Rasistisk diskurs
Dess idéhistoriska rötter.

del 1b

av Michael Hansson

Invånarna i Greklands städer började på 700-talet f.Kr en vandringsvåg till följd av en begynnande överbefolkning i de grekiska städerna. Kunskaperna om länderna runt Medelhavet var dunkla, men tillräckliga för att locka människorna att resa. Medelhavet tjänade som ’kommunikationscentral’ och Grekland började att kolonialisera länderna runt Medelhavet. Resan från Aten var ett stort steg eftersom det inte fanns någon trygghet i form av gällande lagar i de nya områden. Lagarna var enligt uppfattningen ett resultat av gudarnas inflytande i Grekland, men de grekiska gudarna var lokala och lämnades hemma vid resor. De grekiska resenärerna måste finna ett sätt att ersätta lagarna och gudarnas inflytande vid de nya bosättningarna. Bildandet av grekiska kolonier med bosättningar och grekiska handelsmän var ett sätt att utvidga lagarnas räckvidd. Varje pionjärgrupp hade en - oikestes - officiell grundare av den nya staden. Denna kolonisation bör inte jämföras med till exempel Brittiska imperiets, där moderlandet behöll den politiska kontrollen över kolonierna. När de grekiska kolonisterna etablerat sig var de självständiga i förhållande till den stadsstat de kom ifrån. Regelbundna handelsförbindelser upprättades mellan den gamla och den nya bosättningen, vilket kanske var den avgörande orsaken till kolonisationen. Utflyttningen från de grekiska städerna pågick omkring tvåhundra år, mellan 700 - 500 f.Kr och mot slutet av perioden var kommersiella motiv viktigare än nyetablering av bosättningar. Kontakterna med människor på andra orter leder även till en relativisering och insikt om att det självklara inte alltid är lika självklart för andra, vilket exempelvis sofisterna påpekade (Zilliacus, 1987, s.17f).

Ett exempel går att finna i beskrivningen av Odysseus resa hem från Ithaka. Odysseus är svag på grund av att han inte längre har sina mäns stöd. Han kan endast förlita sig på gästfrihet. Grekiska och latin har vid denna tid samma ord för främling/fiende, gäst/värd. Ursprungligen är det samma ord och betydelse, differentieringen sker senare och den negativa betydelsen av ordet jämställs med fiende. Hur kan Odysseus förlita sig på gästfrihet? Varför ska man inte slå ihjäl främlingen? Det fanns en föreställning, vilket Platon tar upp i Lagarna, om att gästen har gudarnas stöd - främlingen kan ibland också vara en gud förklädd till människa som undersöker hur tillståndet är bland människorna. Det leder till uppfattningen att allt som är främmande och inte ingår i den sociala gemenskapen är ett hot. Gästen måste behandlas väl eftersom främlingen kan vara en fiende som senare måste slås ihjäl eller en gud (Zilliacus, 1987, s.73-76). Grekernas färder runt Medelhavet medförde också kategoriseringar av människor som senare leder till uppfattningen att den som inte talar grekiska är av slavnatur, enligt Aristoteles definition.

Under 400-talet f Kr. blev vi-dom dikotomin tydligare. Det var en konsekvens av svåra krig med stora förluster mot bland annat perserna. Aten vann stora slag vid till exempel Marathon. Den atenska historiebeskrivningen betonar de stora slagen för att förstärka och vidmakthålla det tappra och heroiska draget i den atenska karaktären, i motsats till persernas svagare karaktär. Myten skildrades, spreds och utvecklades genom tragedierna.

De rådande normerna ifrågasattes alltid av samtida tänkare. Det fanns i Aten en medvetenhet om nationellt betingade fördomar och att religionen också är ett uttryck för fördomar och att människan nästan alltid utgår från att alla är som ’vi’. Sofisterna reflekterade över om det grekiska sättet att tänka är ett naturligt förhållningssätt eller om det är en lag, en konvention, de lyfte fram relativismen i föreställningarna. Sofisterna undersökte varpå föreställningarna är grundade. De tog upp frågor som: vad är det som gör att något är fel? Vem bestämmer lagarnas utformning? Om en person bryter mot lagen i lönndom - bryter han då mot lagen? Eller kan människan inte bryta mot lagen om den är ett uttryck för något som är naturligt i varje människa? Vissa sofister var kritiska mot slavsystemet eftersom de ansåg att alla människor är lika, de betonade istället att skillnader mellan människor beror på sociala eller ekonomiska omständigheter. Sofisterna var omstridda eftersom de hade anspråk på att presentera lösningar.

