Endast två år återstår tills 800 somrar har passerat sedan Sava Nemanjic och hans åldrige far Stefan Nemanja uppförde ett unikt kloster vid Mileja på Sveta Gora, det Heliga Berget, den tredje utlöparen av Chaldiki som tidigare tillhörde Bysans men nu är grekiskt territori.                                                                                      St. Simeon

Denna avlägsna men samtidigt intima plats är omgiven av cypresser, olivdungar och pinjer - en plats utvald för djupgående utforskningar av den gudfruktiga människosjälen och varifrån uppsänds såväl enskilda som gemensamma böner. Och betänk att detta har pågått oavbrutet i hela åtta sekel!

Om klostret Hilandars historia och stora betydelse som donation från kejsarhuset Nemanjic,som  monument, som oskattbart andligt centrum för den serbiska nationen och som ett viktigt centrum för den ortodoxa kyrkan finns redan ett helt bibliotek med olika skrifter och dokument.

Men trots alla böcker, avhandlingar, reseskildringar, biografier och urkunder kommer aldrig klostrets fullständiga historia att ha berättats. Det kommer också alltid att finnas de som vill försöka återge den på nytt ur nya synvinklar.

 Kanske är det därför av särskilt värde att lyssna på berättelser om Hilandar återgivna av de människor som för länge sedan kom dit för att avlägga sina klosterlöften och sedan aldrig mer lämna denna plats. När vi talar med den gamle munken om klosterlivet i allmänhet och vad det är som binder munkarna så starkt till Hilandar, så för den gamle lugnt sina fingrar över pärlorna i sitt radband. På det mörkbruna bordet framför honom ligger endast en kam full med gråa hår och en bit torrt bröd.

 "Jo, ni förstår", svarar han med sin mjuka men ändå intensiva röst, "vi har funnit att den helige Savas väg är den vi vill följa. Han hängav sig åt arbete och åt Gud men fick en önskan att dra sig undan för att för att uppnå andlig helgelse och nå fram till trons innersta mening. Grekerna har alltid haft en rikare tradition inom detta sökande och eftersom Sankt Savas morfar var bysantinsk kejsare hade han troligen den vägen tagit till sig detta andliga förhållningssätt.

Han strävade efter sin egen andliga förädling i avsikt att kunna hjälpa sitt folk så mycket som möjligt. Vi fick alltså en kallelse att följa hans väg och därigenom uppnå andlig rikedom..."

 Vi ställer frågan till broder Hilandarac vad det var exakt som förde honom till Hilandar.

"Själva Hilandar", svarar han utan minsta tvekan. "Redan i skolan lärde jag mig en del om det Heliga Berget och Hilandar men attraherades inte av den då ganska bleka bild jag fick. Senare blev jag rekommenderad att gå och lyssna på en föreläsning om det Heliga Berget. Föreläsaren var en man som pilgrimsvandrat ditt. Jag lyssnade på hans berättelse och följde hans diabilder med stigande intresse och väntade snart otåligt på att få se bilden av Hilandar. När han slutligen kom fram till Hilandar som det sista av tjugo kloster på den nordvästra sidan av halvön Athos var det verkligen något helt enastående. Något liknande hade jag aldrig förr sett.

Med vidvinkelobjektiv hade han fångat en vy från valvet över den tredje klostergrinden,över klosterplanen med Milutins fantastiska kyrka, med den otroligt höga och välformade cypressen framför Savas torn och med de omgivande klosterbyggnaderna. I det ögonblickdet satt jag och de andra åhörarna i salen och gapade av hänförelse. Och sedan hände mig något helt oväntat. Med hela min kropp kände jag att Hilandar kallade på mig och att det var den inre avsikten med att jag just denna kväll fick ingivelsen att bevista denna bildvisning..."
                St. Sava

På den helige Savas tid, i slutet av 1100-talet och början av 1200-talet, levde 90 munkar i Hilandar. Med tillflöde av ryska och andra slaviska munkar fanns det tider då Hilandars brödraskap omfattade så många som 1500 munkar. Den byggnad som kallas "Lilla Ryssland" har just restaurerats och efterhand kommer de övriga medeltida palatsen, som uppförts i ring till ett unikt fäste för andlighet och askes, att konserveras i sin ännu så ursprungliga form.

För närvarande lever inte mer än ett tjugotal munkar i klostret men en av de två typicons som skrivits av Sankt Sava (den från Hilandar) säger inter alia: "En enda människa som utför det Gud vill är bättre än en hord av laglösa".

