Rasistisk diskurs
Dess idéhistoriska rötter.

del 4

av Michael Hansson

Darwin - om människans ursprung
Under 1800-talet genomsyrades det vetenskapliga tänkandet av ambitionen att finna bevis för människans ursprung. Före Darwin diskuterades hur skillnader uppstått med hänsyn till bibelns skapelseberättelse vars tidsskala sträckte sig över 6000 år. För att förklara världen ur Darwins synpunkt måste man tillämpa ett tidsperspektiv på flera miljoner år. Världen förklarades före Darwin från två olika teorier vilka tillämpade den bibliska tidsskalan. Monogenisk teori hävdar att alla mänskliga raser utgått från samma källa, och vidhåller tankegången om ett ursprungligt par. Människorna drevs ut från Paradiset, ur Guds närhet, därefter har människorna degenererat. Enligt uppfattningen har svarta degenererat mest, vita minst i förhållande till det monogeniska ursprunget. Noa och hans söner är upphov till olika släktlinjer genom berättelsen om Ham. Svarta har degenererat under Hams förbannelse. Seths söner ansågs vara upphov tilll asiatus, och Japeths söner upphov till den kaukasiska ’rasen’. Monogeneserna ansåg att avsiktliga eller ibland slumpmässiga variationer kunde överföras selektivt mellan generationer och att klimatet kunde påverka människors utseende och förmåga till utveckling (Banton, 1987, s.37).

Polygenesisk teori hävdar att de olika människotyperna i världen tillkommit genom flera skapelser, syftet var att finna en förklaring till att människorna i Nya världen, Asien och Nordamerika inte innefattades av den bibliska skapelsemyten. Uppfattningen gjorde gällande att endast en skapelse är återgiven i bibeln beror på att de som skrev bibeln tyckte att de andra skapelserna var oviktiga. Skillnaderna kunde därmed betraktas som ursprungliga och därför oföränderliga. Tankegången leder till idén att varje ras var anpassad till ett särskilt klimat och till ett särskilt område på jorden, om så var fallet måste variationer relateras till olika miljöer. I de här formen utgör teorin om permanenta skillnader mellan raser inget stöd för uppfattningen att en ras var överlägsen en annan, varje ras var överlägsen alla andra inom den egna klimatzonen (Banton, 1987, s.65).

Louis Agassiz (1807-1873) hävdar att det finns en vetenskaplig sanning om raserna som är verksam trots likhetstanken i den polygenistiska teorin. Rangordningen mellan raslinjerna med vita européer överst och svarta längst ner är den ursprungliga inbördes relationen. Rasernas inbördes relationer förklaras av Agassiz med olika skapelsecentrum; raserna tillhör ett viss område, förutbestämda platser på jorden. Agassiz tidsaxel är den bibliska som sträcker sig över 6000 år. Han hävdar att det alltid funnits skillnader mellan raser. Som bevis för sin tes anför han väggmålningar i egyptiska gravar. Enligt Agassiz visar väggmålningar att svarta var tjänare i Egypten för 3000 år sedan. Vidare hävdar Agassiz att om det finns skillnader ska de inte döljas. Det är enligt Agassiz uppenbart att svarta är lägre stående eftersom de inte lyckats uppbygga en civilisation i nivå med den europeiska. Agassiz slutsats blir att svarta bör ägna sig åt manuellt arbete, vita åt tankearbete - tankegången sträcker sig tillbaka mot Aristoteles teori om människans naturliga förutsättningar.

Vetenskapliga argument försvarade de historiska argumenten som bygger på ideologiska ställningstaganden i diskussionerna mellan anhängare till de olika skapelseteorierna. Teorierna har flera argument gemensamt, skillnaderna förefaller endast beröra teorin om skapelsen. Gemensamma aspekter är uppfattningen att man inte får blanda raser; att den vita rasen inte får bli utblandad. Risken för utblandning gör att man inte får leva för nära varandra, skillnaderna måste betonas för att undvika att de dåliga egenskaperna hos den svarta rasen överförs till vita.

