Rasistisk diskurs
Dess idéhistoriska rötter.

del 3

av Michael Hansson

1500 - 1700 -talen
Fram till 1500 och 1600 -talen skiljer man inte mellan död och levande materia. Eftersom naturen betraktades som en sammanhängande gestalt stod dess delar i en medelbar kontakt med varandra. Stympades en del blev hela gestalten lidande och eftersom gestalten var levande, var människan ålagd en rad restriktioner, uttolkingsbara i den naturliga lagen, i sina relationer med naturen. Den marknadsekonomi som under l500 och 1600 -talen blir en allt viktigare social faktor förändrade även människans förhållande till naturen (Bitterli, 1989, s.159f).

Den organiserade religionen vill undvika alla spekulationer som visar att människan inte är ett resultat av den monogenistiska teorin om mänskligheten som ättlingar till Adam och Eva. När rapporterna om människor och människors liv började strömma in från nyupptäckta områden började européerna fråga sig varför det fanns skillnader. När européerna försökte specificera vad som var utmärkande för dessa människor leder det till en ny självmedvetenhet. De började fråga sig vad som är utmärkande för dem själva - och varför deras sätt att leva var att föredra (Banton, 1987 s.6). Upplysningsfilosofer diskuterade olikheter mellan människor. Det riktades kritik mot det europeiska samhället med utgångspunkt från hur man tidigare hade sett på de icke-europeiska Andra.

Myten om den ädle vilden är en konsekvens av kolonialismen. Myten är viktig politiskt: att tro att vilden är ädel innefattar en underförstådd tro att människan är god av naturen. Om ondska inte är inbyggd i människan då måste det vara en konsekvens av felaktigheter i samhället. Rouseau hävdade att Gud skapar allt gott; människan lägger sig i och gör det onda. Genom att tro att människan är av naturen god möjliggörs uppfattningen att det under en annan regim är möjligt att leva ett bättre liv (Banton, 1987 s.7). Den tanken är en viktig influens i de förändringar som leder till franska revolutionen. Efter revolutionen ökar missionerandet och myten om den ädle vilden försvinner och ersätts av uppfattningen om den obildbare och degenererade vilden som en representant för mänsklighetens barndom, intressant därför att han representerar de oförverkligade talangerna hos ett barn (Banton, 1987 s.8). Daniels bok i bibeln beskriver olika drömtydningar och innehåller en profetia om fyra världsriken som var befolkade av människor med olika hudfärg och utseende. Texten användes som en konkret historiebeskrivning när man skulle förklara olikheter i utseende och teknologisk utveckling hos människor från olika delar av världen.

Socialteorin under upplysningen formulerade ett evolutionärt schema enligt vilket samhället genomgick fyra stadier av utveckling. Mänskligheten utvecklades från en enkel organiseringsform till en mer komplicerad: jakt & fiske till bofasta med jordbruk, bofasta till städer med handel.

Framstegsföreställningar där man betraktar det föregående som lägre dominerade historiebeskrivningen under 1600-talet. Historiebeskrivningarna laborerade med framstegstankar - alla är på väg åt samma håll, vissa har kommit längre. Filosofen Locke sade till exempel att: "In the beginning we were all americans, America is still a pattern of Europe and Asia". Framstegsföreställningarna innebar en frikoppling - sekularisering - från den bibliska kronologin. Det blev svårare att hålla fast vid bibelns historiska kronologi när medevetenheten och kunskaperna om världen ökade med upptäckterna av nya kontinenter. Fyrastadieteorin levde kvar fram till 1800-talet och bidrog till att den tidiga antropologin lade betoningen på evolutionära antaganden.

