Svenska blåbär är i alla fall bäst.
En studie av arbetsförmedlingens handläggning av arbetslöshet
bland invandrare.

del 2

av Michael Hansson

Metod och utgångspunkter
Det är intervjuer med sju handläggare vid olika arbetsförmedlingar i Stockholms län som ligger
till grund för studien. Fem kvinnor med svensk bakgrund och utbildning med lång erfarenhet av
arbete med invandrare. En man med invandrarbakgrund, utbildad i Sverige med personlig
erfarenhet av svenska rutiner för invandrare och slutligen, som bisittare vid en intervju, en man
med svensk utbildning och i sammanhanget relativt liten erfarenhet av arbete med invandrare.

De inledande kontakterna gjordes per telefon. I samtliga fall blev jag hänvisad till chefen för
respektive Arbetsförmedling när jag presenterade mig och berättade att jag skrev om
invandrarnas situation på arbetsmarknaden och därför ville boka tid för en intervju med en
handläggare. Växeltelefonisterna var avvaktande och misstänksamma mot mina önskemål. De
frågade till exempel vad de andra förmedlingarna sagt och vem jag blivit hänvisad till där, om
uppsatsen skulle publiceras, hur gammal jag var, vem som var handledare, innan de kopplade
mig vidare. Vid två förmedlingar var cheferna märkbart irriterade av mina önskemål om
intervjutid och ovilliga att delta. När jag insisterade gick en av cheferna motvilligt med på att
jag skulle få tala med en handläggare, den andra chefen valde att själv genomföra intervjun.
Vid övriga förmedlingar var de mer tillmötesgående.

Några arbetsförmedlingar lyckades jag överhuvudtaget inte få kontakt med. Vid en förmedling
blev jag blev avvisad redan i växeln, med motiveringen att kontorschefen var på kurs, sjuk eller
svår att nå i allmänhet. När jag ringde tillbaka på anvisad tid så var kontorschefen borta av
någon annan anledning. När jag ville prata med en handläggare, vilken som helst, sa
växeltelefonisten att hon inte vågade låta någon annan än chefen bestämma vem jag skulle få
prata med. En annan förmedling tyckte inte att de hade några invandrare bland sina sökande
och ville därför inte svara på några frågor. Dessa förmedlingar är ej medtagna i denna
redogörelse. Svårigheterna att få kontakt med arbetsförmedlingarna kan bero på en
kombination av omständigheter, förmedlingarna är hårt belastade och jag vill inte antyda att de
medvetet försökte undvika ett möte.

I skillnaderna i bemötande finns det ändå likheter och jag har fått en känsla av att
arbetsförmedlingarna har bestämt att alla frågor från massmedia, press och forskare ska
hänvisas till respektive kontorschef. Det är en tänkbar konsekvens av den skarpa kritik som
riktats mot Arbetsförmedlingen i massmedia 1996. Det som får mig att tro detta är framför allt
det faktum att jag i samtliga fall blivit hänvisad till handläggare med mycket lång erfarenhet av
arbete med invandrare. Det kan vara av flera orsaker; dels för att jag skulle få tala med någon
som kan mycket och som kan ge mig information som är användbar, dels kan det vara en
försiktighetsåtgärd från förmedlingens sida. De vill möjligen försäkra sig om att jag får reda på
hur det ska gå till, snarare än hur det kanske faktiskt går till när handläggare och sökande
möts.

