George
Clemons växte upp i Virginia i södra USA. På sextiotalet
flyttade han till New York och började sjunga på klubbarna
i Harlem. 1965 uppträdde han ett flertal gånger på den
legendariska Apollo Theatre tillsammans med Don Covay. George körade
även på hans singel "Have Mercy". Efter det att han
lämnat Don Covay and the Goodtimers startade han sin solokarriär
under namnet King George. Han spelade in singeln "Drive on James"
tillsammans med delar av Ray Charles band med Bernard "Pretty"
Purdiepå trummor. På den tiden jammade George också
på små klubbar som Smalls Paradise i Harlem med bland annat
King Curtis Band The Kingpins Det var vid ett av dessa tillfällen
som George träffade Jimi Hendrix. Jimi hade precis lämnat The
Isley Brothers och Little Richard. På den tiden spelade han från
och till med King Curtis och Curtis Knight.
Jimi
och George började gå ut mycket tillsammans. De såg bland
annat Mc Coys och George och Jimmi jammade en gång med trummisen
Jimmi Castor, senare från Castor Bunch "Fame". George
var även med när Rolling Stones kom för att se Jimi uppträda
i New York City den andra juli 1966 efter deras konsert på Forest
Hills Stadium.
En skandinavisk agent hörde King George och erbjöd honom ett
kontrakt för att resa till Europa och sjunga med det helsvarta soulbandet
Harlem Kiddies. De kom till Stockholm 1966 för att göra en tre
månader lång turné men blev kvar i två år.
Vid samma tid tog Chas Chandler Jimi Hendrix till England. George var
stolt över det faktum att han hade ett kontrakt, något som
Jimi inte hade. George och Jimi träffades även i Skandinavien
där Harlem Kiddies var förband till Jimi Hendrix. De träffades
även när The Experience spelade i Köpenhamn den 21:a maj
1967. På den tiden hade George två band; Harlem Kiddies som
spelade rhytm'n'blues och King George Discovery som spelade mer psychedelisk
musik. De träffades även några gånger i Sverige.
George säger att han inte var speciellt förtjust i Noel Redding,
utan gillade Mitch Mitchell mycket bättre. George kände även
från hans period med Wilson Pickett då han även träffade
Billy Cox. När George frågade Billy var han kom ifrån
svarade han: "We are a Band of Gypsies, vi kommer överallt ifrån".
George
bor fortfarande kvar i Skandinavien där han uppträder regelbundet.
Förra året (1992) turnerade han med sitt band KGB i Holland.
Univibes har haft tillfälle att intervjua honom vid två tillfällen
- den tredje december1989 på 042 i Nijmegen och den 17 juni 1992
på en bluesfestival i Wijchen. Under båda konserterna vävde
George, som har en fantastisk rhythm'n'bluesröst, in bitar av texterna
till "House Burning Down", "Foxy Lady" och "Purple
Haze" i sitt framträdande.
UV: Din berättelse går tillbaka långt i tiden. Det fanns
en stark jazzkultur på den tiden. Det var lite annorlunda, eller
hur?
KG:
Ja, det påverkade Harlem Kiddies mycket. Jag sjöng soul, men
bandet var ursprungligen ett jazzband och de spelade funk på ett
jazzigt sätt. Vi hade ingen basist, bara orgel, trummor och två
blåsare. Fotpedaler användes inte speciellt mycket. "I
got my mojo working" var den stora låten på den tiden.
Vi brukade spela några gamla Sam & Davelåtar och liknande
material. Vår trummis var mycket jazzintresserad och därför
blev det att vi spelade några gamla grejor av Ray Charles, och det
var kul. Hans idol var Buddy Rich. Föreställ er honom spela
funk med de stora virvlarna.
UV: Du spelade även med Jimmi Castor i USA?
KG: Ja, jag antar att han är kvar i New York. Vi var också
mycket på Smalls Paradise som var det hetaste stället man kunde
gå till. Sen fanns ju Apollo Theater också. Men där spelades
en annan typ av musik med artister som till exempel Ben E King. Jag brukade
ofta vara där och många av mina idéer och influenser
kommer just därifrån.
UV: Berätta om första gången du träffade Jimi.
KG:
Första gången jag stötte på honom var 1964, men
det varv först ett år senare som vi började prata. Jag
såg honom i Virginia när han kompade Isley Brothers eller något
annat svart band. Jag kommer inte ihåg exakt. När jag flyttade
till New York var Jimi en av de första personerna som jag lärde
känna. Vi bodde faktiskt grannar. Han brukade tappa sin nyckel och
komma och sova hos mig. Jimi fick mig intresserad av Bob Dylan. Jag hade
aldrig hört honom förut. Vi bodde strax utanför Harlem,
men våra musikaliska aktiviteter ägde rum där. På
den tiden spelade man bara soulmusik där, det var hippt. Även
om en del människor kände till Bob Dylan så gjorde inte
jag det. Jimi kom med en platta som hansa att jag var tvungen att lyssna
på. "Den här killen är verkligen fantastisk"
sa han. Jag tyckte inte att han hade någon vidare röst. Sedan
kom jag underfund med att han mer eller mindre var en poet. Jimi var också
mycket inne på poetiska saker, något som många människor
runt honom inte verkade förstå, speciellt bland de svarta.