Samuel George Morton (1799-1851) publicerade år 1839 Crania Americana, vars diskussion om skallars storlek bygger på Blumenbachs uppdelning av människorna i fem olika raser. Morton ville bevisa att de olika människogrupperna var ett resultat av polygenesi. Morton mäter skallars volym och gör kopplingar till Galls frenologiska schema för att finna en objektiv metod som kan bevisa att rangordningen av raser är riktig. Resultatet av Crania Americanas genomgång var att vita hade störst skallvolym, svarta den minsta volymen och bruna hamnade någonstans mellan svarta och vita. Morton antydde att skillnader i skallstorlek förklarade olikheter i förmågan till civilisation. Morton trodde att alla fysiska, intellektuella och moraliska egenskaper en gång för alla är givna och oföränderliga. Förutsättningarna för vissa egenskaper är gynnsamma i en viss miljö. Enligt Morton fick människan sina egenskaper av Skaparen och de är därför permanenta. Morton anknyter till Bibeln och legenden om Noas tre söner, vilket skulle bevisa polygenesen.

Metoden som Morton utvecklade ansågs vara den slutgiltiga måttenheten. Problemet hade tidigare varit att finna en mätmetod som gav tillfredsställande exakta mått på skillnader. Morton mätte kraniets inre volym för att fastställa hur stor plats hjärnan har till förfogande i skallen. Han fyllde kraniet med hagelkorn: och mätte volymen - dess fler hagelkorn, dess större volym; vilket likställdes med större intelligens. Resultatet passade in i den vite européns bild av sig själv med vita anglosaxare av den kaukasiska rasen högst, judar i mitten, indier längs ner - sedan kom indianer och längst ner svarta. I den inbördes rangordningen av vita kan man finna frön till antisemitism, eftersom judar och indier skiktades lägre ner än vita anglosaxare (Gould, 1983, s.47f).

Morton ansåg att svarta alltid har tjänat, han hänvisar liksom Agassiz till de egyptiska väggmålningarna. Svarta hade redan för 3000 år sedan lägre skallvolym, skillnaden var den samma, enligt Morton. Resonemanget leder till uppfattningen att det var en given biologiskt determinerad skillnad mellan raserna. Morton ansåg att han levererade objektiva fakta som fastställde skillnader. Han sparade varje mätning och tabell. Det var en livlig handel med kranier under 1800-talet och varje universitet med självaktning hade en kraniesamling. Det utgick till exempel skeppslaster med kranier från utgrävningarna av egyptiska gravfält till Nordamerika och Europa (Gould, 1983, s.50-69).

Enligt Gould (1983) var Morton exakt i sina mätningar, men har dragit grundläggande felaktiga slutsatser. Han styrdes troligen av förutfattade meningar som skulle bekräftas. Morton tog ingen hänsyn till skillnader mellan män och kvinnor, olika kroppsstorlekar, han valde medvetet eller omedvetet skallars storlek som passade hans föreställningar om skillnader mellan grupper och individer, han bortsåg från komplikationerna (Gould, 1983, s.50). Mortons slutsatser betraktades länge som avgörande argument för klassificering av olika människotyper.

Den franske kraneologen Paul Broca skrev 1859-1860 i en essä ett kritiskt inlägg i debatten om att blandningar mellan två raser alltid får katastrofala följder. Han menade att det var för generellt och att det under gynsamma förutsättningar kunde bli bra resultat med rasblandningar. Broca betonade dock vikten av att skilja mellan ras och typ (Banton, 1987 s.52). Broca ansåg att det genom mätning var möjligt att fastställa naturgivna biologiska skillnader i begåvning och förutsättningar till utveckling mellan vita och svarta; kvinnor och män. Broca verkade i samma anda som Morton men gjorde mätmetoderna mer exakta - utgångspunkten var föreställningen att det var möjligt att rangordna människor efter begåvning. Broca vägde och mätte skallar systematiskt, han samlade och bytte skallar med andra forskare från olika delar av världen. Det var en kulturell våldtäkt, man tog ingen hänsyn till folken som skallarna tillhörde. Broca mätte också benens längd, storleken på fingrar och tår, avstånden mellan över- och underarm. Han arbetade liksom Morton med teser som utgick från en värdering vilket leder till att felkällor uppstår. Broca ville bevisa att den vite mannen var överlägsen, när han fick resultat som motsade huvudtesen, så ändrade han parametrarna så att resultatet inte blev besvärande för huvudtesen (Gould, 1983, s. 78-84).