Intervjuerna har genomförts under två veckor i oktober och november 1996 utifrån ett
frågeformulär med 16 huvudfrågor och följdfrågor till några av huvudfrågorna. I tre fall
ombads jag skicka frågorna i förväg. De handläggare som ville ha frågorna i förväg var vid de
förmedlingar som var mest skeptiska och avvisande både i telefonväxeln och i mina första
personliga kontakter med informanten. Endast en av informanterna hade frågorna med sig
under intervjun, men informanten valde att inte läsa frågorna när de konkret formulerade
statistikfrågorna var avklarade. Frågorna var inte numrerade och har fungerat som
utgångspunkter för samtal där informanten genom sina intressen och kunskaper har haft stora
möjligheter att påverka i vilken ordning frågorna har tagits upp. Den relativt fria formen har
bidragit till att den avtalade intervjutiden om 60 minuter har varierat mellan varje intervju. Den
kortaste intervjun varade i 50 minuter, den längsta intervjun varade i 2 timmar och 25 minuter,
de övriga tog ungefär 90 minuter att genomföra. Informanterna var, med ett undantag, mycket
öppna och tillmötesgående efter en kort inledande försiktighet.

Det är skillnader mellan enskilda informanters handläggning av ärenden och i deras kontakter
med arbetsgivare och sökande, men några teman framträder i samtliga informanters svar:
invandrarna i Sverige har svårt att få jobb på grund av arbetsmarknadsläget, tveksamheter hos
arbetsgivaren, avsaknad av nätverk och kontakter hos de sökande, avsaknad av svensk
arbetslivserfarenhet och slutligen det centrala argumentet dåliga språkkunskaper. Dessa är
enligt informanterna de viktigaste hindren för invandraren i det svenska arbetslivet. Till detta
kommer den inte alltid uttalade uppfattningen att invandrarna inte vet hur man uppför sig inför
en arbetsgivare. Samtliga informanter påpekar att arbetsgivarna i de flesta fall fördrar att
anställa en svensk sökande om de kan välja.

Med utgångspunkt från Handelmans (1981) beskrivning av de metoder byråkrater och klienter
förhandlar med varandra avser jag i de etnografiska exemplen undersöka om det i de
intervjuade handläggarnas resonemang framträder klientbilder av de sökandes förutsättningar
och behov. I studien innebär klient att en viss typ av person med särskilda egenskaper och
förmågor är skapad genom byråkratisk klassificering. Enligt Handelman är bilden vanligen att
klienten saknar vissa egenskaper. Med Herzfelds (1992) betoning på den personliga agensen
hos byråkraten undersöks också om dessa klientbilder används för att motivera olika
arbetsmarknadsinsatser för arbetslösa med invandrarbakgrund.

Analysen bygger på tolkningar där intresset har riktats mot både det tydligt formulerade och
det underliggande och dolda i det som kommuniceras. Orden och handlingen betraktas som
tolkningsbara budskap. Det som skildras i texten bör ses som ett möjligt sätt att se på
Arbetsförmedlingens arbete med sökande med invandrarbakgrund.

Arbetsförmedlingarna i Stockholms län
För Arbetsförmedlingen som statligt verk räknas nyanlända flyktingar och personer som inte
har svenskt medborgarskap som invandrare. Arbetssökande som inte har svenskt
medborgarskap delas upp i nordiska och icke-nordiska medborgare. Invandrare med svenskt
medborgarskap är upptagna i statistik och databaser med arbetssökande som är födda i
Sverige.

Arbetsförmedlingarna i Stockholms Stad har vanligen ingen handläggning av flyktingärenden,
den sker centralt vid Arbetsförmedlingen på Södermalm som har en speciell enhet för
flyktingar. När flyktingarna fått permanent uppehållstillstånd, arbetstillstånd och läst sfi under
18 månader ingår de i gruppen av övriga sökande vid hemortskontoret. I kravet att flyktingar
måste genomgå minst 18 månaders undervisning i svenska är det möjligt att urskilja en
byråkratisk kategorisering av invandrare. Förfarandet placerar flyktingar i en kategori av
sökande med särskilt stödbehov för att klara omställningen till det svenska samhället.

Klientbilden av flyktingen kan tolkas som att individen behöver mer hjälp med
språkundervisningen jämfört med till exempel flyktinginvandrarna som kom till Sverige under
1980-talet för vilka 6 månaders undervisning i svenska ansågs tillräckligt för att klara sig på
arbetsplatserna.

