Inledning 2Metoddel 3Källor 3Östersjön 4Marin eutrofiering 4Hur påverkas Östersjön av eutrofieringen? 6Syrebrist 6Vad kan vi göra för att förbättra miljön i Östersjön? 7Blåstång 8Utseende 8Fortplantning 9Blåstången i Östersjön 10Blåstångens försvinnande orsakar problem 10Orsaker till minskningen av blåstång i Östersjön 10Ökad mängd påväxtalger 10Ökad betning 10Försvårad nykolonisering 11Ökad grumlighet 11Experimentstudier 12Överlevnad och tillväxt hos blåstångsplantor 1 år/3 månader (Experiment 1) 12Utförande: 12Slutsats 13Hur ett naturligt bestånd gallrar sig självt (Experiment 2) 13Skuggning av Fucusplantor (Experiment 3) 15Slutord 16Litteraturförteckning 17Tidskrifter 17Inledning

Marinbiologi är något som har intresserat oss, Mattias och Lisa, en längre tid. Att titta ner i haven är som att se in i en ny värld och dessutom verkar allting orört och opåverkat av människan. Men så ser det bara ut "på ytan". Om man börjar undersöka livet i haven, fiskar, krabbor eller tång, upptäcker man att ekosystemen på vissa platser är kraftigt rubbade av miljöförändringar och miljögifter som människan har orsakat. Östersjön är ett typexempel. Länderna runt om har under lång tid använt Östersjön som soptipp och dumpningsplats av icke önskvärda ämnen. Detta har satt sina spår, både på växt- och djurlivet.

Detta är en av orsakerna till varför vi båda ville skriva ett specialarbete som knöt an till marinbiologi. Tanken på att i framtiden kanske arbeta med marinbiologi är också en av anledningarna till varför vi valde marinbiologi som ämne.

Vi har så långt det varit möjligt försökt koncentrera vårt arbete kring följande frågeställningar:

• Vad har den naturliga gallringen för betydelse för blåstångens överlevnad ?
• Hur påverkas blåstången av ettåriga, eutrofieringsgynnade påväxtalger, som grön- och brunslick ?
• Vilken roll har blåstången för Östersjöns biologiska mångfald?

Metoddel

Att komma igång med ett arbete, vilket inte skall redovisas förrän långt fram i tiden, brukar bara det vara en knepig uppgift. Man tycker att man har gott om tid och andra arbeten som ska lämnas in tidigare i andra ämnen tillåts tyvärr förtur. Dock, och det märker man inte förrän i slutskedet, tar det mycket mer tid än man vill inse att samla och bearbeta material. Till sin förskräckelse sitter man där när två veckor återstår, med material upp över öronen och har till sin förvåning knappt insikt i det man skall göra arbetet om. Panik uppstår och man läser, lär sig och kan rabbla massa snofsiga ord utantill men det viktigaste, insikten, saknas.

Det har periodvis gått lite trögt men vi kom åtminstone igång relativt snabbt. Vi gick och pratade med Nils Broberg, var och en på sitt håll ty vi kände inte varandra från första början. Ingen av oss visste riktigt vad vi ville skriva om, bara att det skulle vara om havet och att det skulle ta upp något som var aktuellt. Nils gav oss rådet att lite snabbt lära känna varandra och sedan börja skriva något tillsammans. Vi fick dessutom telefonnumret till Lena Kautsky, marinbiolog och forskare, kanske att hon hade något bra ämne som vi kunde skriva om. Lisa tog kontakt med Lena och det visade sig att hon under en längre tid hade forskat, och höll på fortfarande, om blåstången i Östersjön. Vi fick det fina erbjudandet att få skriva om det som Lena forskade om och få ta del av forskningsresultat med mera. Detta var inget som vi kunde säga nej till.

Exakt vad vi skulle skriva om och vad vi skulle ha för frågeställning visste vi inte riktigt men efter att ha läst materialet som vi fått oss hemskickat och efter att ha pratat med Lena ett par gånger kom vi fram till att vi skulle skriva om blåstången i Östersjön. Vad det gäller mer exakt tas upp senare.