En medvetenhet om att det kan ha hänt saker före det som står i bibeln börjar framträda, det som står i bibeln gäller kanske bara den del som omtalas. I Paulus Romarbrev kap 11. diskuteras om synd fanns i världen före lagen. Det öppnar möjligheter för existensen av människor före Adam - preAdamiter. Man frågade sig om det fanns ett tillstånd då Guds lag inte fanns eller om skapelseberättelsen kanske endast är det judiska folkets historia. Konsekvensen blev diskussioner om hur världen har skapats. Under 1700-talet växte ett starkt intresse fram för att mäta och klassificera människor från olika kulturer enligt en utvecklingsskala i syfte att försöka förstå hur världen tillkommit. Teologer, filosofer och vetenskapsmän presenterade teorier om att världen tillkommit genom flera skapelser - polygenes - istället för den tidigare rådande uppfattningen att världen tillkommit genom en skapelse - monogenes. Tanken om polygenes ger paradoxalt nog möjligheten att säga att ’dom’ inte är tillkomna ur samma skapelse, och är därför inte lika ’oss’ vilket möjliggör en vetenskapligt sanktionerad uppfattning om att människor från olika kontinenter inte är lika mycket värda som européerna. Den vanliga uppfattningen var att ’de’ är skapade samtidigt och lika ’oss’ i grund och botten.

Kolonialismen
Från slutet av 1700-talet till 1950-talet ger föregiven vetenskaplighet upphov till formulerade teorier om hur man ska bestämma ras. Den fysiska antropologin och antropomorfin försökte med mätmetoder och instrument att fastställa skillnader, andra strömningar hade den ariska myten som utgångspunkt. Den föregivet vetenskapliga rasismen fick ett definitivt slut i och med händelserna i Tredje Riket. Efter andra världskrigets slut var skillnader som rörde moraliska och intellektuella aspekter inte längre viktiga i försöken att finna distinktioner mellan olika raser. Betoningen lades istället på kulturella och etniska skillnader genom uppmärksammande av ett visst beteendemönster, som betraktades som inneboende i en viss kultur. Beteendemönster antogs vara biologiskt överförbart och nedärvt genom kulturen.

Från 1650-talet har den europeiska representationen av Den andre emanerat och vidmakthållts mot bakgrund av kontakter mellan olika befolkningar med skilda produktionsförhållanden. I de kolonialiserade områdena slogs de rådande produktionsförhållandena ut av kolonialmaktens. I början av 1700-talet och fram till 1900-talet motiverades europeisk kolonisation av ekonomiska och militära strategier.

Den icke-europeiske Andre sågs mot bakgrund av handel under renässansen. De andra föreställdes och klassificerades inom ramen för möjligheter till kommers. Föreställningen var att De andra befann sig bredvid eller framför det guld och de kryddor de spanska och portugisiska erövrarna ansåg sig vara berättigade till. Föreställningen om de icke-europeiska Andra formulerades därför i relation till frånvaro av de kristna dygderna som till exempel att rätt värdera guld och kryddor. Spanjorerna menade att indianerna saknade förnuft att rätt bruka rikedomen som låg vid deras fötter. Föreställningar om olika ’raser’ kan delvis urskiljas mot bakgrund av tankegången om det moderna, som enligt Goldberg ingår i den europeiska självförståelsen från slutet av 1400-talet (McGrane, 1989, s.24; Goldberg, 1993, s.44ff).

Stefan Jonsson (1993) påpekar att europén under upplysningen fick intrycket att historiens mening var ständig förbättring och föreställningen om aldrig upphörande sociala, ekonomiska, politiska och vetenskapliga framsteg blev därför den moderna tidens myt. Utvecklingstron leder till att alla vetenskapliga ställningstaganden plötsligt utgår från premissen att framsteg, tillväxt och modernisering stod för något bra och oundvikligt. Enligt Jonsson handlar utveckling för upplysningsmänniskorna om att lära sig använda de tillgångar som framträder. Till det fogades tanken att de som nått längst måste hjälpa dem som inte hade utvecklats lika långt. De europeiska upplysningsföreträdarna formulerade sitt uppdrag genom att tänka globalt. De var de första som länkade samman världen till en enhet. Ingen hade tidigare sett sitt folk som hela mänsklighetens företrädare - det som återstod var att hjälpa den övriga världen till Europas nivå. Detta blev den ’vite mannens börda’. Inget annat folk hade tidigare sett sig som världshistoriens subjekt. Ingen hade tidigare konstruerat sina vetenskapliga berättelser med anspråk på universell sanning (Jonsson, 1993, s.34f).