Broca vägde hjärnor med syfte att bevisa att vita människors hjärnor var tyngst. Broca hävdade att begåvade människors hjärnor hade större vikt. Ibland fann man hjärnor från någon kultur som betraktades som underlägsen som hade större vikt än vita människors, då tillförde man antalet vindlingar på hjärnans utsida för att bevisa att den vita människan var mer utvecklad - den vite europén hade alltid flest vindlingar. Det var helt enkelt inte möjligt att acceptera ett resultat där en representant från en föregivet underutvecklad ras hade samma resultat som en representant från en mer utvecklad ras. Nya kriterier infördes hela tiden vid mätningarna för att kringgå motsägelsefulla resultat eftersom syftet var att vidmakthålla uppfattningen om den vite européns överhöghet (Gould, 1983, s.81-94).

Kvinnorhjärnor vägde alltid mindre än männens. Broca hävdade att kvinnohjärnan hade degenererat till följd av understimulering. I ett annat socialt system skulle kvinnors hjärnor stimuleras och vara större. Det gällde också generellt för Broca - eftersom primitiva folk inte använt sina hjärnor, så var hjärnkapaciteten underanvänd och folken skulle förbli underutvecklade. En del forskare trodde att det gick att hjälpa dem att komma upp till en civiliserad nivå, andra tyckte att det var bra att de mindre begåvade raserna hade en inbördes rangordning med den vite europén högst upp (Gould, 1983, s.99-104).

Evolutionstanken är central under 1800-talet och man trodde att raserna stod på olika nivåer på utvecklingsträdet och att utvecklingen var kontinuerlig vilket gjorde det svårt att finna övergångsformerna. Man studerade en mänskligt individs utveckling från fosterstadie i vilket människan har gälar, vilket ansågs utgöra bevis för att människan en gång varit fisk. Uppfattningen var att varje människa går igenom hela utvecklingskedjan från fisk med alla mellanlägen till fullt utvecklad människa. Enligt forskarna stannade vissa raser på olika stadier och blir inte mer utvecklade än vita barn. Darwins teori om evolution och utveckling ansågs bekräfta den uppfattningen och den som togs till stöd för de vita kolonisatörernas självpåtagna uppgift att ta hand om de underutvecklade i Afrika så att de kan uppfostras till civilisationen.

Brottslingar hade till exempel stora hjärnor. De var enligt Broca brottslingar därför att hjärnkapaciteten ’bubblade över’ - tankegången återfinns exempelvis i samtida skönlitteratur om den geniale vetenskapsmannen som blir brottsling och vars brott ofta riktade sig mot samhällsordningen. Den geniala brottslingen både fruktades och beundrades, eftersom brottslingen utgjorde ett hot mot föreställningen om den ordnade och kontrollerbara världsbilden (Gould, 1983, s.90-94).

Lambroso sökte finna en metod där det är möjligt att avslöja en brottsling genom att se på honom. Lambroso menade att eftersom alla människor går igenom alla stadier av mänsklighetens utveckling så kännetecknas en brottsling av att han inte utvecklats fullt ut. Lambroso bevisar sin tes med att djur begår brott: skatan stjäl, myror begår våldtäkt. Brottslingen har drag som liknar djurens, jämfört med den vite vuxne mannen. Lambroso söker finna djuriska drag i människor utseende som exempelvis stora käkar, höga kindben; okänslighet för smärta som kännetecken för brottsbenägenhet vilket även är egenskaper som tillskrivs icke-européer. Lambroso tror att man kan finna ett mätresultat och därmed fastställa att en person är en brottsling. I R.L. Stevensons roman Dr Jekyll and Mr Hyde är Mr Hyde ett återfall till en tidigare nivå. I Bram Stokers roman Dracula (1857) beskrivs greven som ett djur, moraliskt lågstående och grymt. Greven har endast förklätt sig i civilisationens tecken i form av börd, egendomar och bildning. Romanfigurerna beskrivs som att de, liksom de svarta i Afrika, måste handla på ett sådant sätt som deras utvecklingsstadier tillåter.

Charles Darwin (1809-92) sammanförde monogenesismen och polygenesismen till en ny syntes som förklarade både förändring och kontinuitet. Darwins On The Origin of Natural Selection or The Preservation of Favoured Races In The Struggle For Life (1849) förändrade hela vårt sätt att se på människan. Darwin inledde med att förlänga tidsskalan från Bibelns 6000 år till miljontals år tillbaka, och betonade att urvalet fortfarande pågick. Darwin talade om urval och utveckling från en startpunkt långt tillbaka i tiden - han sade inget om vad utvecklingen skulle kulminera med; det fanns inget deterministiskt i hans förhållningssätt vad det gäller urval. Spencer och Galton tillfogade den aspekten med syfte att bevisa att den vite europén utgjorde slutet på utvalet och utvecklingen. Darwin hävdade att det fanns en kamp mellan olika arter, de som har bäst kapacitet överlever. Enligt Darwin är sexualiteten det viktigaste för evolutionen och det enda giltiga måttet på kapacitet att överleva är därför fertiliteten. Darwin menar att de befolkningar som får flest avkommor och bäst tar hand om sina avkommor är de som har störst förutsättningar att vinna kampen för överlevnad (Banton, 1987 s.66-72).