Det här var ju plötsligt något spännande och intressant som vi skulle ge oss i kast med. Vi kom överens med Lena att vi skulle komma ut till Askölaboratoriet någon helg för att få se hur en forskare jobbar och för att samla fakta och material till vårt arbete. Datum för "helgresan" till Askö blev inte fastställt men Lena skickade tidskrifter och tidigare arbeten till oss som vi kunde läsa innan vi skulle åka ut till laboratoriet. För ett par dagar kom detta att bli det stora samtalsämnet och det planerades än hit och än dit. Att bestämma en tid när vi skulle åka till Askö var lättare sagt än gjort men efter en lång vinter och en del sjukdomar kom vi i alla fall iväg den 14 mars.

Källor

Vår främsta källa har varit marinbiolog Lena Kautsky. Hon har hjälpt oss med allt mellan himmel och jord, och det är henne vi har att tacka för att detta arbete överhuvudtaget kunde bli en möjlighet. Hon har lånat oss mängder med böcker och tidskrifter, av vilka vi haft stor nytta. Pricken över i var dock att vi fick komma ut till Askö, ett oförglömligt minne för vår del. Nytta förenades med nöje, praktik med teori.

Annat material vi använt oss av är till största delen hämtat från böcker, vilka vi lånat på biologiinstutitionen, Blackebergs gymnasiums bibliotek, samt Vällingbybiblioteket.

Dessutom har våra nära och kära bidragit med en del material.

Östersjön

Östersjön är geologiskt sett ett mycket ungt hav, man räknar med att det bildades när den senaste inlandsisen smälte för drygt 10 000 år sedan. Då var det en sötvattensjö skapad av smältvattnet från isen. När denna drog norrut frilades en del av Skandinavien och en förbindelse med Nordsjön bildades. När landet höjde sig efter isen slöt sig passagen och Ancylussjön bildades. För 7 000 år sedan hade landet höjt sig så pass mycket att sötvattnet från insjön strömmade ut till saltvattnet och dagens Östersjön bildades (Torsell et al. 1996).

Karta över Östersjön

Ytvattnet i egentliga Östersjön har en förhållandevis jämn salthalt på 7 - 8 promille, medan bottenvattnets salthalt varierar mellan 9 och 20 promille. Det är få arter som hunnit anpassa sig till det bräckta vattnet i Östersjön. Främst på grund av dess korta utvecklingshistoria och den låga salthalten. Men även andra faktorer som låg temperatur, is och kort växtperiod spelar in. Det bräckta vattnet gör att många arter påverkas av osmotisk stress och lever på gränsen till sina toleransnivåer (Kautsky 1989). Följaktligen är många arter av mindre format och har långsammare tillväxt än motsvarande populationer i andra marina områden (Jansson 1980).

Det låga artantalet till följd av den låga salthalten gör Östersjön till ett särskilt känsligt ekosystem. Skulle till exempel basen för Östersjöns mest produktiva samhälle, blåstången, försvinna skulle de ekologiska effekterna bli dramatiska. Det finns nämligen ingen annan art som kan ersätta tångens struktur och funktion i de litorala ekosystemen.

Östersjöområdet består av flera havsområden, som tillsammans i dagligt tal kallas för Östersjön. Dit hör Bottniska viken, Bottenhavet, Ålands hav, Finska viken, Rigabukten, egentliga Östersjön, Öresund och Bälthavet (Havet lever - men farligt, 1991).

Marin eutrofiering

Tillförsel av näringsämnen till havet är en naturlig förutsättning för liv. Dock uppstår problem när produktion och konsumtion av organiskt material i haven inte längre kan ta ut varandra. En överproduktion av organiskt material, vilken sker om en alltför stor tillförsel av det näringsämne som i normala fall är tillväxtbegränsande leder till att det naturliga kretsloppet inte längre hålls i balans. När detta sker i ett havsområde eller i en sjö kallas det för eutrofiering (Havet lever - men farligt, 1991, sid 18).

Ökad förekomst av djurplankton

För just områden som Östersjön är främst kväve, men även fosfor tillväxtbegränsande. Detta gör att alla utsläpp från fabriker och tätorter, samt luftföroreningar från biltrafik och läckande närsalter från jord- och skogsbruksmark, ökar tillförseln av dessa näringsämnen till haven, och bidrar i allra högsta grad till eutrofieringen av våra vatten. Detta otroliga miljöproblem är ett faktum världen över, och man är alla överens om att något måste göras åt utsläppen.