Robert Miles (1991) påpekar att det vi idag känner som Europa är ett område som är en produkt av 1700-talets politiska och ekonomiska förbindelser mellan olika maktcentrum. Fram till 1100- talet var Europa dominerat av muslimska krafter och intressen. Vilket var en av orsakerna till att katolska kyrkans ideologer i samverkan med ekonomiska och politiska intressen representerade Islam som ett hot. Föreställningen om Europa kan ses som ett resultat av att katoliscismen växte i omfattning och strävade efter ett religiöst enhetligt Europa. Teologiska och ekonomiska intressen vävdes samman med politiska strategier i gemensamma expansionsmål (Miles, 1991, s.13).

Carl von Linné (1707-1778) gjorde redan på 1700-talet en indelning av människorna i raser. Linnés rasbegrepp kallades för slariteter, vilket motsvaras i nutida terminologi av arter. Slariteter finns på olika platser, den tydligaste indelningen följer världsdelarna. Americanus beskrivs som obstinata och styrda av sedvänjan. De har inga formulerade lagar som reglerar livet. Asiatus beskrivs som rigida och styrda av känslor. Afrikaner anses vara indoloenta, lata, velande varelser som styrs av infall och slutligen europén vilken Linné beskriver som vacker, uppfinningsrik och lever efter formulerade och skrivna lagar. Förekomsten av nedtecknade lagar är den viktigaste aspekten och måttstocken för graden av civilisation, enligt Linné och hans samtida forskare. Den vite västeuropeiska mannen utgör måttstocken mot vilka andra människors egenskaper värderas.

Linnés kategoriseringar och beskrivningar av människor från olika delar av världen svarar mot kolonisatörernas försök att ta nya landområden i besittning. Beskrivningen av asiatus utgår från indiernas motstånd mot de brittiska kolonisatörernas målmedvetna förintande av det existerande indiska samhället (Mosse, 1978, s.20). Det indiska upproret 1857 förändrade den dominerande representationen av befolkningen som foglig och följsam hindu. I upprorets omedelbara efterföld ändrades representationen till att vara ett grymt, fanatiskt och opålitligt folk. Bilden av den blodtörstige orientalen hade funnits sedan Linnés klassifikationer men blev efter upproret mer generell. Förändringen av representationen var ett brittiskt försök att förstå upproret och samtidigt rättfärdiga brittiskt direktstyre i Indien (Miles, 1991, s.83).

Den vetenskapliga uppfattningen präglades av idén om Guds natur formulerad i Naturens stege, i vilken de bästa människorna finns högst upp. Vad som återstod för vetenskapsmännen var att kartlägga Guds syfte med naturen: hur de olika trappstegen såg ut. Linné sände sina lärjungar till olika delar av världen med uppgift att kartlägga växter och människor för att på det sättet belägga hur naturen såg ut på varje stegplan. Linné trodde att samtliga arter ursprungligen var av Guds skapelse och därför var det inte möjligt att arter försvann eller utplånades. Linné betonar att alla levande varelser, djur, växter och människor är förenade i Naturen stege ursprungligen härstammande från skapelsens början. Linné menar att varelser från varje art är länkad till eller integrerad med nästa, som om tydliga skillnader vore otänkbara. När fossiler upptäcktes av sedan länge utdöda snäckfiskar, bestämde Linné att den troligen levde djupt ner i haven eller vid avlägsna klippor att den inte för tillfället gick att upptäcka. Utgångspunkten för den slutsatsen var frågan om varför Gud skapat snäckfisken om den inte var nödvändig för hans skapelse.

Naturvetenskapsmännen arbetade efter uppfattningen att Guds skapelse var perfekt, att antyda något annat vore att antyda att Gud var en dålig skapare. Linnés klassifikationssystem bygger på antagandet att de olika arterna och individerna som klassificerade var stabila (Banton, 1987 s.3ff). Att arter förändrades var uppenbart och nya principer krävdes i schemat för att hantera förändringar. Ambitionen var också att kartlägga hur glappet mellan varje stegplan såg ut och då sökte man inledningsvis svaret i berättelserna av sjöfararna om monster och sjöjungfrur.