En gång
kom Jimi in på en svart klubb där de spelade Wilson Pickett.
Jimi tog av skivan och satte på en Bob Dylanskiva istället,
det var "Blowing in the wind". Alla svarta som var där
sa: "Vad gör du? - Är du galen?" För många
svarta lät Bob Dylan som en Hillbilly, en "redneck". Jimi
brydde sig inte om detta, utan han spelade skivan ändå. En
kille sa åt Jimi att han skulle skära halsen av honom. Jag
sa: "Vänta lite nu, sluta, vi tar av skivan." Jag drog
in Jimi i det andra rummet och frågade varför han gjort så.
Han visste ju att det skulle bli bråk. Då svarade han: "De
här människorna i Harlem måste lära sig. De kan inte
gå runt så här utan att veta vad som händer."
Jimis attityd till musiken var att lära sig så mycket som möjligt.
Därför började han att spendera mycket av sin tid i The
Village. Han kände att han hade något slags skapandefrihet
där. Den sista kvällen som vi sågs i New York spelade
Jimi med Curtis Knight och jag kom direkt från studion på
gott humör efter en inspelning. Curtis var på Jimi om att han
spelade för högt, hade gitarren bakom huvudet och allt sånt.
I slutet av showen drar Jimi ut sin kontakt och säger: "Det
är sista gången som ja spelar sån här skit. Han
kan dra åt helvete för jag sticker till England. Då frågade
jag honom om han hade något kontrakt. "Nej, jag har inget kontrakt,
inte någonting, men jag känner en kille i The Animals som ska
hjälpa mig." Jag berättade att jag själv skulle till
Sverige och sa att vi ses i Europa. Under sin första turné
i Sverige ringde han mig och vi blev deras förband. Vi jammade lite
och så fortsatte det. Jag tror vi träffades tre eller fyra
gånger. Jag såg honom bara en gång tillsammans med Billy
Cox, det var det sista giget. Jimi pratade med mig om Amerika eftersom
han åkte dit emellanåt. Ha sa: "Åt helvete med
USA, jag är färdig där, nu ska jag stanna i Europa."
Kort därefter dog han, det var fruktansvärt.
UV: Kommer du ihåg den klubb där Jimi Hendrix spelade sista
gången i New York? Ondines?
KG:
Det fanns en liten klubb som hette The Litehouse. Jag tror den låg
på 69:th Street/East Park Street. Det var inte riktigt Uptown och
inte riktigt Downtown. Klubben låg en bit från Central Park
och den hade en liten scen över baren. Han spelade där fyra
eller fem dagar. Jag kan inte tänka mig att det stället finns
kvar, men det gör en del andra ställen Downtown som vi brukade
gå till. Många som gick dit var musiker. Lonnie Youngblood
var med och spelade saxofon vid ett par tillfällen och många
kreativa saker hände, till exempel på Gary US Bond ställe.
Han hade en nattklubb i The Village där han uppträdde ibland,
och Jimi spelade mycket där. Det sista stället där jag
såg honom spela live var en av de här små klubbarna i
New York, nästa gång jag träffade honom var i Köpenhamn
den 21 maj 1967.
UV: Spelade ni tillsammans där?
KG: Han fixade så att det blev så eftersom han hade möjlighet
att välja förband själv
UV: Vad kallade du dig på den tiden? Var det King George eller började
du som George Clemons?
KG: Jag provade att använda mitt eget namn, men det var ingen bra
idé. Alla hade King sist i sina namn, till exempel Ben E King,
BB King, och Freddie King. Men jag tyckte inte George King lät bra,
så jag tänkte varför inte göra tvärt om. Det
blev King George kort och gott.
UV: Men det fanns ju King Curtis...
KG: Ja, jag beundrade honom, han var en bra musiker. Jag hade möjlighet
att se honom spela många gånger.
UV: Såg du Jimi spela med King Curtis?
KG: Jag såg Jimi i studion med honom två eller tre gånger.
Jag brydde mig inte så mycket om vad det var som de spelade in,
men de gjorde åtminstone en låt tillsammans.
UV: Har du varit tillbaka i USA sedan du kom till Sverige?
KG: Jag jag bodde i Californien ett tag. Jag träffade Buddy Miles
där. Jimi hade många kompisar där eftersom alifornien
var nästa anhalt efter Seattle.
UV: Träffade du Jimi i USA efter det att ni gett er av till Europa?