Förmedlingarna i kranskommunerna har utarbetat egna rutiner för de flyktingar som kommer
till respektive kommun, där finns det vanligen en handläggare med huvudansvar för flyktingar.
I kranskommunerna som handlägger flyktingarna från början blir arbetet med de sökande
längre och mer kontinuerligt. De är kvar vid den förmedling som ordnade de inledande
åtgärderna som till exempel sfi och kompletterande utbildningar. Förmedlarna och
handläggarna har där större personliga kunskaper om de sökande jämfört med Stockholms
stads förmedlingar, där flyktingen placeras vid hemortskontoret efter de inledande 18
månaderna vid Södermalmskontoret. Åtgärderna kan i kranskommunerna bli mer direkt
anpassade efter den sökandes eventuella önskemål om arbete eller utbildning.

En konsekvens av målstyrningen som infördes under 1980-talet är att det inte finns
gemensamma direktiv för handläggning av enskilda flyktingärenden vid Arbetsförmedlingarna
runt om i länet. De arbetssökandes behov ser olika ut i olika kommuner och förmedlingsarbetet
blir effektivare om varje förmedling självständigt agerar enligt efterfrågan på arbeten och
arbetskraft. Nackdelen är att framgångsrika lösningar inte kan användas av flera förmedlingar
eller att likartade problem kan bli långvariga eftersom det inte finns någon gemensam kunskap
att falla tillbaka på. Målen är generellt skrivna vilket leder till ökade möjligheter för de lokala
Arbetsförmedlingarna att ta fram och tillämpa egna byråkratiska klassifikationer.

Det kan uppstå variationer mellan mål och tillämpning, diskurs och diskurspraktik, när de
lokala arbetsförmedlingarna skapar egna tillämpningar för att nå målen. Arbetsförmedlingens
generella regelverk anvisar vissa mål och beskriver flyktingars generella behov av stödåtgärder
för att möjliggöra tillträde till arbetsmarknaden. Den officiella diskursen om flyktingar
frammanar en generell kategori av sökande med särskilda stödbehov.

Vid de lokala arbetsförmedlingarna kategoriseras sökande vid inskrivning och under
inskrivningssamtalet. De sökande kategoriseras i enlighet med vad handläggaren anser vara
lämpliga åtgärder, vilket kan leda till att tolkningen av den officiella diskursen varierar mellan
både handläggare och olika arbetsförmedlingar vilket det ger utrymme för en särskild lokal
diskurspraktik. Även i dessa situationer kan det skapas en generell policy vid lokalkontoret,
som till exempel att flyktingar med dåliga kunskaper i svenska placeras i en kategori för vissa
åtgärder och invandrare med bättre kunskaper i svenska placeras i en kategori för vissa
arbeten.

De stora möjligheterna för tjänstemännen vid lokalkontoren att tolka och tillämpa
verksamhetens generella mål visar att Handelmans (1981) bild av byråkratisk organisering i
första hand beskriver statsbyråkratins övre hierarkier. Handelman tenderar att bortse från den
enskilde byråkratens tolkning av målen och att dessa tolkningar kan leda till varierande
tillämpningar av den officiella diskursen.

Arbetsförmedlingarna i undersökningen
Arbetsförmedlingarna i studien hänvisar sökande med yrkeskunskaper eller yrkesexamen till
specialförmedlingarna som finns i Stockholms län; internationella ingenjörer, tekniker, bygg
och transport, ekonomi m.fl. De flesta arbeten som förmedlas vid förmedlingarna i
undersökningen är inom butik, försäljning, vård och serviceyrken.

