till hans himmel, jag kommer att få det eviga livet. Redan nu när man summerar tiden efter frälsningen så förstår man en del av det Jesus predikade ”Himmelriket är nu här” Från den dagen man blev frälst blev allt förvandlat, man behövde inte leva i en lögn, det gick bra att bara tala sanning. Herren utförde små och stora under på löpande band, välsignade över alla gränser, det växte så det knakade, det grönskade och blommade, det har hänt underbara saker hela tiden. Det här kanske låter som att jag försöker skryta på min Herre, och det är helt riktigt, han är mitt allt och min stolthet, det jag här har berättat är bara en bråkdel av min lovsång till honom.

När jag nu kommit så pass långt så var det första jag tänkte på naturligtvis min familj, jag berättade för dom först som vanligt vad som hänt, utan större resultat. Sedan försökte jag berätta för barnen i en liknelse. Våran sommarstuga låg vid en sjö. ”Om jag hittade en stor skattkista på andra sidan sjön skulle ni vilja dela den med mig? Ja, det skulle vi nog, och jag berättade för dom att det jag hittat var oändligt mycket mer värt. Men det fungerade inte så bra.

Under hösten började jag gå i kyrkan, jag träffade dom som hade bett för oss under lapplandsveckan. Han ordnade tillsammans med våran pastor fram en bibel åt mig och gav mig lite färdriktning, Johannes evangelium var det första jag läste, sedan var det färdigt. Det var en guldgruva jag höll i min hand, det var bara att ösa ur den, varje vers, varje rad gav något.

Jag som så många andra har haft en bibel liggandes, men det är först nu när man öppnade och läste den som man såg vad som stod i den, förut visste man ju vad som stod där utan att man behövde läsa den, man var i det närmaste expert. Fråga vilken människa som helst som inte har mött Jesus om inte detta stämmer.

Våran pastor hälsade på oss en dag och pratade med både Carina och barnen, Jag minns ju hur härligt dom bett för mig under Lapplandsvecka, så när kaffet var slut och pastorn skulle gå kände jag paniken, det är nog bra om han ber med oss så jag sade till honom ”Kan du läsa för oss ?, jag menar….. ( jag visste inte vad det hette)” men som tur var så förstod han vad jag ville, så han bad för oss.

Det fanns även en liten bönegrupp i våran stadsdel, som jag fick vara med i. Det var en spännande upplevelse, man skulle sitta i en ring, knäppa sina händer, blunda och så prata med Jesus, ny som man var så blev det väl lite si och så i början, skorna klämde och det kliade på näsan, men ganska snart förstod man att han faktiskt var där tillsammans med oss, och vi kunde be honom om vad som helt, vad som helst! Och särskilt där 2 eller 3 är församlade och man bad i Jesu namn. Vad tror ni att jag bad honom göra.

Under ett bönemöte, hösten 1996 tog jag mod till mig och lade fram min fru och mina barn som böneämne, att dom skulle få följa mig, att Herren Jesus skulle frälsa även dom. Jag ville att dom skulle få uppleva det jag upplevt. Vi började be, alla med sänkta huvuden en del med knäppta händer, alla bad för vår skull. Jag själv bad med längtan om återförening i Kristus, jag ville inte gå ensam, kunde inte gå ensam, jag ville gå på denna väg tillsammans med min familj, jag kände sådan nöd för min familj, tänk om frälsningen skulle gå dom förbi. Carina hade varit som en igelkott som satt ut sina piggar så fort som jag nämnt något av det jag upplevt.

När vi hade bett en stund överraskades jag av en förvissning att ”Nu är det klart, det kommer att ordna sig” Från mitt förtvivlade tillstånd till att jag kände en sådan vila och frid. Jag förstod då att Jesus hade hört vår bön och mitt första bönesvar var ett faktum, även om det inte hade inträffat än. Dom andra fortsatte att be, jag ville säga åt dom att nu räcker det, ”det är klart” Men dom var så engagerade så jag väntade. När dom var klara sa jag att nu är det klart, Jesus kommer att ordna detta. Alla tittade lite misstänksamt på mig, jag var ju ny, men jag visste med en förvissning som jag inte kan förklara.

