Läsa högt är en uråldrig men för tillfället slumrande konst. Det går i korta drag ut på att man läser en text (som man själv eller någon annan har skrivit) och därigenom ger upplevelsen ytterligare en dimension.

Denna dimension bör vid en god textläsning förstärka de känslor som finns i texten (glädje, förvåning, förväntan m.m.). Som alltid vid god konst gäller det att ha en fingertopskänsla för vad publiken tål. Att utrycka starka känslor för en publik som inte är bered på detta kan få motsatt efekt. De tänker mera på framträdandet än inehållet i texten.

I dagens sverige är högläsning vanligast på fester (gränsen till att hålla tal är hårfin, läs mer om detta här) sagoläsning för barn och vid gudstjänster.

Min personliga erfarenhet är att sagoläsningen är den som håller högst kvalite. Det är ju lättare att visa känslor inför barn vid en sagoläsnings stund på dagis eller på kvällen innan sängdax.

På en middag med mer eller mindre främande människor närvarande har många svårt att lägga in det där lilla extra i rösten. Kanske därför är det också så starkt när någon stiger fram och gläntar på förlåten till sina egna känslor.

I kyrkan tyngs ofta textläsningen av stundens högtidlighet. Ett problem kan vara de gamaltestamentliga texternas svårbegriplighet. Jag tycker att ofta försvinner inehållet i ett rituelt mässande. Naturligtvis finns det även goda textläsare i kyrkan.

[ Top ]