Östersjön är särskilt känslig för eutrofiering på grund av sina naturliga förutsättningar att drabbas av syrebrist i bottenvattnet och därmed av syrefria, döda bottnar. Långsam vattenomsättning, samt en bottentoppografi med omväxlande höga trösklar och förhållandevis djupa sänkor, samt de permanenta salthaltsprångskikten utgör naturliga hinder för vattenomblandning och vattenutbyte, vilket leder till att syrehaltigt vatten inte kan tillföras på naturlig väg.

Hur påverkas Östersjön av eutrofieringen?

Närsalttillförseln till Östersjön har ökat drastiskt på senare år. Största ökningen skedde efter 1945, och sedan dess har det varit en stadig ökning. Nu belastas Östersjöområdet med ca 720 000 ton kväve och ca 37 000 ton fosfor per år.

Det mesta av kvävet som finns i vattnet tillförs via luften. Beräkningar visar att ca 30 - 40 % av den totala kvävetillförseln kommer härifrån. Polen är det land som står för den största enskilda tillförseln (15 %). Ryssland och de Baltiska staterna tillför ca 10%, medan Danmark och Sverige ligger på ca 6 - 7 % (Havet lever - men farligt, 1991, sid 49).

Uppgifterna bygger på beräkningar av officiella utsläppsuppgifter från Östersjöns kringliggande länder, samt på forskning om massbalanser av närsalter.

Tillförseln av dessa närsalter har bidragit till en avsevärd ökning av Östersjöns algproduktion. Sedan början på 70-talet räknar man med en ökning på ca 30 - 70 %. Det finns också tecken på att artsammansättningen hos planktonalger i södra Östersjön har förändrats. Även biomassan av djurplankton och sedimentationen av organiskt material har ökat i Östersjön. Man beräknar att djurplankton ökat med ca 50 % och sedimentationen med 60 %.

På grund av den ökade växtplanktonproduktionen, vilket grumlat vattnet, har tången tvingats upp på grundare bottnar. Till exempel så växte blåstången på 1940-talet, utanför Öregrund, på 11,5 meters djup, men idag återfinns den först på 8,5 meters djup. Detta medför att tången blir mer utsatt för isen, extremt lågvatten och kraftig sjögång (Rönnberg 1991).

De fleråriga stora algerna, i synnerhet blåstången, konkurreras ut av de ettåriga, snabbväxande och eutrofieringsgynnade trådalgerna, typ grön- och brunslick. Dessa påväxtalger växer över blåstången och hindrar den från att nås av tillräckligt med ljus. Detta är också en bidragande orsak till varför blåstången idag växer på mindre djup än för 50 år sedan.

Syrebrist

Under salthaltsprångskiktet, på ca 70 - 90 meters djup, har det i egentliga Östersjön varit en nästan permanent syrebrist sedan 50 - talet. Här överstiger bottenvattnets syrgashalt sällan 3 ml O₂ /liter vatten.

Det har inte kommit in tillräckliga mängder av nytt syrerikt bottenvatten från Västerhavet, varför det gamla syrefattiga vattnet, vilket genom att det är saltare är tyngre, ligger kvar. Detta har i allra högsta grad bidragit till de svåra svavelvätebildningar, som uppkommer vid anaerob nedbrytning av dött organiskt material, vilka slagit ut de bottenlevande djuren över en yta på närmare 100 000 km² i Östersjön. Under långa perioder är ca 35 % av Östersjöområdets bottnar döda, utan större levande djur som t.ex. havsborstmaskar och musslor. Däremot finns det gott om bakterier (Havet lever - men farligt, 1991, sid 49).

Produktionen av de djur som lever på grundare bottnar, med andra ord de som lever ovanför haloklinen, är däremot 3 - 5 gånger större i dag än i början på 1900 - talet. Detta beror på att djuren (musslor, kräftdjur, havsborstmaskar) fått mer att äta på grund av att det faller ner större mängder döda och döende växt och djurplankton till bottnarna. Det är främst produktion av blåmusslor - en typisk Östersjöart, som ökat.

Den totala fiskfångsten i Östersjön har ökat mer än tio gånger sedan sekelskiftet och ligger nu runt en miljon ton per år. Här är det huvudsakligen strömming som ökat i mängd, medan periodvis torsken är överfiskad.