Linnés samtida forskare G.L Buffon (1707-1788) förkastade idén med arter som inte förändrades över tid. Buffon menade att tanken om arter endast var begriplig om förändringar beaktades, han anförde att individen var viktigast. Buffon sökte en bekräftelse i Bibelns berättelse om Adam och Eva. Eftersom de drevs ut ur paradiset och tvingades leva i sämre miljö får det konsekvensen att deras barn är degenererade. I sin andra bok anknöt Buffon till estetiska aspekter när han diskuterade skillnader mellan människor. Han presenterade en teori om miljöns inverkan på individen där människan spreds över jorden och genomgick olika förändringar som en följd av påverkan från klimat, olika mat, levnadssätt, sjukdomar och genom oändliga blandningar mellan individer som mer eller mindre liknar varandra (Buffon citerad i Banton, 1987, s.5). Vidare anknöt Buffon till tanken att de inre egenskaperna avspeglades i människan fysionomi, att vissa människor i Afrika var vackrare än andra tydde enligt tankegången på att vissa var mer harmoniska än andra och att alla människor i Afrika kanske ändå inte var lika (Mosse, 1978, s.19).

Kolonisationen av Afrika gjordes med utgångspunkt från en bestämd uppfattning om afrikaner skapad av olika berättelser, förutfattade meningar och historier från tidigare resenärer i Afrika.

Kolonialmakterna kom till Afrika med en representation av den icke-europeiska Andre. Föreställningen var förknippad med tanken om det nödvändiga i att ’civilisera’ människor på en lägre utvecklingsnivå, vilket var ett argument som användes för att rättfärdiga kolonialmakternas närvaro i Afrika.

Tanken om förändringar av naturens stege utvecklades av miljödeterministen Antoine de Lamarck (1744-1829), som var en föregångare till Darwin. Lamarcks teori gick ut på att raserna sannolikt var präglade av sin omgivning. Teorin sökte svar på om det var möjligt att människan förändrades över tid. Uppfattningen var att svarta hade sin mörka hudfärg till följd av att de vistades i solen. Teorin gör gällande att naturen stege var temporär och att det fanns stora möjligheter till förändring och de som idag befinner sig i en låg position har förutsättningar att förändras om deras möjligheter förbättrades (Mosse, 1978, s.18).

Under hela 1800-talet konstruerade man olika modeller vars outtalade, ibland uttalade syfte var att människor skulle förstå sin plats i samhället eftersom uppfattningen var att det redan från början var givet vilken roll en människa har. Målet var att människorna skulle bli medvetna om att deras position är förutbestämd. De industrialiserade samhällena präglades av en vetenskaplig verklighetsuppfattning. Det medförde att det fanns en självklarhet i tanken att den vite europén var skapelsen krona - andra fick rätta sig efter det.

Den dominerande uppfattningen var en biologisk determinism: det faktum att vissa raser är underordnade mer utvecklade och fulländade raser, att olika beteendemässiga normer och sociala och ekonomiska skillnader mellan grupper som ’raser’, klasser och kön uppkommer genom ärftliga inneboende skillnader - och att sociala skillnader i samhället är en spegling av biologiska skillnader. Den biologiska determinismen anför att värdering av individer och grupper kan göras genom mätning av intelligens, vilket är det enda användbara kvantitativa måttet. Kraniometri, mätning av skallar och psykologiska tester har understött denna uppfattning (Gould, 1982, s. 12f, 28). Uppfattningen var att det måste vara så att svarta är människor inte är lika utvecklade, eftersom de inte har intelligensen och förmågan att bilda stater och utveckla tekniska produkter, enligt västeuropeisk definition. Det förhållningssättet leder till stöd för tanken att det redan från början är enligt naturen avsett att de ska vara underordnade de vita.