När jag kom hem så gick vi så småningom och lade oss. Jag sade ingenting om det jag hade varit med om. Jag var bara förväntansfull. Carina läste en veckotidning. Efter en stund hör jag hur hon lägger ner sin tidning och så säger hon ”Kanske man skulle läsa lite i bibeln?” och tro det eller ej, jag blev inte förvånad för jag visste ju redan. Om det varit före bönen den kvällen så hade jag svimmat, nu kände jag en förkrossande tacksamhet och att min vandring med Jesus skulle bli en spännande resa. Hon sade inget mer den kvällen. Det här hände på onsdagskvällen.

Samma vecka var det marknadsmöte på lördagskvällen. Jag lyckades förvånandsvärt lätt få med mig frun på mötet (Det kunde vara bra för henne att få höra ett Guds ord) . Hans-Olov Dahlgren sjöng och predikade. Mot slutet av mötet bjöd han fram till förbön, jag skulle berätta om min frälsningsupplevelse i ett bönhus dagen efter, så jag behövde få lite mod och skulle just resa mig för att gå fram då lägger Carina sin hand på min arm och frågar om jag kan följa henne fram??? Jag var omtumlad och väl framme får jag höra henne på pastorns fråga ”vill du bli frälst” säga ”ja, jag tror det” Dom ber och pastorn citerar 23:e psalmen. I det ögonblicket skulle jag velat ha en närbild på mig själv som minne för det kändes faktiskt som om min haka hade ramlat ner på golvet, som i en serietidning, allt jublade inom mig och jag fick bekräftat förvissningen jag känt i bönen under onsdagskvällen.

Nu var vi 2 som kunde förklara för barnen vad som hänt med oss, vi sade till dom att dom fick bestämma själva hur dom ville göra men jag tror och vet idag att Jesus var nog med på ett hörn där också. Efter några veckor kom barnen fram till att dom ville göra som vi, Tack Jesus. Gud är god, han hör bön när du ber med hjärtat. Han har nu bevisat att min liknelse för barnen om skattkistan var för eländig, för det finns ingenting på vår jord som kan mätas med det Herren har.

27/10-1996 döptes vi alla 4 tillsammans, dessutom ville 2kompisar till barnen döpa sig samtidigt. Gud välsigne dig.

 

Gud som haver barnen kär

Jag var liten,och en dag lärde mamma oss bönen: Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är, vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer, lyckan kommer lyckan går, den Gud älskar lyckan får, Amen.

Hon sade att det var en aftonbön och man skulle läsa den just innan man skulle sova. Så den dagen var ovanligt seg. Blev det då aldrig kväll någon gång så att jag fick visa Gud vad jag hade lärt mig i söndagsskolan.

Jag lade mig ovanligt tidigt den kvällen, släckte lyset och drog upp täcket över huvudet, blundade och knäppte mina små händer och började läsa tyst för mig själv. Gud som haver barnen kär. Så kom jag på att, tänk om inte Gud ser mig där i mörkret utan trodde att jag låg och sov. Så jag tände lyset och gjorde om hela proceduren, viskade Gud som haver och så infann sig tvivlet, han kanske inte ser att jag har händerna knäppta under täcket, upp med dom knäppta små händerna på täcket. Gud som haver, viskade jag vidare men tänk om han tror jag sover när jag blundar, upp med ögonen på vid gavel och så Gud som haver. nej han hör nog inte när jag viskar så det hela slutar med att jag har tänt  i  rummet, händerna knäppta på täcket, ögonen vidöppna och högt och tydligt läser Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är.

Jag brukar skratta åt detta när jag tänker tillbaka, men jag vet att det var då jag började lära känna Jesus, jag visste inte så mycket om honom då. Idag många år senare när jag fått nåden att vandra med honom så känner jag honom betydligt bättre.

Jag som tryggt sovit när jag läst min aftonbön, för jag litade till 100% på Jesus. Sover dagens barn i denna trygghet, får dom lära känna Jesus?