Vad kan vi göra för att förbättra miljön i Östersjön?

För några år sedan tycktes uppförsbacken oändlig innan åtgärdsbollen skulle kunna komma i rullning. Trots allt har medvetenheten om problemens dignitet ökat betydligt under senare år. Den kritiska situationen börjar tas på allvar - om än inte alltid av politiker, så av en alltmer engagerad allmänhet. För några år sedan var tanken omöjlig att vi från svensk och västeuropeisk sida skulle bidra till att förbättra utsläppssituationen i länderna i Östeuropa. Idag är detta någonting som är på väg att bli verklighet.

I Sverige har vi byggt ut reningsverken och därmed i hög grad minskat våra fosforutsläpp till haven. Idag är 98 % av svenskarna anslutna till ett kommunalt reningsverk med kemisk rening. Om vi vill förbättra situationen ytterligare i våra kustområden så måste vi minska tillförseln av kväve från bilavgaser, jordbruksmark och direkta utsläpp (Havet lever - men farligt, 1991, sid 62). Vi får börja konsumera ekologiskt odlad mat och mjölk, KRAV-märkta produkter med andra ord. Söka alternativ till bilen samt sluta använda gifter och konstgödsel i den egna trädgården.

Blåstång

Fucus vesiculosus

Blåstången är en karaktärsart för förhållandevis rent vatten och är därför känslig för förändringar i miljön och därmed en god ekologisk indikatororganism i Östersjön.

Utseende

Blåstången är flerårig och blir omkring en meter men kan i vissa fall bli ännu längre. Åldern uppgår till mellan fyra och sex år. Det är dock mycket svårt att göra exakta beräkningar ty gaffelförgreningarna kan vara svårräknade. Dessutom kan sk häxkvastar bildas, vilket sker då tången skadas eller går av. Dessa massförgreningar försvårar beräkningarna avsevärt. På djupare vatten i Östersjön har tången chans att bli mycket äldre genom att den inte riskerar att slitas loss i stormar eller skrapas bort av is. (Vår flora i färg, 1992, sid. 271).

Blåstången har inga rötter utan fäster sig på hårdbottnar med en speciell häftskiva. Den tar upp näring genom hela bålen, till skillnad från vanliga växter som endast använder sig av rötterna för att ta upp näring.

Blåstången har en tydlig mittnerv vilken leder ända ut till receptaklerna. Tången har flytblåsor som håller tångruskan i vertikalt läge i vattnet. På vågexponerade lokaler behövs dock inte luftblåsorna då tången hålls uppe i alla fall tack vare vågrörelserna. På dessa lokaler är dessutom tången smalare, kortade och har fler förgreningar, vilket beror på de hårda förhållandena som vågexponerade lokaler medför. I lugnare vatten har tången chans att växa mer och blir därför större, längre, får färre gaffelförgreningar och bredare skott, cirka två till tre centimeter. Detta får alltså till följd att tångens utseende växlar utefter hela kusten (Kautsky, 1997).

En annan bidragande orsak till tångens växlande utseende är salthaltens variation utmed kusten. Ju längre norrut man kommer desto lägre är salthalten. Tången har sitt ursprung i marin miljö med salthalter på ungefär 30 till 40 promille. När tången sen ska anpassa sig till Östersjön som har en salthalt som oftast ligger en bra bit under 10 promille uppstår problem. Det kallas att tången utsätts för salthaltstress vilket innebär att tången förbrukar mycket energi för att kunna överleva i denna så ogästvänliga miljö. Det blir därför inte särskilt mycket energi över för att växa. Det är därför tången på västkusten är större än den som finns i Östersjön. (Havsutsikt, 1995;2 sid 9)

Fortplantning

Forskning om blåstångens fortplantning är förhållandevis ung. Experiment och undersökningar har endast pågått i sex till sju år vilket gör att mycket om tångens liv fortfarande är okänt. Därför är mycket som skrivs i detta stycke endast teorier som olika forskare har lagt fram.

Från början visste man inte hur blåstången förökade sig men senare forskning har visat att förökning sker vid full - och nymåne. Detta tros vara ett arv från den tid då tången endast fanns utmed kuster med mycket tidvatten.