Informanterna i studien delar in invandrare i två generella grupper med behov av stödåtgärder.
Det är den stora grupp som kom till Sverige under 1960-1980 -talen bland vilka arbetslösheten
ökar. De är ofta svenska medborgare, det är inte ovanligt att de är lågutbildade och har
begränsade kunskaper i svenska språket på grund av att de arbetat tillsammans med landsmän
eller andra invandrare. Dessa sökande får i första hand information om hur det går till att söka
arbete, men även kompletterande språkundervisning kan i vissa fall bli aktuellt. Samtidig finns
inte de rätta åtgärderna för att öka deras kunskaper i svenska språket. De traditionella
undervisningsmetoderna med böcker och lärare i klassrum fungerar inte för vissa i de här
grupperna, enligt en informant, som inte gick närmare in på vilka alternativa metoder som
kunde vara lämpliga.

Sökande i den här gruppen är förtrogna med hur det svenska byråkratiska systemet fungerar
och de vet något om de sociala koderna i det svenska samhället, men de har svårt att få nya
arbeten på grund av de tidigare vanligen var anställda i lågkvalificerade yrken där
huvudsakligen invandrare arbetade; deras yrkeskompetens och språkkunskaper är inte
konkurrenskraftiga. Idag anställs sökande som talar svenska utan brytning och har utbildning
även inom dessa yrken. En informant påpekade till exempel att lokalvård idag inte längre
handlar om att städa, att det är ett miljöarbete där mängder av kemikalier används. Den som
arbetar med detta måste därför vara utbildad för att förstå både varningstexter och
instruktioner. Det är inte helt tydligt om informanten själv var av den åsikten eller om det var
arbetsgivarens åsikt som speglades. De övriga informanterna menade att det inte hade någon
betydelse med språkkunskaper för arbetsgivaren när det var högkonjunktur och företagen
behövde personal; när arbetsgivarna kan välja anställer de hellre svenskar.

Den andra stora gruppen är de nyanlända flyktingarna med uppehållstillstånd och arbetstillstånd
som ofta behöver extra utbildning i svenska språket och invandrarna som inte varit ute på den
svenska arbetsmarknaden. Enligt informanterna behöver de nyanlända också vanligen
komplettera sina utbildningar från hemlandet innan de är redo för den svenska
arbetsmarknaden.

Bilder av invandrare
Invandrare beskrivs av informanterna som att de lever vid sidan av det svenska samhället
genom att de lever tillsammans med landsmän i vissa bostadsområden:

S: Det finns ju olika invandrare i Sverige: Det finns ju små samhällen i det
stora samhällen, det har man sett faktiskt.
F: Kan du ge något exempel?
S: Ja, dom här små samhällena är grupper som lever i sitt lilla samhälle, i det
stora samhället. Dom vet inte hur det stora samhället fungerar eftersom dom
klarar sig i det lilla samhället språkligt; alla myndighetspapper och rutiner,
dom hjälper varandra. Man hittar dom här grupperna i områden i Sverige som
till exempel i Rosengård i Malmö, och Södertälje, Rinkeby, Tensta. Där
behöver man inte komma in i samhället; kommer det ett papper man inte kan
språket på, går man en trappa upp eller en trappa ner och säger: kan du läsa
det här papperet, säkert finns det någon som går i skolan, som hjälper till.
Man klara sig. Samtidigt behöver man inte titta på svensk tv, det finns NBC,
det finns spanska... Dom här människorna har en annan syn....(otydlig)
Hälften är arbetslösa, dom har en helt annan syn på det svenska samhället.

"Invandrarna tittar på hemlandets tv med hjälp av parabolantenner, de har inga svenska saker i
sina hem och när de stänger ytterdörren till bostaden skapar de en gräns mellan Sverige och
hemlandet", enligt en annan informant. Informanterna menar att konsekvenserna blir att
invandrarna inte får tillfälle att tala och träna svenska eller har möjligheter att utveckla ett
kontaktnät som kan leda till arbete.