 Berättelsen om Hilandar kunde fortsätta med hänvisning till de undergörande krafterna hos ikonen med "Den trehänta Guds moder", till de likaledes undergörande krafterna hos den helige Simons vin som botar ofruktsamhet, till freskerna och ikonerna som är bland de allra vackraste inom den bysantinska konsten, till förhänget som skänkts av syster Jefimija, till förutsägelserna i "Miroslavs evangelium", till de främsta medeltida serbiska författarna som med sina liv och verk följde i fotspåren efter den förste av dem, den helige Sava, i Hilandar den andliga fästningen - Domenitius under 1200-talet, Theodosius i skiftet mellan 1200- och 1300-talen, Danilo, Isaiah och många andra - eller kanske till sådana detaljer som den enorma spikklubban till höger om ingången - en symbol för den traditionella beredskapen hos detta otillgängliga kloster att motstå varje tänkbar fiende.

 Berättelsen, vilken form den än ges, har sina rötter i den blomstrande medeltiden. Trots moderna inslag såsom några jeepar och traktorer, cassettbandspelare och viss turistinvasion (noga övervakad och begränsad av de grekiska myndigheterna) har Hilandar kvar sin ursprungliga karaktär och skönhet. Den hyllade skalden Milos Obilic beskriver detta som det "obeskådade miraklet" i sitt nationalepos. "Hilandar är i själva verket det sanna Vilandar", skriver han också.

 En del andra bergkloster försökte fånga de kejserliga grundarnas intresse, men istället för att bygga vidare på befintliga kloster ville Rastko och Nemanja bygga ett helt nytt kloster på  ruinerna av ett gammalt. Detta nya kloster skulle vara "oberoende, unikt och självstyrande".

De fick generös hjälp av kejsar Alexus Comnenus III, Ängeln (vars dotter var gift med storhertig Stefan sedermera kung Stefan den Förstkrönte) vilken år 1198 utfärdade ett gåvobrev som angav att Hilandar för evigt skulle tillhöra serberna.

Sedan dess har många krönta och okrönta men förmögna serber (ja, inte bara serber) donerat pengar och egendomar till Hillandar och skyddat klostret genom sin auktoritet eller om så behövdes med vapenmakt. På så sätt inte bara hölls klostret i stånd utan man byggde nya torn och befästningsverk, vilket gav kyrkan ökad prakt och betydelse.

 I början av 1300-talet, närmare bestämt år 1303, lät kung Milutin renovera Rastko och Nemanjas kyrka, utvidgade den och prydde den med fresker och med ett enastående praktfullt stengolv vars like inte står att finna någon annanstans på det Heliga Berget. Överlämnandets Kyrka byggdes i snäckform efter modell av Vatoped-klostret (ett av de äldsta) och kyrkan i Sankt Pantaleimons kloster. I anslutning uppförde kung Milutin sedan åtskilliga andra kyrkor, byggnader och försvarstorn.

 Kejsar Dusan, som höjde Hilandar till den högsta nivån i hela dess medeltida historia, besökte klostret 1347 i sällskap med kejsarinnan Jelena. De båda tog sin tillflykt till klostret för att undkomma pesten som då härjade i Serbien. Det är alltså åtminstone en kvinna som har fått tillträde till den exklusivt manliga klosterrepubliken.

 Som vi nämnde ovan fick Hilandar stöd och hjälp från alla de Serbiska härskarna såsom familjerna Hrebeljanovic, Mrnjavcevic, Lazarevic och Brankovic liksom från familjerna Obrenovic och Karadjordjevic.

 Vi frågar Broder Hilandarac hyur det står till med klostrets ekonomi och vilka inkomstkällor man har idag? Svaret blir att den huvudsakliga inkomsten kommer från klostrets skogar. Det Heliga Berget har välsignats med mycket täta skogar med den röda kastanjen.

 Vi undrar vidare hur stora marker som tillhör Hilandar-klostret?

" Vid de senaste uppmätningarna, som gjorts för kartändamål, visade det sig att de tidigare areal- beräkningarna inte var helt korrekta. Nu fann man att Hilandar hade den största arealen av alla klostren på det Heliga Berget nämligen 8000 hektar. Denna yta stäcker sig från kust till kust och innefattar en  kuststräcka på 30 kilometer. Nära det Heliga Berget på vägen till Thessaloniki ligger klostrets egendom Kakovo med en skogsplantering på 1500 hektar samt 50 hektar utarrenderad odlingsmark med olivlundar, spannmålsodling och betesmark. Där finns också en vacker liten kyrka som nyligen smyckats med fresker utförda av de framstående konstnärerna Dragomir Todorovic och Dragomir Jasovic."

 En viktig fråga återstår att besvara. Till vem eller vilka hör egentligen Hilandar?