Darwin formulerade en teori om artbildningen, inte en teori om skillnader mellan arter. Teorin om artbildningen formulerar tanken att inom en lyckad art uppkommer det olika varieteter som kan vara geografiska, eller olika nischer av till exempel rovdjur som specialiserat sig på olika bytesdjur inom samma geografiska område. Specialiseringen är ett resultat av biologisk utveckling över flera generationer. Artbildningen handlar om att det mest framgångsrika varitetet inom en art ger upphov till en ny art. Framgångsrika arter underordnar sig andra mer framgångsrika arter och ger upphov till ytterligare en ny art. Darwin betraktade ’människorraserna’ som varieteter, dock gjorde han ingen skillnad mellan olika raser eller grupper av människor (Jones, 1980, s.140f; Mosse, 1978, s.71ff).

Darwin fruktade religionens kritik av hans påstående att människan hade något samband med djuren. Darwin såg människan i skenet av att eurpéerna erövrade världen och delade den rådande uppfattningen om den vite européens överhöghet. Eftersom han deltog i och levde i skeendet av kolonisationen bör han varit medveten om att det pågick folkmord i kolonierna. Darwin själv gjorde ingen tydlig distinktion mellan olika ’raser’ av människor - han kan därför antagas vara ogillande till det som pågick i kolonierna. Darwin kringgick problemet genom att undvika att skriva om människan och skapelseproblematiken. Han rationaliserade de besvärande aspekterna genom att placera människan i ett stort schema av utveckling där den europeiska tanken att underordna människor dominerande den vetenskapliga diskursen. Han trodde sannolikt att den västeuropeiska människan skulle befolka och kontrollera världen, i likhet med de flesta i sin samtid trodde han att det så småningom skulle bli som i Nordamerika över hela den kolonialiserade världen.

Michael Banton (1987) finner att Darwins utvecklingsteori egentligen består av fem olika tankegångar som är nära förknippade med varandra. Den första delen handlar om att världen inte är konstant utan fortfarande förändras. Den andra delen är en tankegång om ett gemensamt ursprung, vilken hävdade att alla levande organismer härstammade från gemensamma förfäder, genom en pågående process där föräldrararter delas i dotterarter. Vidare betonar Darwin att evolutionen sker gradvis. Påståendet kritiserades hårt av essentialisterna i Darwins samtid, eftersom deras arbete byggde på tankegången att det fanns skillnader mellan arterna. Den fjärde tankegången handlar om att olika befolkningskännetecken, vilken betonar att det finns utrymme för genetisk variation som möjliggör förekomsten av nya arter genom en slumpmässig process. Darwin kallar processen för ’genetic drift’, vilket innebär att två (likartade) identiska befolkningar i liknade men skilda omgivningar kunde bli olika utan yttre påverkan. Under lång tid var den tankegången oacceptabel för många evolutionister, och tanken ger fortfarande upphov till diskussioner. Den femte tankegången påstår att evolutionen sker genom naturligt urval, egenskaper som inte bidrar till organismens överlevnad i en omgivning försvinner successivt.

Darwin revolutionerde biologin genom att han förespråkade en förändring i kategorisering från typologier till befolkningar. Han kom till slutsatsen när han influerad av Malthus förstod att kampen för överlevnad snarast var en kamp mellan individer istället för en kamp mellan arter (Banton, 1987, s. 68f). Darwins utvecklingsteori visade att människorna hade en gemensam stamfader, teorin antas också belägga att de olika ’raserna’ representerade de olika utvecklingsstadierna; vilket problematiserar relevansen för teorin idag, när den genetiska forskningen visar att så inte är fallet. Det naturvetenskapliga, positivistiska förhållningssättet påverkade strävan att ’objektivt’ förklara det man trodde var skilda rasers egenskaper. Inom ramen för den naturvetenskapliga förklaringsmodellen lämnades inget utrymme för skillnader orsakade av ekonomiska, politiska eller sociala relationer vilket bidrar till hur skillnader i levnadsförhållanden i realiteten uppfattas.