Deterministerna åberopar ofta den traditionella prestigen hos vetenskap som objektiv och fri från sociala och politiska värderingar. Den biologiska determinismen lånar vetenskaplig prestige åt en ideologisk modell i vilken den föregivet vetenskapliga tanken ska bekräfta de vitas överlägsenhet. Den vetenskapliga tanken uppstår i ett klimat av europeisk kolonialism, marknaden var öppen och krävde oavbruten expansion. Känslorna av överhöghet är vanligen sammanblandade med rädsla för det främmande och kan utgöra grund för idéer om rastillhörighet.

Alla idéer hade som utgångspunkt att det vita folket utgjorde en standard från vilken andra raser måste ses som avvikelser. Ledare och intellektuella ifrågasatte inte rangordningen, de vidmakthöll den. Det genomgående godkännande som vetenskapsmännen gav åt de rådande konventionella rangordningarna grundade sig mer på delade sociala åsikter, än på objektiva data insamlade för att besvara en öppen fråga, enligt Stephen Jay Gould (Gould, 1983, s.26). Syftet med vetenskapsmännens undersökningar var att bevisa att den vite västeuropeiska mannen var mest utvecklad och stod högst på utvecklingstegen. Darwin skrev exempelvis om en framtid när gapet mellan människan och apan skulle bli större på grund av den väntande utrotningen av sådana mellanformer som schimpanser och hottentotter (Darwin citerad i Gould, 1982, s.29, min kursiv).

I början av 1900-talet var skillnader i ras en vetenskaplig självklarhet. Den dominerande uppfattningen betonade att det var biologiska egenskaper som präglade människors beteende och förutsättningar. Att vissa var biologiskt överlägsna och att vissa var underlägsna ansågs vara ett vetenskapligt faktum. Det finns självklara och uppenbara samband mellan forskare och hur skillnader mellan människor formulerades. Med tiden växte en tveksamhet fram och rasbegreppet blev svårt att upprätthålla enbart med biologiska argument. Eftersom de biologiska argumenten var otillräckliga började forskningen istället koncentrera sig på hur man skulle fastställa etniska skillnader. Den vetenskapliga tveksamheten om huruvida det genom empirisk slutsats var möjligt att dra vetenskapliga slutsatser ur materialet lämnade utrymme för olika idéer.

Inflytelserika forskare i Tyskland hävdade i början av 1920-talet och fram till andra världskriget att det fanns skillnader mellan olika raser. De tyska lingvisternas forskning rörande de indoeuropeiska språken sammankopplades med myten om den ariska rasens grundarnatur och föreställningen om arierna som en kämparras vilka drevs av en naturlig kraft att kolonialisera andra raser och grunda nya riken. Tankegången betonade att det var viktigt att hålla den bästa rasen ren för att förhindra att rasen degenererade. Eugenikforskningen bygger på tankegången att det naturliga urvalet hade upphört och svensk eugenikforskning möjliggjorde bildandet av världens första statliga institution för rasbiolgisk forskning under namnet Rashygieniska Institutet i början av 1920-talet vid Karolinska Institutet.

Fysiska antropologin
Den fysiska antropologins värderande element får stor betydelse genom betoningen av egenskaper hos de raser man anser vara fastställda. Rasism innebär att i moralisk och intellektuell form gradera människor. Den första förutsättningen är att finna en form för hur man ska definiera, sedan krävs det en uppsättning redskap för att fastställa skillnader. Fysiska antropologin handlar om mätning för att via utseendet fastställa var på utvecklingsskalan en människa hör hemma. Antropologin är ett resultat av 1700-tals människans intresse av att fastställa den vita europeiska människans position.

Upplysingsmänniskorna var intresserade av hur man gör på andra håll i världen av två orsaker: de hyste en stark beundran för de som levde nära naturen - opåverkade av civilisationens börda. Att leva i samklang med naturen var bättre än att leva i det hektiska civiliserade samhället. Tanken var utvecklad av Rousseau i hans idé om den ädle vilden. Upplysningsmänniskorna fick i sina kontakter med andra människor även insikt i hur långt man kommit i Europa. Den intellektuelle 1700-tals människan ansåg att den egna civilisationen var den bästa som funnits - vilket leder till att man ansåg att europén var bättre än alla andra människor. Kontakterna med andra människors levnadsvillkor uppfattades som ett stöd för uppfattningen om den vite européns överhöghet.