"När våra landsmän får höra att Hilandar inte är serbiskt blir de upprörda. De kan inte förstå varför något som varit serbiskt i 800 år plötsligen inte är det längre juridiskt sett fastän det är serbiskt i andlig mening. Att Hilandar inte är serbiskt är också svårt att inse för den vanlige greken men däremot inte för de grekiska myndigheterna. Men dessa är heller inte entydiga i sin inställning till klostret. Jordbruksministeriet benämner Hilandar "det serbiska klostret" medan utrikesministeriet inte ens vill höra ordet serbisk i detta sammanhang.

Inte desto mindre fortsätter klostret att kalla sig "serbiskt" eftersom det betecknades så i det privilegiebrev som utfärdades av kejsar Alexius Comnenus III liksom i grundaren Sankt Savas heliga skrift (Typicon) och eftersom detta har fastslagits i artikel 188 i konstitutionen för det Heliga Berget. Det är emellertid ett faktum att det Heliga Berget nu ligger utanför vårt lands gränser och på grekiskt territorium (dock självstyrande) och därför inte kan betraktas som serbisk egendom trots att Serbien och serber under århundradena har tillfört området och dess olika kloster långt mer i materiellt avseende än vad som idag tillhör Hilandar. Men i ett avseende är Hilandar tveklöst serbiskt, nämligen som bärare av sitt kulturella arv och som väktare över den historiska traditionen.

 Den åldrige munken för oss in i Milutins kyrka och visar oss dyrgriparna som samlats där genom seklerna bl a relikskrin av guld och silver innehållande de heliga relikerna av profeten Elia, Johannes Döparen, Sankt Gregorious, Simeon Styliten och Sankta Barbara. Han berättar också med inlevelse att ett fragment av det Heliga Korset också finns bevarat i Hilandar.

Senare, i gästbyggnaden på klostrets norra sida, fortsätter vi vårt samtal om dagens situation och frågar hur klostret kan drivas vidare med det lilla antal munkar som idag finns där. Vad kommer att ske om de blir ännu färre? Hamnar klostret då i "andra händer"?

"Med totalt 20 munkar varav hälften är ålderstigna är situationen för Hilandar kritisk. Skulle brödraskapet minska på grund av att man inte får några yngre ersättare till dem som faller ifrån så kommer på sikt Hilandar att hamna i grekiska händer för evigt. Det har talats om att gränsen för att klostret ska kunna drivas går vid ett antal av sju munkar. Hur man har beräknat detta kan jag inte säga, men skulle det bara bli två eller tre munkar kvar kan klostret inte fungera utan vara förlorat för oss. Med ett antal på sju, sex eller fem är det fortfarande en öppen fråga hur det kommer att gå. Oavsett antalet bröder är det inte lätt att beslagta vårt kloster, som är registrerat som ett av fem stora kloster på det Heliga Berget under egen administration och som i den grekiska nationens medvetande erkänns som ett serbiskt kloster."

 Jag frågade den gamle mannen vad han känner när en novis bryter upp och lämnar klostret på grund av att "världsliga känslor" tagit överhanden.

 "Ja, vad ska jag säga? Kanske som en förälder när en son dör. Antingen de blir sjuka eller inte vill ta emot råd eller hjälp eller inte vill någonting alls.Vad kan man göra? Man känner själslig vånda och kan inte ta farväl med välsignande ord... Våra råd var inte till nytta, men måtte Gud se till att allt ställs tillrätta igen!"

Vi går vidare ett hundratal meter utanför klostret till den plats där munkarnas lilla gravplats ligger. Här kan man se att ännu en åldrig broder nyligen blivit begravd - den senaste i raden av ett okänt antal Hilandar-
munkar. Om tre år kommer hans skalle att lyftas ur graven och få sin plats bland de andra skallarna på en hylla i benhuset, där ett förunderligt radband över åtta av de gångna, sköna seklerna bildas av alla oskuldsfulla, vita skallar vilka med eld befriats från kött och blod, från jordiskt yttre och från inre strävan att uppnå en "ren, fri och stark ande".

Om någon skalle istället blir gul så är det ett tydligt tecken på att dess tidigare bärare levt ett syndigt liv och att hans böner förklingat ohörda.

 "Vemhelst som träder in i vårt klosters benhus" säger en av våra berättare, "får en känsla av att ur denna tomhet kallar skallarna tyst på honom - stanna en liten stund hos oss så att vi kan berätta för dig vår hemlighet, vilken, om du inte förstår den och inte lever med den, gör att du aldrig dör, för du är redan - död!"

 Så till sist vänder vi tillbaka på den smala stigen under den kraftfyllda, levande klosterflygeln med sina mot evigheten pekande cypresser. Vi bärs upp av ljuset från de ögon vi nu lärt känna och av de böner som aldrig upphör.

 
E-mali:Alexander.Polic@mailbox.swipnet.se