Sokrates undervisning var besläktad med sofismen, men har var kritisk mot sofisterna och föreställningen att det fanns något gemensamt för alla människor. Sokrates hävdade att man inte kan ha en etik som är så godtycklig och relativistisk. Sokrates vände sig också mot sofisternas ambition att formulera lösningar. Sokrates bejakade en form av ordning och sökte paradoxalt nog att lösa problemet genom att skapa en normativ etik, vilket resulterade i att han utförde det han kritiserade sofisterna för (Russel, 1985, s.78-84).

Platon (c428-c347 fKr) försökte senare att utveckla en normativ etik och kombinera den med det metafysiska. Han menade att vi inte lever i den verkliga verkligheten, den verklighet vi ser omkring oss är föränderlig och därför förkastlig. I den verkliga verkligheten - idévärlden - är värden absoluta. Platon anser att alla människor är delaktiga med sin själ i idévärlden. Platon sökte skapa en politisk idealstat där filosoferna var de som hade kontakt med den verkliga världen, där idévärlden styrde. I förlängningen innebär det en särställning av dem som har bäst kontakt med idévärlden, det vill säga filosoferna, som enligt Platon utgör en elit. Teorin grundar sig på etiska resonemang om vad som är en god handling och det är enligt Platon ointressant att studera naturen eller hur människor uppträder mot varandra - det enda som är intressant är idévärlden (Stevenson, 1990, s.37-52; Lübcke, 1988, s.513f).

Platon växte upp under en tid av krig, som slutade med nederlag för Aten och en kort period av tyranni. När demokratin hade återställts dömdes Sokrates till döden anklagad för gudlöshet och för att fördärva ungdomen. Sokrates inflytande på Platons tänkande gäller frågan hur vi kan nå kunskap om det rätta sättet att leva. I Staten drar Platon upp riktlinjerna för sin föreställning om det ideala mänskliga samhället. Grundtanken i Platons filosofi är att det bakom all föränderlighet i såväl kunskap som moral ligger en oföränderlig ordning. Sanning är något varje enskild individ måste uppnå, genom att sätta sig över sitt trångsynta och själviska betraktande av tingen, i motsats till tidigare filosofiska traditioner som hävdar att sanningen är möjlig att fastslå och föra vidare (Lübcke, 1988, s.426).

Viktig i Platons ideologi är tanken att det på filosofisk väg är möjligt att komma till insikt om vad dygd och rätt är för något. Platon tror inte att fulländning är möjlig att nå i denna värld. De rena idealens värld är ’bortom horisonten’ och vad som kan uppstå på jorden är mer eller mindre ofulländade återspeglingar. Platon anser att det är möjligt att åstadkomma ett bättre samhälle än det existerande om det finns kunskap om mönsterbilden och om medborgarna försöker leva efter den (Liedman, 1991, s.22). Metoden att skapa individer som förmår att leva efter idealbilden är uppfostran, vilket Platon betraktar som nyckeln till ett bättre samhälle. Platon föreställer sig olika stadier av uppfostran där de högre stadierna endast är öppna för dem som har förutsättningarna att tillgodogöra sig dem - det vill säga den elit som kommer att bli samhällets framtida styresmän: filosoferna (Stevenson, 1991, s.46).

Platons andra stora arbete om samhället, Lagarna innefattar riktlinjerna för en god styrelseform. Lagarna innehåller bland annat en paragraf om att främlingar skall behandlas väl och att de njuter större medlidande både av jordiska makthavare och av gudarna. Platon går vidare och säger att gästvänner på främmande ort bör fungera som ambassadörer för främlingar. Om främlingen utsätts för något brott så bör gästvännen hjälpa främlingen att finna och sanktionera sina rättigheter (Platon; Lagarna 729c, citerad i Zilliacus, 1987, s.76). Det är lätt att finna samband mellan Platons tankar om en god statsform och Greklands expansionspolitik; det var viktigt för till exempel grekiska handelsmän att finna gästvänner på den nya handelsorten.