Fascinationen inför skillnaderna får ökande betydelse i en allt mer sekulariserad värld. Tidigare trodde man att Gud skapat skillnaderna mellan människorna, nu sökte man istället bestämma skillnaderna genom observationer, vilket leder till problem med vilka kriterier som bör betraktas som avgörande, enligt upplysningsmänniskorna var svaret skillnader i ras. Uppfattningen var att även inre egenskaper är olika som en konsekvens av olika utseenden. Svarta ansågs vara speciella dels genom hudfärg, dels genom den spetsiga ansiktsvinkeln, vilket gjorde att de inte passade in i den europeiska måttenheten för vad som ansågs vara vackert och harmoniskt. Under upplysningen fanns det estetiska aspekter i betraktandet av människor som var viktig. Man betraktade människor ur en skönhetsaspekt grundat i en idé om att det som var vackert på utsidan också var vackert på insidan. Upplysningsmänniskan trodde att svarta hade lägre värde och egenskaper på grund av sämre yttre förutsättningar. Argumenteringen leder till slutsatsen att de vita européerna är övermänniskor, vars uppgift är att ta hand om De andra som inte är lika utvecklade.

Den stränga empiri som genomsyrade upplysningstidens vetenskapliga tänkande var en reaktion mot religionens tro på något övernaturligt. Religionen betonade traditionen och respekt för kyrkans auktoriteters tolkning av världen. Upplysningens vetenskapsmän vände sig mot varje form av auktoritetstro och traditionsbundenhet. Betoningen lades på att människan var en del av flera olika delar av naturen och att det endast var genom självständigt tänkande och genom att sätta fördomar åt sidan som människan kunde nå erfarenhetsmässig kunskap om naturen, människan och samhället. Upplysningstidens krav på erfarenhetskunskap återfinns i skärpt form i 1800-talets positivism, vilken fortfarande dominerar det vetenskapliga tänkandet.

Johann Friedrich Blumenbach (1752-1840), tysk professor i anatomi och benämnd som antropologins fader utvecklade en teori grundad på Kants idé om att de mänskliga förfädernas samlade krafter fanns i människan, tillgängliga genom det transcendenta ’jaget’ (transcendent innebär för Kant något som kommer före erfarenheten och betingar dess karaktär) och att omständigheterna i livsmiljön kunde utveckla eller förtränga de latenta kunskaperna efter behov.

Blumenbach introducerade det femfaldiga klassifikationssystem som delvis fortfarande är i bruk till exempelvis i USA för bestämning av härstamning vid immigration. Blumenbach delade in människor enligt utseende: kaukasisk, mongolisk, etiopisk, amerikansk, malayisk och hävdade att det endast var gradskillnader mellan de olika grupperna. Blumenbach förklarade att skador eller avsiktliga förändringar i utseendet som huvudskålsbindningar eller fotlindningar inte överfördes mellan generationerna, när andra egenskaper - ’rasegenskaper’ - som hudfärg eller organiska felaktigheter överfördes, med att det fanns dolda faktorer som verkade för att ändra levande varelsers kroppar. Han kallade den förändringen degeneration, och tycks ha syftat på förändringar som uppstår hos efterföljande generationer. Blumenbach skrev om degeneration med syfte att förklara variationer mellan arter och för att försvara uppfattningen om monogenism (Banton, 1987, s. 5f).