För att bryta både isolering och passivitet bland de arbetssökande ordnar Arbetsförmedlingen
Sökajobb-kurser. Kurserna är mellan fyra och åtta veckor långa och avsikten är att hålla
arbetssökande aktiva: de ska stiga upp på morgonen, gå till Arbetsförmedlingen och aktivt leta
efter arbete. I Sökajobb-kurser lär Arbetsförmedlingen också ut hur en ansökan skrivs, hur det
går till vid en anställningsintervju och förslag på vad som är lämplig klädsel och uppförande vid
anställningsintervjun.

En informant menar en att del arbetslösa grupper behöver mer organiserad träning än andra för
att förstå villkoren på en svensk arbetsplats:

[...] vi upplever somalierna, eller afrikanerna, som en stor grupp, därför att
dom är så tungarbetade.
F: Är dom extra tungarbetade?
S: Ja, det tror jag säker du har (skratt) hört från andra som jobbar med
invandrare att det är väldigt tungt att försöka placera svarta. För det är
massor med fördomar. Och dom har svårt att anpassa sig.
F: Vad är det som är svårt att anpassa sig till?
S: (suck)... Om jag säger till en somalier att han ska vara hos en arbetsgivare
klockan åtta och söka jobb, så klockan åtta för honom är inte detsamma för
honom som för mig. Utan klockan åtta för honom, är väl ungefär då när solen
går upp, va. Och du vet ju hur en svensk arbetsgivare reagerar om du kommer
en kvart över åtta till en intervju. Så det är väl kulturfrågor, men dom har
svårt att acceptera att klockan åtta är klockan åtta och att vi svenskar är så
här (slår med handen mot skrivbordet) byråkratiska, rutiga, noggranna,
punktliga, allt det här. Så är det ju inte där.
F: Men förstår man inte att konsekvensen blir att man inte får jobbet?
S: (suck) Dom tycker att det är väl inte så noga om jag nu kommer en kvart
försent. Jag förstår att det var fel men att det är väl inte så noga. Dom har inte
snappat att vår svenska mentalitet är väldigt noga. (skratt) Överhuvudtaget.
Det tar väl tid, och dom är rätt nya här.

Informantens beskrivning av somaliernas oförmåga att passa tider är ett exempel på hur
diskurspraktik kan leda till en flytande byråkratisk klassifikation. Svenskar beskrivs som styrda
av klockan och med förmåga att anpassa sig efter till exempel en arbetsgivares villkor.
Afrikaner framställs som styrda av naturen, oförmögna att anpassa sig efter klockan och till det
svenska samhället och det antas försvåra tillträdet till arbetsmarknaden. När invandrarna lärt
sig, genom bland annat Sökajobb-kurserna, hur det fungerar i Sverige, så är tanken att de
lättare ska komma ut på arbetsmarknaden.

En bra svenska och en bra kultur
När det gäller frågan om vilka invandrare som får arbete framträder ett tydligt mönster i svaren
hos informanterna. Det viktigaste kravet från arbetsgivarna tycks vara att de sökande kan tala
svenska, och ju mer kvalificerat arbete, dess större är kraven på kunskaperna i svenska språket,
enligt informanterna. Dåliga kunskaper i svenska språket beskrivs alltid som ett hinder. Enligt
informanterna hävdar arbetsgivarna att invandrarna inte förstår varningstexter eller
instruktioner, att de kanske arbetat tidigare inom yrket och känner till eventuella faror beaktas
inte av arbetsgivarna. Ett vanligt argument från arbetsgivare med önskemål om kunskaper i
svenska är, enligt en informant: "att det är så moderna maskiner i Sverige, att en turk eller
somalier inte kan sköta dem, de har inte så moderna maskiner där. För att lära sig den moderna
tekniken måste de förstå instruktioner på svenska".