Blåstången är enkönad, det finns alltså både hon - och hanplantor, vilka fortplantar sig med ägg och spermier. Man ser skillnad på de olika könen genom att undersöka receptaklerna. Honans receptakler innehåller oogoner, med åtta ägg i varje och dessa kapslar har en olivgrön färg. Hanens anteridier innehåller spermier, 64 i varje, och kapslarna har en orange färg. Färgskillnaden har att göra med den ögonfläck som spermien besitter. Denna ögonfläck har orange pigment, därav färgen (Kautsky, 1997).

Blåstången släpper sina ägg och spermier vid högvatten. Forskarna tror att detta är ett beteende som finns kvar sedan tången levde i tidvattenmiljöer. Denna slutsats har de kommit fram till efter att ha studerat blåstång som växer utmed Storbritanniens kust.

En viktig iakttagelse är att ägg - och spermieutsläpp sker vid samma tidpunkt, mellan sju och åtta på kvällen vid fullmåne. Vattnet ska vara lugnt, syrerikt, ha rätt temperatur och som sagt, det ska vara full - eller nymåne. Infinner sig just detta förhållande släpper hanplantan sina spermier och honplantan sina ägg. Dessa förenar sig sedan i det öppna vattnet mellan tångruskorna. Det befruktade ägget faller ner mot klippan för att få fäste och börja växa (Vår flora i färg, 1992).

Blåstången släpper inte ut några befruktningskapslar vid blåsigt väder för att under sådana förhållanden får spermierna svårt att nå fram till äggen. Spermierna har bara tre till fyra timmar på sig att hitta rätt och dessutom får avståndet till honplantan inte överstiga en halv meter för längre än så orkar spermierna inte simma.

Blåstången är som bekant fotosyntetiserande. Detta medför att pH - värdet runt plantan höjs, koldioxidhalten minskar och syrehalten höjs under dagen. Det är denna miljö som är nödvändig för att få tången att släppa sina spermier och ägg. Detta är den enkla anledningen till att det inte sker några utsläpp när det blåser eller går stora efterdyningar eftersom vattenombytet då är så stort i tångruskans närområde att den nödvändiga miljön inte går att upprätthålla.

Det finns två olika teorier om hur tången kan känna av att det är full - eller nymåne vilket, som sagts, är ett grundvillkor för att blåstången ska släppa sina befruktningskapslar. Den ena teorin är att plantan känner av när det blir en viss mängd månljus och kan då släppa sina förökningskapslar. Den andra teorin bygger på att tången påverkas av den ändrade gravitationen som uppkommer vid full - och nymåne och på vis känner att det är dags att föröka sig. Ännu har inga experiment genomförts för att undersöka vilket som gäller (Kautsky, 1997).

Blåstången i Östersjön

Som tidigare sagts är blåstången i Östersjön mindre än på västkusten. Blåstången är den vanligaste arten på Östersjöns grunda hårdbottnar. Tångbältet finns på djup mellan 0,5 till 7 meter men längre ut mot det öppna havet kan bältet sträcka sig ner till ett djup på mellan 10 och 12 meter. (Kautsky et al. 1992).

Blåstångens försvinnande orsakar problem

Blåstången som är den enda större brunalgen som lever i Östersjön står för en stor del av syreproduktionen. Men det är inte det enda, blåstången utgör boplats för en rad smådjur och larver samt för vissa fiskyngel. Fiskyngeln får rikligt med föda genom alla de smådjur såsom kräftor, larver och sniglar som lever i tångbältet. Dessutom fungerar tången som ett skydd mot större fiskar och rovdjur vilket gör att ynglen har större chans att klara sig till vuxen ålder.

När blåstångbältet av olika anledningar försvagas eller försvinner helt så får det många ofta negativa effekter.

Många snäckor och larvers naturliga miljö försvinner och fiskynglen har ingenstans att växa upp när tångbältet försvinner från en plats. Strömming har sin lekplats i tångskogen och lägger sin rom bland tångruskorna. Tången är alltså viktig på många sätt.