Blumenbach lade stor vikt vid det estetiska och var påverkad av Peter Campers resultat av mätningar av ansiktsvinklar på grekiska statyer när han gjorde en koppling mellan utseende och harmonisk samhällsutveckling. Skönhet var för Blumenbach synonymt med en bofast, lycklig och frisk medelklass - i en värld endast tillgänglig för européer. Han diskuterade med vilka metoder det var möjligt att fastställa vad som var vackert. Formen på skallen och hårets utseende är förbundet med harmoni enligt Blumenbach. Det rådande skönhetsidealet användes för att fastställa skillnader mellan raser. Den symmetriska ansiktsformen var vacker för att den anknöt till det harmoniska, enligt uppfattningen. Blumenbach tänker sig att människor från Kaukasus som hade ett fulländat yttre måste utgöra grunden för alla raser, andra raser hade degenererat. En konsekvens av tankegången var att Blumenbach betraktade svart, krulligt hår som mindre vackert och ljust rakt hår som mer estetiskt tilltalande. Enligt uppfattningen var de vita européerna de enda sanna arvingarna efter den kaukasiska rasen (Mosse, 1978, s.20f).

Peter Camper utvecklade en mätteknik för att empiriskt fastslå vad som var vackert. Camper introducerade tanken att ansiktsvinkeln var ett mått med vars hjälp det gick att fastställa ras. Vinkeln mellan pannan och hakan skulle vara så nära 90 grader som möjligt. Dess spetsigare vinkel en människa hade, dess lägre var dess utvecklingsgrad. Skillnader i mätvärde betraktades som objektiva fakta och avgörande för vad som var vackert.Värdeskalan var den grekiska antikens statyer. Upplysningstiden dominerades av en estetisk värdeskala vars ursprung går tillbaka till klassicismen och de grekiska statyerna av Apollon och Afrodite var det vackraste man kunde tänka sig. Det fanns en föreställning om harmoni vilket uttrycktes i tanken att en människa som har harmoniska drag också är harmonisk inombords. Konsekvensen av uppfattningen blir att en människa som anses vara vacker också antas vara närmare det harmoniska själstillståndet - tanken är att det yttre speglar det inre.

Det stora intresset för den grekiska antikens historia och den kommande nyklassicismen är ett resultat av den tyske arkeologen Johann Winckelmanns (1717-1768) utgrävningar i Grekland. Han fraktade grekiska statyer, konstföremål, guld och annat till Europa. Han beskriver den grekiska kulturen i flera böcker, han idealiserar perioden och människorna som levde i Grekland. Winckelmann får stor och avgörande betydelse för att normen för skönhet utgår från grekiska förebilder. Eleverna vid de stora konstakademierna i Europa lär sig människokroppens proportioner genom att avbilda grekiska statyer vilket bidrar till spridningen av hur den ideala harmoniska människan ser ut. När de idealiserade målningarna av europeiska härskare och adelsmän sprids visar de oftare grekiska proportioner än de realistiska. Winckelmanns böcker var allmänt lästa och uppskattade av den elit som var läskunnig under upplysningen (Mosse, 1978, s.21-29).

De grekiska statyerna av Apollon visade att ansiktsvinkeln på Apollon var nära 100 grader, därför använde Camper det som en måttenhet för att fastställa normen för skönhet och harmoni och utveckling. Graden av harmoni antogs vara förknippad med graden av utveckling, den kreolske negern hade en spetsig ansiktsvinkel, ett lågt gradtal och var därmed mindre utvecklad och mindre värd. Camper sökte enkla och exakta mått för att bekräfta det han ville bevisa: att den vite europén hade högst ansiktsvinkel och därmed var högst utvecklad och mest värd.

Lavater (1741-1801) utvecklade tanken att det genom utseende var möjligt att fastställa egenskaper. Teorins utgångspunkt var att ett folk har kriminella drag om dess medlemmar är födda utanför Europa. Kriminalitet kopplades med rastillhörighet och utseende. Yttre obalans, oregelbundna drag eller deformationer, långt från det grekiska idealet innebar enligt uppfattningen att människan var ond och hade medfödda benägenheter till kriminalitet (Mosse, 1978, s.24-27). Jean-Baptiste Porta diskuterade också ondska och utseende. Porta menade att en människa som har djuriska drag också har de grundläggande egenskaper som det djuret människan liknar har. Om en person anses likna en räv, då har personen också en rävs tillskrivna egenskaper, som listig och förslagen. Porta menade att det var möjligt att fastställa om en människa var benägen till kriminalitet genom att titta på personen. Porta bortser dock ifrån att alla egenskaper ett djur kan tänkas besitta är tillskrivet djuret av människan - det vill säga att egenskaperna ett djur sägs besitta kommer ifrån människornas uppfattning om djuret - inte tvärtom. Skatan tillskrivs egenskapen tjuvaktig därför att människan har en uppfattning om ägande. Skatans beteende har i sig inget att göra med tjuvaktighet - endast i relation till ägande (Mosse, 1978, s.26).