Arbetsgivarnas ökande krav på språkkunskaper anses i första hand vara en följd av det allmänt
försämrade arbetsmarknadsläget. Informanterna var eniga i uppfattningen att kunskaper i
svenska är nödvändigt för att få arbete, men arbetsgivarnas krav på brytningsfri svenska
betraktades som överdrivna:

Det finns oerhört mycket resurser i invandrargruppen som Sverige skulle
kunna ha stor glädje av på olika nivåer. Det finns många som säkert skulle
klara av att bli en väldigt bra medarbetare ute på arbetsplatserna med den
kunskap dom har. ... det är ju många som söker, och det är lätt att öka på
kraven då. Visst, det är många som skulle klara ett jobb galant. Jag har
exempel på det .... som inte alls är perfekta i svenska.

Flera informanter antyder uppfattningen att språkkunskaper konkretiserar en förmåga att
tillägna sig hur det fungerar i Sverige. En arbetsgivare anställer "...inte en invandrare som
aldrig har jobbat i Sverige och kan svenska dåligt. När du har en uppsjö av välutbildade
svenskar att välja på, vars kultur du känner till. Det är ett osäkert kort att ta den här
invandraren då", påpekade en informant. Vid en Arbetsförmedling beskriver informanten
situationen så här:

Om en.... om en arbetsgivare blir uppringd av en svensk diskare och en
invandrad diskare. Så vet vi ju, alltså, att vi har ju att kämpa med dåliga
attityder hos arbetsgivarna. Öhm... Kan vara en orsak, en annan orsak är ju
att dom hör direkt att dom inte talar nån bra svenska. Vad som har hänt då,
på sista tiden: det är att det krävs mer och mer svenska, mer och mer
finslipad svenska för att man ska bli godkänd på arbetsplatsen. Även i såna
här, så kallade, lite enkla arbeten, som inte ähm... krävs det ju mer och mer
kunskaper. Du ska ju, alltså..... Om du går ut med en städvagn, så måste du
veta vad du har på städvagnen, man måste kunna läsa föreskrifter, måste
kunna läsa på etiketter, om du har en massa starka medel med sig och vad,
man skurar med, man måste kunna ta instruktioner, förstå, läsa ta till sig
instruktioner. Det är ju så att även om man bara går ut och städar så är det
idag alltså någonting helt annat. Det är ett miljöjobb, va. Mera än vad det har
varit tidigare. När man bara slabbade runt liksom med vatten och nån trasa,
och så där. Utan det är, liksom...jha. Kräver ökad medvetenhet, som kräver
att man kan läsa, att man förstår, och så där. Dom här kraven, dom har
liksom genomsyrat arbetsmarknaden.. väldigt.... så där påtagligt,.. i alla
yrken, nu då. Så...Det man efterfrågar är svenskkunskaper. Hör man då när
dom ringer och presenterar sig, när man lyssnar, när dom ringer och
presenterar sig, så kan man ibland förstå att det här kanske inte kommer att
gå så bra, va. Man har svårt att prata, man har svårt och förstå vad dom
säger, man har...öhh....inga kunskaper om hur det är upplagt.
F: Vilket?
S: Alltså hur... hur... hur... Att först är det en växel, som svarar, sen så ska
man fråga efter en person som har hand om det här, sen ska man bli kopp...,
utan man börjar prata i växeln, va. Så säger man långa konstiga saker, och
sånt där. Så har man reda störningar på väg. Förstår du vad jag menar? Man
liksom har.... öhh har inte... så bra kunskaper om hur... kulturen ser ut i
svenska arbetslivet.

Det långa citatet visar hur frågan om kunskaper i svenska språket och tveksamheter hos
arbetsgivaren glider över till föreställningar om invandrarnas bristande kunskaper i hur det
svenska samhället fungerar. Resonemanget finns i svaren hos alla informanter och antyder hur
handläggarna i arbetet med arbetsgivare och invandrare använder språkkunskaper i nära
anslutning till uppfattningar om de sökandes kunskaper om svenska förhållanden.