Vetenskapsmännen försökte kombinera tanken om brottslighet och underutveckling hos den vita rasen med ett generellt och globalt tänkande på olika rasers kapacitet till utveckling. Slutsatsen var att det inta bara är underutvecklade vita som är benägna att begå brott - även andra underutvecklade raser är brottsbenägna eftersom de är lata, skamlösa och oförmögna att känna smärta. Beskrivningar av kvinnan, brottslingar, prostituerade och andra raser används parallellt inom socialpsykologin under 1800-talet. Mäthysterin var ett uttryck för hur det vedertagna förhållningssättet var inom vetenskapen. Uppfattningen var att mätning är ett sätt att tolka verkligheten - att mäta var att beskriva verkligheten. Föreställningen var att det var möjligt att finna objektiva mått för allting. Upptäckten av Downs syndrom är ytterligare ett exempel på tankegången om utvecklingsstege. John Langdon Downs avsikt var att visa att ett vitt barn som har mongoloida drag representerar ett tidigare skede i utvecklingen. Ett mongoloidt barn befinner sig enligt tankegången på ett underutvecklat stegplan på Darwins utvecklingsstege. Downs tankegång passar in med andra sociala argument under 1800-talet. Teorin faller givetvis när det visar sig att även mongoler får barn med Downs syndrom. Symptomet är en konsekvens av att den tjugoförsta kromosomen är trefaldig, vilket hämmar utvecklingen av vissa organ i kroppen (Banton, 1987 s.26).

Inomeuropeiska klassperspektiv
Efter franska revolutionen börjar feodalordningen att ersättas. I det gamla samhället bestämde börden vad man sysslade med - släkttillhörigheten var avgörande. De med de rätta familjetraditionerna och anorna fick ett visst arbete. Man tänkte i begreppet börd i alla situationer vilket leder till innatism - föreställningen att allt är medfött.

George Mosse (1978) menar att innatismen under 1800-talet kan ses i ljuset av tanken om börd. Tanken att egenskaper var ärftliga, medfödda har att göra med legitimitet av förutsättningar och ambitioner. Dugligheten och kompetensen var avgörande efter franska revolutionen. De från medelklassen hade de rätta egenskaperna som strävsamhet och ihärdighet. Adeln var inte de rätta att styra eftersom de saknade dessa egenskaper av strävsamhet, de levde ett lättjefullt och dekadent liv och den enda sanktion de hade för att styra var att de alltid gjort det i kraft av sin börd. Efter franska revolutionen ifrågasattes adelns hänvisning till anor och börd, eftersom det inte längre var accepterar att familjetillhörigheten skulle vara avgörande för en viss sysselsättning. Det är möjligt att se den framväxande borgerlighetens och medelklassens betoning av börd som en profilering i relation till överklassen. Dugligheten betonas istället för anor och man betonar att det är medfödda egenskaper av duglighet och strävsamhet för att legitimera anspråken på makt. Det underlättde för den nya samhällsklassen att överta börden som legitimitet för utveckling och maktövertagande eftersom den avsatta adelns förmåner ärvdes.

Arthur de Gobineau (1816-1882) utvecklar temat att franska revolutionen går att tolka ur tanken om en rasidé. Grundtanken är att franska nationen har olika befolkningskomponenter som galler, germaner, pelasser. Gobineau tolkar franska revolutionen som gallernas uppror mot germanerna, vilka hade ädel - ariskt - bakgrund. Gobineau urskiljer en lag som säger att arierna drivs av en naturlig instinkt att vandra runt och grunda nya riken. När arierna bosätter sig i det nya riket blir de efter några generationer genom giftermål uppblandade och det ariska försvagas vilket får till följd att folket gör uppror. Gobineau har en tendens att räkna med olika språkgrupper som olika raser även sedan de bildat nationer. Gobineau företräder den yttersta formen av innatism genom uppfattningen att allt i historien bestäms av människorna som först försökte göra något.