 

Densamme

Jag lärde känna Jesus i söndagsskolan och jag tyckte så mycket om honom. Han var inte rädd för någonting. Han hjälpte fattiga och sjuka och upphöjde dom svaga, tryckte till dom som trodde att dom var något alldeles extra. Vände ut och in på allt som man trodde skulle vara på ett visst sätt. Jag ville då va som Han, våga vara som Han var. Jag ville följa honom under resten av mitt liv. Men när söndagsskolan var slut och jag skulle berätta för min familj och mina kompisar så svek modet mig.

Jag levde ett liv långt bort ifrån det liv jag förstod att Han ville. Jag levde av världen med allt vad det innebar. Synd, skam, skuld, hat och illvilja var ingredienserna.

Men någonstans därinne kunde jag skönja att Han fortfarande var med, såg mig, tog hand om mig. Ibland brukade jag be min aftonbön och samtidigt be att han skulle vänta på mig, så att jag fick prova på livet utan att tillhöra någon kyrka. Så en dag kände jag att allt höll på att ta slut, förtvivlan och mörker, jag hade inte en tanke på att gå till Jesus då.

Det var han själv som såg till mig i min förtvivlan, han rörde vid mig och gav mig liv och nyfikenhet att söka vidare. Så efter några månader så frälste han mig. Jag fick det eviga livets gåva, han tecknade mitt namn i livets bok. Jag som svek honom en gång i tiden, som inte vågade. Jag sökte inte honom när jag hade det som värst, det var Han som kom till mig, varför?

Jag tror mig skönja till en del vad Guds kärlek och nåd innebär. Det märkliga var att när han rörde vid mig och jag mötte honom så blev jag överraskad. Jesus var densamme som jag mötte i söndagsskolan, precis densamme. Jag blev så glad och tacksam och fick detta bekräftat när jag sedan började läsa bibeln och fann stället där det står Heb 13:8 Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet. Nu när jag vandrat några år med honom vet jag att det är sant, jag behöver inte gissa längre.

 

Gud hör bön.

Vi åkte iväg med en hjälpsändning till Ryska kolahalvön i slutet av 90-talet. Det var kläder, lite mat mm. Den ryska tullen brukade alltid krångla och särskilt denna gång. Därför kom vi till tullen tidigt denna morgon, vis av erfarenhet. Som vanligt var det en hög med papper som skulle gås igenom, jag tror mig minnas att det var ett nytt dokument dom krävde denna gång. Vi skulle inte få komma igenom utan detta papper.

Alla försök gjordes men det verkade utsiktslöst. Visumet krävde att vi åkte igenom samma dag, men utan vår hjälpsändning. Det var ungefär 5 mil till Ivalo i Finland. Där skulle vi kanske kunna lämna hjälpsändningen och förhoppningsvis få in den i Ryssland vid ett senare tillfälle, med all den fördyring det skulle innebära, det kändes hemskt, vi som hade slitit så för att få ihop en hel busslast med saker till dom behövande på Kola-halvön.

Tiden gick och bussen fick vända för avlastning om vi överhuvudtaget skulle få komma igenom denna resa. Det var tungt, men vi bad till Gud att han skulle hjälpa oss, vi ville hjälpa dom som behövde. Vi sjöng lovsånger, prisade Herren och bad igen. Bussen hade vänt och var på väg tillbaka, tystnaden bredde ut sig i bussen, vi bad inför Jesus. Helt plötsligt får jag den nu välbekanta känslan av förvissning att Gud har hört vår bön och att allt skulle ordna sig.

Jag satte mig upp och med spänd förväntan väntade jag. Inom några minuter ringer telefonen, och jag visste innan dom svarade att nu är det bara att vända. Han som svarade sa till busschaffören att stanna och några sekunder senare vänder han sig mot oss och glädjestrålande berättar att allt har ordnat sig, på något konstigt sätt har det löst sig med dokumenten.

Vi var nog många som den dagen förstod vem som fixat detta dokument och glädjen var stor, framförallt hos dom som tog emot denna hjälpsändning, Herren såg behovet hos dom, skickade oss och samtidigt fick vi oss en lektion i vad bön kan åstadkomma.

Prova själv att be, men gör det med hjärtat, glöm inte att Herren vet vad du skall be om innan du ens har format orden.