I intervjusvaren finns det en tendens att de sökande framställs som okunniga om svenska
sociala och kulturella koder på grund av att de inte talar svenska. Bilden tycks vara att
språkbehärskning medför kunskaper i hur samhället fungerar. När informanterna kopplar
kunskaper i svenska med kunskaper med hur det fungerar i det svenska arbetslivet har
informanterna skapat en klientbild där invandraren framställs som utanför arbetsmarknaden på
grund av både språkliga och sociala begränsningar.

Informanternas resonemang om språkkunskaper kunskaper om sociala och kulturella koder
finns också i den officiella diskursen om invandrare och flyktingar. Följande citat är ur
Invandarpolitiska kommitens delbetänkande Arbete till invandrare (SOU 1995/76:24):

All särbehandling på grund av kulturell olikhet behöver inte vara
diskriminering. I dagens företag ökar kraven på social kompetens, dvs. krav
på att anställda, oavsett om de är svenskar eller invandrare, passar in
arbetskulturen, fungerar i lagarbete m.m. Kunskaper om och vana vid att
fungera i en svensk miljö kan antas vara viktig för denna kompetens. Det
innebär att en arbetsgivare kan väga in helt sakliga aspekter vid en
anställning, som diskvalificerar kulturell olikhet. Det är uppenbart att gränsen
mellan vad som är sakligt motiverade krav och vad som är diskriminering kan
vara svår att fastställa.

Krav på språklig kompetens kan givetvis, precis som krav på social
kompetens, fungera som täckmantel för en mer eller mindre medveten
diskriminering. Att säkert avgöra vad som är tillräckliga kunskaper i det ena
eller andra sammanhanget är svårt, men det är utan tvivel så att dagens
arbetsmarknad ställer större krav på goda kunskaper i svenska språket, och
ofta även engelska, än gårdagens. Bristande kunskaper i svenska kan bero på
utformningen av språkundervisningen, men viktigare är troligen individens
egen bakgrund, motivation och inte minst möjligheterna att få praktisera
språket.

Social och kulturell kompetens
Samtliga informanter påpekar att det handlar om fler aspekter än enbart kunskaper i svenska
språket för att få arbete. "Vissa människor förstår väldigt snabbt vad som behövs i ett visst
sammanhang och klarar sig utmärkt. För andra spelar det ingen roll hur mycket man berättar
hur de ska göra, det fungerar i alla fall inte. Det handlar om begåvning" hävdar en informant.
Eller "Invandrarna behöver inte ha perfekta språkkunskaper, med de måste bete sig lite mer
svenskt. Man ska kunna prata med arbetsgivaren på svenskars vis, vara insatt i och förstå hur
en svensk fungerar" säger en tredje informant. En informant uttrycker det så här: "Det finns
inget som säger att invandrarna behöver överge sin kultur bara för att dom accepterar en
annan. Det kan ju inte kosta något för den egna kulturen att lära sig mer om andra. Men man
måste förstå hur man tänker när man tänker svenskt".

Citaten leder fram till begreppen social kompetens och kulturell kompetens, som används både
av arbetsgivarna och av informanterna. Enligt informanterna söker arbetsgivare personal med
social kompetens för att den nyanställde snabbt och enkelt ska bli en effektiv medarbetare som
inte har några problem att etablera kontakter eller vara med i den sociala gemenskapen på
arbetsplatsen. Det ska vara en socialt fungerande människa. En informant berättar att när det
gäller svenska ungdomar med medelmåttiga betyg så finns det en tendens att arbetsgivarna
säger att betygen inte är så viktiga eftersom de blir upplärda på arbetsplatsen, huvudsaken är
att de passar in. Svenska ungdomarna har social kompetens enligt arbetsgivarna och därmed ett
försprång på arbetsmarknaden. Arbetsgivarnas resonemang när det gäller ungdomar kan ställas
i relation med hur kompetenskraven kan se ut för invandrare som söker arbete som städare
eller diskare, där arbetsgivaren ibland formulerar önskemål om minst ett års yrkesvana, utöver
krav på att den sökande ska vara svensktalande.