Orsaker till minskningen av blåstång i Östersjön

Ökad mängd påväxtalger

Blåstången har i normala fall en viss påväxt av alger men delvis på grund av eutrofieringen har påväxtalgerna ökat och detta påverkar blåstången negativt. Påväxtalgerna har en större yta i förhållande till sin volym och detta medför att de konkurrerar med blåstången vid användandet av vattnets näringsämnen, vilket leder till att tångruskan inte får tillräckligt med näringsämnen. Dessutom skuggas tångruskan av påväxtalgerna och kan på så vis inte genomföra fotosyntes i samma utsträckning som i normala fall (Kautsky, 1997)..

Påväxtalgerna medför att tångruskan får en större yta i vattnet och gamla svaga individer slits lättare av vågor och strömmar. Överlevnaden hos en individ minskar.

Ökad betning

Många olika djurarter har påväxtalger och blåstång som föda, bl.a. snäckor och kräftdjur. T.ex. betar tångskorven, ett kräftdjur, normalt olika trådformiga grön- och brunalger. När av olika anledning trådalgsmängden ökar så ökar även tångskorvpopulationen. När populationen blir för stor så börjar tångskorvarna även beta blåstång. När blåstången minskar, koncentreras djuren till de resterande plantorna vilket ytterligare påskyndar nedgången av blåstången.

Tångskorvarna kan i viss mån välja sin föda. De äter inte så gärna alger med hög polyfenolhalt. Detta kan visas experimentellt genom att tångskorvar får välja mellan blåstångsplantor som har en hög polyfenolhalt och sådana som inte har det. Tånskorven väljer då den planta som har den lägre polyfenolhalten.

Antagandena visade sig vara korrekta när forskare en höst studerade blåstången. Påväxtalgerna förekommer i mindre utsträckning på höstarna, vilket medför att tångskorvarna måste beta blåstång. Ett större betningstryck noterades på blåstången och främst på exponerade stränder där blåstångens fenolinnehåll var lägre än på skyddade stränder där halten var högre. (Ilvessalo 1986, Rönnberg & Ruokolhti 1986)

Tångens fenolvärde stiger när tillgången på näringsämnen i det omgivande vattnet sjunker och detta är anledningen till varför polyfenolhalten är högre i de mer skyddade vikarna där blåstången förekommer.

Försvårad nykolonisering

På grund av den ökade förekomsten av bottenlevande trådalger och en ökad sedimentation, minskar ytan av bar klippbotten som blåstången kan fästa sig på. Detta är speciellt fallet vid skyddade stränder där vågor inte spolar rent klipporna.

Ökad grumlighet

Som sagts tidigare ökar produktionen av växtplankton på grund av eutrofieringen vilket medför att vattnet blir grumligt och inte lika mycket ljus når blåstången. Detta medför att tångbältet förskjuts uppåt och blir mer känsligt för is och vind påverkan.

Grumlingen av vattnet kan även orsakas av båttrafik, utsläpp från fabriker, älvmynningar, sandupptagning och muddring. Grumlingen blir då lokal och påverkar endast blåstången i just det specifika området. T.ex. kan sägas att vid livligt trafikerade farleder gör svallvågorna från båtarna att löst bottenmaterial virvlar runt i vattnet och transporteras med vågorna in mot stranden. Dels blir det mindre ljus som når blåstången och dessutom lägger sig det uppgrumlade sedimentet på bara klipphällar som normalt skulle varit beväxta med blåstång (Kautsky, 1997).

Marinbiolog Lena Kautsky på uppdrag i Östersjön.

Foto: M. Gynäs

Experimentstudier

De följande experimenten har vi inte själva utfört utan endast fått tagit del av och även sammanställt, samt dragit egna slutsatser.

Överlevnad och tillväxt hos blåstångsplantor 1 år/3 månader (Experiment 1)

Utförande:

Tidigare forskare hade placerat ut blåstångsgroddar på vanliga och märkta plastplattor. Dessa togs in på laboratoriet och undersöktes. Varje platta var noggrant märkta med bokstäver av beskrivande karaktär. Först uppskattades den procentuella täckningsarean av beväxtning på plattorna. Sedan räknades antalet blåstångsplantor och längden mättes på varje enskild planta med pincett och lupp.

F3 Befruktade blåstångsfrön 80 %

NF 32 Naturlig beväxtning 25 %

NF 33 Naturlig beväxtning 40 %

NF 34 Naturlig beväxtning 90 %

FIL 19 Förplanterad grönslick 60 %

Slutsats

F3

Flertalet av de befruktade äggen hade börjat gro och vuxit upp till små blåstångsplantor. Trots denna goda start visade det sig att antalet större plantor var få. Detta tyder på att de små blåstångsplantorna hade svårt för att växa upp, på grund av den hårda konkurrensen av näring, ljus och utrymme.