Vid denna tid började den demokratiska utvecklingen av stadsstaten. De fria medborgarna trädde fram och det var slavarna som gjorde detta möjligt. Handelskontakter blev också viktiga för bildandet av stadsstaten när mäktiga och rika familjer och klaner, vilka utgjorde bas för handel, slöt sig samman och överlämnade makten till kungar för organiserande av statsskick för att på det viset undvika inbördes krig. Aten var som ett resultat av att dessa ’stammar’ slutit sig samman uppdelat i demer som hade lokal anknytning till ’stammen’ och man föddes med tillhörigheten till en viss plats. Det var jordägarna som bosatte sig i städerna och det var jordinnehavet som utgjorde basen för medborgarskapet. Tillhörigheten var ärftlig och kvarstod även om man flyttade inom staden. En konsekvens av det var att medborgarskap i en stadsstat endast kunde erhållas genom födsel. Ingen kunde få medborgarskap enbart genom att bo i staden en längre tid. Känslan av biologisk samhörighet var därför viktig för sammanhållningen mellan stadsstatens medborgare. En stor del av invånarna ställdes därmed utanför stadens politiska liv, alla de inflyttade fria männen och kvinnorna var helt utestängda eftersom de inte kunde bli medborgare. Endast fria medborgare i staden kunde deltaga i de politiska processerna. Främlingar och slavar som saknade familjeanknytning till Aten räknades inte som fria medborgare. Främlingar kunde leva i årtionden i Aten och vara rika och framgångsrika, men de räknades inte som fria medborgare och fick därmed inte vara delaktiga i besluten vid politiska debatter (Liedman, 1991, s.16).

Aristoteles var mer intresserade av relationerna mellan människor. Han menade att Platons idévärld måste finnas i vår värld för att den ska få någon mening. Aristoteles menar att varje människa har rätt att sträva efter lycka. Aristoteles talar om den teoretiska lyckan vilket innebär att den frie mannen - hellenen - är som mest lycklig när han tänker. Enligt Aristoteles finns det inga enstaka handlingar som är goda, alla handlingar är relaterade till ett mål. Att vara rik eller ha det bra fysiskt är inte i sig något gott eller eftersträvansvärt, men det kan utgöra förutsättningar för ett gott liv. Ett gott liv är enligt Aristoteles när människan lever fullt ut efter sina förutsättningar. Materiella förmåner betraktas därför av Aristoteles som något bra om det kan hjälpa och underlätta för människan att tänka.

Aristoteles hävdar att det finns två sorters människor: de som med sin intelligens kan avgöra vad som bör göras är av naturen fria män, och de som med sina kroppskrafter kan utföra gärningen, vilka av naturen är slavar. Den frie greken är alltid förnuftig, barbaren är alltid oförnuftig. Barbarerna är alltid av slavnatur och deras välden är slavriken. Endast deras härskare är utrustad med intelligens och förutseende, och han måste därför bestämma allting och vara allas herre. Grekerna är alltid herrar och deras slavar är därför vanligtvis hämtade från barbarfolken. Slavens uppgift är att vara sin herres verktyg eller redskap (Liedman, 1991, s.25).

Vidare betonar Aristoteles att människor är olika, att endast den frie mannen kan tänka. Kvinnor och slavnaturer saknar den fulla rationella förmågan att tänka självständigt, och är inte fullvärdiga människor. De kan förstå rationella tankar men de kan inte tänka nya intressanta tankar - de blir lyckliga av att lyda - om de skulle befalla skulle de bli olyckliga. Aristoteles säger inte att slaven och kvinnan skulle ha samma natur, den grekiska kvinnan är utrustad med viss förmåga till självständigt tänkande som inte är fullständigt utvecklad och liknar därvidlag inte slaven som endast är ett passivt redskap (Liedman, 1991, s.25f). Aristoteles anser att den frie mannen - hellenen - endast kan bli lycklig under utförande av sin fulla rationella förmåga. Det finns ett beroendeförhållande mellan den frie mannen och de män som saknar den fulla rationella förmågan. Tvingas dessa män att tänka självständigt leder det till att de blir olyckliga. De vardagliga sysslorna hindrar det fria tänkandet och slaven är därför ett nödvändigt verktyg för att mannens ska kunna tänka och finna den teoretiska lyckan. Slaven i sin tur blir lycklig av att lyda och fungera som verktyg för den frie mannen. Distinktionen kan vara ett försök att förstå hur en del människor kan utstå till exempel persernas lidande som slavar. Aristoteles skulle hellre dö än att vara i deras situation.