Endast en av informanterna ifrågasatte arbetsgivarnas önskemål om social och kulturell
kompetens och menade att det är eufemismer som i praktiken betyder samma sak: "vi vill inte
anställa någon som inte är svensk." Informanten påpekade detta mot bakgrund av
uppfattningen att det är relativt nyintroducerade önskemål, vars förekomst ökat det senaste
året i arbetsgivarnas önskemål.

Social och kulturell kompetens förekommer också i statlig diskurs utanför Arbetsförmedlingen.
I Invandrarpolitiska kommitténs delbetänkande (SOU 1995/76:23) förs det fram argument som
hävdar att invandrare från kulturellt avlägsna länder har större behov att lära sig mer om
arbetsmarknaden och anpassa sig efter dess regler än de som kommer från nationer med
liknande sociala och kulturella traditioner (SOU 1995/76:24). Diskursen om kulturellt avlägsna
länder är ett exempel på byråkratisk klassifikation, i vilken det skapas kategorier av invandrare
med olika grad av kulturell och social kompetens (Graham och Soininen, under utgivning).

Invandrarnas möjligheter på arbetsmarknaden tycks finnas i önskemålen om social och kulturell
kompetens. Men vad är social och kulturell kompetens och varför saknar invandrare denna
kompetens?

S: Dom som har utbildning och passar liksom, passar bra in på det arbetet
ligger naturligtvis bra till. Men vad som räknas mer och mer idag, och som
man hör arbetsgivarna uttrycka på olika sätt det är den sociala kompetensen.
Alltså att man går hem på arbetsplatsen. Att man passar in i gänget, i
arbetslaget, va. Att man blir accepterad, alltså va. Att man blir en (skratt) i
'Firman', på nåt sätt. Och det...ja. Att man får... Skapar bra kontakter alltså.
Att man har god samarbetsförmåga, och...ja.. förmåga att flyta in, på något
sätt. Det är jätteviktigt, alltså. Det säger nästan alla, oavsett vad dom anmäler
för jobb.

F: Men vilka är det då som får jobb?
S: Dom som har löst det här med den sociala kompetensen.
F: Vad menar du med social kompetens?
S: Jag menar dom här som, dom behöver inte alls ha perfekta språkkunskaper,
en del kan prata ganska knaggligt, men som ändå beter sig lite mer svenskt.
Ja, hur ska jag i detalj förklara vad. Du vet lika bra som jag, eller lika lite som
jag, vad social kompetens är. Men du ska kunna prata med mig på svenskars
vis. Eller hur? Du ska vara insatt lite grann, eller ha förstått hur jag som
svensk fungerar, lite grann. Löser du det, då har du också nyckeln till
ytterdörren.

Informantens användning av metaforen nyckel skapar bilder av ett samhället som är låst för
dem som inte har de rätta sociala eller kulturella kunskaperna. Ur tankegången framträder en
klientbild som definierar flyktinginvandraren som så präglad av sin kulturella bakgrund att det
är förenat med stora svårigheter för den enskilde att omedelbart börja arbeta på en svensk
arbetsplats på grund av att avståndet mellan invandrarens kultur och svensk kultur är stort.

Soininen och Graham påpekar att konsekvensen av klientbilden blir att invandrarna framställs
som personer med bristande kunskaper om kulturella och sociala koder och att det beskrivs
som orsak till att de inte får arbete (Soininen och Graham 1995:26-30). Klientbilden gör att
orsaken till arbetslöshet förskjuts från arbetsgivarna ovilja att anställa till invandrarna oförmåga
till anpassning. Invandrarna anses därför vara i behov av stödåtgärder, både för att lära sig
svenska och hur det fungerar på en svensk arbetsplats.