Franz Joseph Gall (1758-1828) lade en förmodad vetenskaplighet till Campers och Lavaters mätmetoder genom att han utvecklade metoder för att mäta skallens form vilket han ansåg säga något väsentligt om individen och rastillhörighet. Det är enligt Gall möjligt att fastställa moraliska karaktärsegenskaper och intelligens genom att studera skallens form. Varje psykisk funktion har ett särskilt centrum i hjärnan och dess storlek avslöjar sig på huvudets utsida, det är en liknande tanke som idén att ett harmoniskt yttre avslöjar ett harmoniskt inre. Gall jämför människa och djur och bevisar sin teori genom att peka på bävern, som bygger ’konstiga’ bon, har vissa former på skallen, vilket Gall gör giltig för människan genom att leta efter liknade former på huvudskålen hos människor som är yrkesverksamma inom olika tekniska konstruktionsyrken som arkitekter eller ingenjörer. Gall gör ett induktionsslut genom att samla egenskaper som är typiska, vilka han låter leda till slutsats. Fysiska egenskaper beledsagas med moraliska aspekter och begåvningsaspekter vilket leder till ett försök att fastställa en koppling mellan biologi och moraliska aspekter. Gall blandar moraliska, psykologiska och intellektuella egenskaper. Systemet är naturligtvis helt godtyckligt, men har ändå använts för att karaktärisera människor och folkgrupper (Mosse, 1978, s.27).

Engelsmännen använde sig av Galls schema för att fastställa egenskaper hos människorna i kolonierna. Frenologin kan sägas vara en av de idéhistoriska grundtankarna bakom imperialismen. Enligt Galls schema över skallens form är indiern tillbakadragen och stolt, ovillig att strida. Indiern betraktades med stöd av Galls schema som den vite mannens börda. Galls schema användes som ett ideologiskt komplement för att fastställa vitas dominerande, överlägsna egenskaper.

Galls frenologi präglas av två grundläggande felaktigheter. Det första misstaget är den alltför stora vikten som läggs vid okulärbesiktningen; till exempel är hudfärgen iögonfallande, men det som är dominerande på ytan är inte nödvändigtvis viktig. En konsekvens av Galls frenologi var att det mycket iögonfallande ansågs vara viktigt och kopplades till moraliska egenskaper, vilket gjorde det möjligt att rangordna människor efter en fallande skala där den vite välutbildade mannen från Europa utgjorde skapelsens krona. Det andra misstaget var övertygelsen om att det som gick att mäta hade vetenskaplig betydelse. Blandningen av hänsyn till Bibellegenden om Noa och hans söner och att känna sig vetenskaplig leder till den grova och naiva positivismen. Det var svårt att avgöra vad som var viktigt att mäta. De mätande vetnskapsmännen insåg till exempel inte att huvudstorlek var mest relevant vid hattinköp. Men huvudstorlek gick att mäta och tillskrevs därför relevans. Mätteknikerna förfinades och dess säkrare blev man på att man bekräftade det som mättes. Vetenskapligheten säkerställdes tack vare mätningar. Vad som helst togs upp till mätning - och man var hela tiden säker på sin vetenskaplighet - eftersom det gick att mäta Vetenskapsmännen ifrågasatte aldrig orsaken till mätningarna, en övertro på det empiriska genomsyrade tiden. Kartläggningen av skillnader mellan raser gav upphov till och vidmakthöll sociala skillnader: vita styrde över svarta, män över kvinnor, vuxna över barn. Människor som förespråkade jämlikhet ansåg inte nödvändigtvis att det hörde ihop med uppfattningen att alla var lika värda. Uppfattningen om jämlikhet kan också vara att varje individ vet sin plats i samhället.