Aristoteles för fram ett resonemang om det naturliga slaveriet när han påpekar att det finns en naturlig modellering i människans fysionomi som avslöjar vilka som är av slavnatur. En grov, ful kropp är liktydigt med slavnatur, en vacker vältränad kropp är tecken på en fri man. Andra egenskaper är att slavnaturer inte talar grekiska (Russel, 1985, s.159-169). Både Platon och Aristoteles ansåg att de som var utanför staten var barbarer.

Stoicismen växte fram under 200-talet f.Kr. och var kritisk mot de tidigare filosofiska skolorna. Stoikerna utgår från att varje människa är en del av naturen, att människorna och deras samhällen ingick i naturens stora enhetliga sammanhang. De ansåg att det endast var en gradskillnad mellan lagarna för kropparnas beteende och samhällslagarna. För de naturföremål som kallas människor gäller vissa regler liksom det finns regler för andra föremål i naturen. Naturlagarna skulle bland annat föreskriva det rätta styresskicket. Stoikerna anser att alla människor innerst har kunskaper om vad som är rätt eller fel. Den naturliga ordningen måste förstås och överföras till människorna för att de ska kunna bli lyckliga. Kunskapen kan förvrängas eller trängas undan genom den enskilda människans okunnighet eller ondska eller genom samhällets urartning. Kunskapen finns ändå latent i människan och kan väckas under gynnsamma omständigheter, enligt stoikernas uppfattning. Eftersom stoikerna anser att naturen är rationellt ordnad så måste människan först begripa naturens ordning, och sedan överföra naturens ordning till sig själva. Liksom hos Platon är det De Vise - Filosoferna - som äger förmågan att vara rationella och förstår naturen. För att förstå naturens rationalitet måste människan frigöra sig från allt som kan hindra individen att tänka. Filosoferna måste lära sig att bortse från distraktioner genom att undvika starka känslor som passion, vrede, smärta eftersom det distraherar tänkandet och försöken att förstå det väsentliga: naturens rationalitet. Känslor är enligt stoikerna oväsentliga. Stoikerna betonar att de politiskt aktiva också är filosofer vars syfte är att hjälpa människorna att leva efter naturen, vilket är en skillnad mot Platon som ansåg att filosoferna skulle styra människorna att leva efter naturen. Den grekiske filosofen Panaitos, en av stoicismens ledande tänkare, lade stor vikt vid läran om människors naturliga likhet. Panaitos ansåg att de rådande sociala olikheterna mellan människorna var nödvändiga och borde bestå. De konkreta skillnaderna kunde och måste vara stora eftersom de var en konsekvens av sociala och ekonomiska orsaker. Panaitos betonade att det var det inre som förenade människor - inte de yttre omständigheterna. Enligt stoikerna är ingen människa slav av naturen, varje slav ska betraktas som en arbetare hyrd på livstid. Betoningen på att alla är delaktiga i naturens ordning leder till att även slavarna och de utanför statsstaten ingår i naturens ordning. Det är en viktig skillnad mot Platon och Aristoteles som ansåg att alla utanför staten var barbarer. Stoikerna är den första filosofiska skola som tar steget utanför stadsstaten (Liedman, 1991, s.42-44, 60f).

Platon och Aristoteles hade tänkt sig tre olika typer av statstyrelse: kungadöme, aristokrati och demokrati. Flera stoiker hyllade det blandade statsskicket och trodde att det bästa skicket var en blandning av de tre olika typerna. Historikern Polybos hävdade att Rom hade en sådan blandad författning och att det var förklaringen till Roms stora politiska framgångar. Marcus Tullius Cicero (c 106-46 fKr) en ledande politiker i Rom anammade den tanken. Cicero är den politiske tänkare som mest konkret utformat den stoiska filosofin till en statsfilosofi. En av hans viktigaste insatser var att han överförde grekisk filosofi till Rom, och den stoiska tesen att alla människor av naturen är lika (Liedman, 1991, s.42-54).