NF 32, 33 och 34

Blåstången har i dessa fall hävdat sig med olika resultat på plattorna. På alla dess tre har samma förutsättningar funnits för groning och tillväxt. NF 32 och 34 har i princip samma procent blåstång i förhållande till vegetationen på plattan. NF 33 har varit ett framsteg för blåstången där den lyckats bra med att växa. I och med att plattorna vid nedsättning i vattnet helt saknat liv har slumpen avgjort var de befruktade äggen hamnat och om de skulle gro.

FIL 19

På denna platta borde blåstången vara mycket mindre än vad den är. Tången har grott och växt trots att den har blivit skuggad under hela försökstiden. Detta kan vara ett bevis på att blåstången inte är så känslig som man antagit men troligen rör det sig om en tillfällighet då man i större undersökningar kommit fram till att skuggad blåstång växer sämre.

Hur ett naturligt bestånd gallrar sig självt (Experiment 2)

För mer information om försöket se bifogad bilaga.

Vintern 90 - 91 var extra hård, isen var ovanligt tjock och skrapade rent många berghällar från blåstång. Detta ledde till att många nya plantor kunde gro under kommande säsong.

På försommaren drog en storm över Askö, vilken slet loss enorma mängder blåstång. Den fertila blåstången drev in i skyddade vikar och där släppte tången ifrån sig ägg och spermier vilka snart grodde till tusentals småplantor. Tätheten var 24+/-5 plantor på 25 cm² och forskarna såg här sin chans att studera den naturliga gallringen som förekommer hos blåstången. Man valde en vik som ligger nära Askölaboratoriet att studera. Mätningarna började 1992 och en mätning gjordes därefter varje år fram till sommaren 1996. Det var då ingen idé att fortsätta med mätningarna, den ovanligt tjocka isen hade tagit de flesta plantorna som fanns kvar på stenarna. Dessutom fanns många döda stronkar men få levande plantor kvar.

Utgallringen av blåstångsplantorna beror av olika faktorer:

Genetiska förutsättningar - Precis som människan har blåstången olika genuppsättningar, vilket innebär att vissa plantor gynnas mer än andra. Exempelvis gynnas de plantor som börjar växa vid en lägre vattentemperatur eller vid en lägre ljusintensitet, eftersom dessa plantor kan börja växa tidigare på säsongen.

Plats och miljö - Särskilt i början är mycket små miljövariationer avgörande för huruvida enskilda plantor kommer att gynnas. Två groddar som hamnar på skilda sidor om en spricka kan utsättas för helt olika påverkan, och då tänker vi i första hand på solljusets intensitet. När en planta väl har börjat skugga en annan, hämmar den den andres tillväxt och den får ett ännu större övertag.

Sedimentationen har gjort Östersjöns släta klippbottnar till mjukbottnar, vilket leder till att blåstången får färre platser att leva på. Den har nämligen bara möjlighet att fästa sig på hårdbottnar.

Skuggning av Fucusplantor (Experiment 3)

Effekterna av eutrofiering och skuggande grönslick för överlevnaden av blåstången studerades i ett fälltexperiment. Plattor där små blåstångsplantor fått gro och plattor med nygrodd blåstång och grönslick planterades ut i ett eutrofierat område, Himmerfjärden. Områdena runt Askö fick bli referensområde. Plantor med blåstång led av hög dödlighet i början. Man fann att under de första tolv dagarna överlevde betydligt fler plantor vid Askö än vid Himmerfjärden på de plattor där grönslick ej förekom. Under samma period fann man ingen skillnad mellan de olika platserna om man tittade på de plantor där grönslick fanns. Om man jämförde överlevnaden hos blåstången på plattorna med och utan grönslick som var utsatta i Asköområdet märktes skillnader mellan dem. Vid Himmerfjärden var variationerna mellan plattorna mindre tydliga och nästan obefintliga.