KG: Jag träffade honom aldrig mer där efter det att jag kommit
till Sverige och han till England. Han åkte tillbaka flera gånger,
men jag träffade honom inte då.
UV: Men du träffade honom på hans sista konsert i Stockhol
den 31:a augusti 1970?
KG:
Bilden på honom och min dotter är tagen då. Jag antar
att hon var det sista barn som han höll i sina armar innan han lämnade
oss.
UV: Eva Sundqvist var också där och hon har en on med JImi.
KG: Ja, Jimi trodde att Ditte var deras son. När Jimi såg Georges
tvååriga dotter bakom scenen sa han: "Det där är
mitt barn, jag har hittat min son, jag kan se att han är min."
Ditte var lite rädd för JImi och sa: "Den där manner
får gitarren att skrika."
UV: Men det var ju faktiskt din dotter. Hade Eva inte sin son med sig?
KG: Nej, hennes son var någon annanstans i Sverige. Jag brukade
prata en del med Eva, och hennes son såg ut precis som Jimi, och
nu vet han vem hans pappa var. Jag pratade med Eva ett par vår efter
det att Jimi dött eftersom hon försökte få lite pengar
till sin son. Jag kunde förstå henne, men det verkade bli en
sådan långdragen rättegång. Jag ville helt enkelt
inte bli inblandad. Jag kan vittna om att de kände varandra, men
inte om huruvida de verkligen gick till sängs. Hur sjutton skulle
jag kunna veta det? Jag var inte där. Jag sa att det är klart
att jag tror på henne, men det är en svår situation eftersom
han inte efterlämnade något testamente.
UV: Låt oss gå tillbaka i tiden lite. Såg du några
av jammen med Hansson & Karlsson i Sverige.
KG: Vi hade ett ställe i Stockholm som hette Club Filips. Jag spelade
trummor där. Det var en jazztrummis där också, men han
ville inte spela med Jimi hela tiden. Han är en ganska berömd
jazztrummis i Sverige nuförtiden, han heter Hootch någonting.
Men hur som helst, han lämnade trummorna, så jag gick upp och
började spela på dem. Jag spelade två låtar. Jimi
spelade också med organisten Hansson, yeah och Hansson spelade in
det på band. Han har fortfarande inspelningen, men han vill inte
dela med sig av den. Till slut tröttnade jag på att och jag
sa: åga efter den. Han fortsatte att säga, jag har tape. Då
sa jag "Ge den till mig", men han gav mig aldrig någonting,
så nu frågar jag helt enkelt inte mer. Jimi spelade med Mitch
som också kom till klubben, men basisten var antisocial. En av de
andra killarna som var med Jimi, han är berömd från svensk
TV nu, var Karlsson. Nu har han flera egna TV-shower och han spelar inte
alls trummor längre. Han hälsade på mig hemma en kväll
för att prata om gamla tider och vi blev ganska fulla. Jag hade ett
trumset i mitt vardagsrum som han spelade påoch det lät fruktansvärt.
Han var helt ur form och jag sa till honom: "Titta på dig nu,
du är en stor stjärna, men kan inte spela trummor längre!"
UV: Träffade du Jimi några månader senare i Stockholm?
Han kom ju tillbaka dit i september 1967 och januari 1968.
KG:
Varje gång han kom hit träffade han den här tjejen. Jag
ve inte om jag ska nämna hennes namn eller inte, men hon hade ett
hus där Jimi brukade bo. Okay, jag antar att det är OK, hennes
namn var Barbara och hennes hus låg precis utanför Stockholm.
Vi brukade träffas där eftersom Jimi var där när han
inte spelade. Alla visste om det. Hur som helst, jag träffade honom
varja gång han var i Stockholm utom när han slog sönder
hotellrummet den 4:e januari 1968. Det såg jag inte.
UV: Kommer du ihåg vad du och Jimi brukade prata om?
KG:
Poesi. Från början såg jag inte sambandet, hur man kan
kombinera poesi och musik. Egentligen sker det automatiskt, men många
som börjar inom musikbranschen tänker inte på det. Det
finns många av vad jag kallar icke sjungande sångare. Tom
Waits är ett bra exempel på en sådan person, och Joe
Cocker har också den stilen ibland. Det är då som poesin
kommer in i bilden och det var just detta som vi ofta diskuterade. Medan
han skrev texter till "Axis: Bold As Love" tittade jag på
en del av texterna, och jag förstod inte vad han menade med till
exempel "Castles made of sand". Men när han lade till musik
kunde jag förstå. "Axis: Bold as Love" var väldigt
tight, han hade en plan med den skivan, och den fungerade. Vi relaterade
ofta till varandra i våra diskussioner, och ibland trodde vi nästan
att vi var bröder. Vi var väldigt lika, men på ett annat
sätt väldigt olika. Det har att göra med indianerna: "We
call it croosbreeding"...
Rinus
van der Schans & Kees de Lange Univibes
Översättning:
Maria Rosario
|