Från dag tolv och framåt så var det ingen betydande dödlighetsgrad, oavsett vilket område eller vilken platta man studerade. Resultatet pekar på att eutrofiering och grönslick har stor påverkan på blåstången under de första två veckorna. Grumling och sedimentation och inbördes konkurans mellan blåstångsplantorna tros vara viktiga faktorer till varför tillväxten i eutrofieringsdrabbade områden är så knapp.

Slutord

Östersjön är ett hav starkt drabbat av den marina eutrofieringen. Visst, det låter ju bra att det finns mycket näring i vattnet. Då kan det växa mycket. Problemet är att blåstången är flerårig och växer långsamt. Ettåriga, trådformiga alger som t.ex. grönslick, växer mycket snabbare. De slår sig ner på blåstången, som efter några veckor är alldeles överväxt. Solens strålar kommer inte in till blåstångens bål; den klarar inte av sin fotosyntes. Grönslicken klarar av sin fotosyntes betydligt bättre än blåstången därför att cellväggarna är betydligt tunnare än blåstångens och den kan därför lättare ta upp näring ur vattnet såsom kväve, koldioxid och fosfor. Dessutom ligger cellerna efter varandra, som ett pärlhalsband, vilket gör att solljus kan "tas upp" genom cellens alla väggar. På grund av det här blir bestånden av blåstång glesare. Blåstång som är överväxt med trådalger slits dessutom lättare loss från sin fästplatta.

Blåstången är en viktig del i Östersjöns totala ekosystem, vilket gör att konsekvenserna i fall blåstången försvinner helt skulle bli enorma. Blåstångskogarna är viktiga lek- och boplatser samt matställen för många smådjur. På en medelstor tångruska kan det finnas mer än tusen djur, exempelvis mossdjur, blåmussla, hjärtmussla och virvelmask. Det är därför inte så konstigt varför många fiskar väljer en tångruska att lägga sina yngel i.

Blåstången står för en stor del av Östersjöns syreproduktion vilket ytterligare bidrar till dess oumbärlighet. Man kan tycka att grönslicket skulle kunna ta över blåstångens roll som syreproducent men då grönslick är en ettårig alg som bryts ner varje år går det åt lika mycket syre som algen har producerat under året.

Naturlig gallring är en process som är nödvändig för blåstångens överlevnad inom ett visst område. Utan den skulle inte ljusmängd och näring räcka till alla plantor. På vintern när is förekommer och mörker föreligger konsumerar plantorna syre och p.g.a. detta uppstår snart syrebrist, vilket dödar plantorna.

Östersjön är ett hav som blivit mycket illa behandlat, och som lidit mycket stora förluster vad det gäller djur, växt- och bottenliv. Dagens åtgärder är med stor sannolikhet inte tillräckliga för att få Östersjön till ett friskt och levande hav igen. Men de är åtminstone ett steg i rätt riktning.

Våra egna förslag till att förbättra förhållandena i Östersjön är följande:

• Större kontroll över fartygstrafiken för att hindra sköljning av oljetankar till havs. Oljan skulle möjligen kunna kodas med en form av specialmedel som identifierar fartyget, och omöjliggör en smitning.
• Undvika användandet av giftiga båtbottenfärger i större utsträckning än tidigare.
• Nya fartbegränsningar för båtar inomskärs

.

Litteraturförteckning

Bingman I : Biologisk mångfald (AB Fälths tryckeri, Värnamo1993)

Bingman I : Havet lever - men farligt (Tuna Tryck AB, Eskilstuna 1991)

Christiansen, von Krusenstjerna & Waern : Vår flora i färg - kryptogamer (Nordsteds förlag, Stockholm 1992)

Gärding E: Effects of Eutrophication and Cladophora on the Survival of Fucus

vesiculosus Zygotes in the Baltic Sea (Examensarbete 1996:3)

Foberg M, Kautsky H : Blåstång i Södermanlands skärgård, rapport 12 (Södermanlands museum, 1988)

Foberg M : Växter och djur i Bottniska viken (Nordsteds tryckerier AB, 1994)

Isfeldt I : Ett hav i förändring (Risbergs tryckeri, Uddevalla 1992)

Oriander C : Blåstångens användbarhet som bioindikator i Östersjön (Åbo Akademi 1993)

Tidskrifter

Török K: Havsutsikt (Nr 2, år 1995)

Wulff F : Östersjö '94 (I - tryck / Grafiska huset, Luleå 1995)