Tidigare hade språkvetenskapen sysslat med grammatik och historisk lingvistik, under 1800-talet upptäckte tyska arkeologer och lingvister genom utgrävningar i Indien att sanskrit var besläktat med europeiska språk. Upptäckten förbinds med tanken om de mytiska förhistoriska arierna som spred språket genom att de av naturen var erövrare och inriktade på att strida och bilda nya stater. Idén om ursprunget, det mystiska urfolket - arierna som bärare av alla goda egenskaper är central för Gobineau liksom tankegången om det rena blodets kraft hos ett folk. Renheten hotas av giftermål med icke-arier vilket gör att blodet blir utblandat och tunt. Om det inte fylls på med nya ättlingar till arierna leder det till sönderfall och problem för en nation. Enligt teorin hade Frankrike inrikespolitiska problem på grund av att ariernas andel minskade i antal och därmed minskat sitt inflytande på ländernas politik och handel. Tankegången är att ras förklarar alla problem en nation kan ställas inför. Uppfattningen är att procenten av arier i en nation avgör i vilket tillstånd en nation befinner sig politiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt. I Frankrike kritiserades Gobineau hårt, antagligen därför att det finns för många galler där, och utgör endast en röst bland många andra i debatten om ras. Touqueville uppmuntrade Gobineau att publicera sina böcker i Tyskland, där de fick större genomslagskraft eftersom han menar att tyskarna är ett adelsfolk vilket också innefattar bönderna. Gobineau trodde att Tyskland bestod av ett folk med ädel börd, som galler och kelter i franska revolutionen gjorde uppror mot. Den dugliga medelklassens egenskaper som strävsamhet, plikttrogenhet, måttfullhet fraserades som den ariska och vita rasens rasegenskaper. Kelterna var arier, men germanerna var mer arier enligt uppfattningen. Germanerna betonade att det typiska för européerna var att de kom från ett urfolk även språkligt. Gobineaus tankar fick stort gensvar i Tyskland och togs upp av nazismen. Gobineau har samma paranoida undergångsperspektiv som nazisterna också hade.

Det finns i den tyska romantiken en dragning till det urtida och ursprungliga och insikten att det finns en möjlighet att veta något om det urtida gör det mer spännande för tyska romantiker. Schopenhauer var till exempel influerad av det indiska tänkandet i sitt tänkande. Språkvetarna kommer ur romantikens språkvetenskap och de förbinder föreställningen om arierna med den tyska romantiken. Genom upptäckten av sambandet mellan sanskrit och de indoeuropeiska språken anser man sig finna ytterligare belägg för tankegången om att arierna är en ursprunglig ras. Colin Renfrew hävdar att den slutsatsen är ett resultat av etnocentrism och att det inte finns några självklara korrelat mellan språkligt ursprung och biologiska faktorer (Renfrew 1993). Man trodde att det indiska var urgammalt och att bibeln var sekundär i sin beskrivning av världen eftersom vissa namn i bibeln ansågs vara förvrängda namn ur det indiska eposet Rgveda. Tanken kan tolkas som en kampanj mot prästernas moralvälde och de kristna normerna. Romantikerna kunde förstärka sina argument genom att hänvisa till de indiska texterna som betraktades som betydligt äldre än bibelns texter.

Nazisternas föreställningar om arierna hämtar idéer ur romantikens grubblerier och metafysiska föreställningar. Metafysiskt djupsinne framhölls av nazisterna som ett ariskt karaktärsdrag. Nazisterna tänkte sig historien om arierna som krigiska erövrare, den ariska myten säger att arierna besitter grundegenskapen att erövra och bilda nya stater vilket enligt nazisterna kunde tillskrivas tyskar - och asiater var lämpade att sköta saker, de kunde inte grunda nya stater, vilket skulle förklara det sönderfallande indiska imperiet (Mosse, 1978, s.52-62).

Greta Jones (1980) diskuterar hur nazisterna tog upp Galtons teorier om intelligens och tre människoraser fördelade enligt Noas tre söner. Galton hade uppfattningen att det naturliga urvalet hade upphört, det innebar att även mindre lämpade överlever. Galton trodde att människan nått sin fulla intellektuella utveckling vad det gäller moral och intelligens, han ansåg att det enda som återstod för människan var att förhindra att människan degenererar mer och blir sämre. Galton trodde att den ökande urbaniseringen accelererade degenerationen, han ansåg att de trasiga och fattiga människorna i städernas slumkvarter var belägg för resonemanget. Galton kallar sin teori för eugenik vilket handlar om att hålla mänskligheten uppe - att rädda de återstående resterna av den fulländade rasen, vilken Galton ansåg hade sin slutliga form under grekiska antiken. Galton kunde inte skilja mellan miljömässiga faktorer och arvsmässiga faktorer och genom att kontrastera miljö och arv formulerade han frågor på rasismens förutsättningar. När en familj flyttar från landsbygden till staden och lever under svåra omständigheter handlar det inte om rasmässig degeneration utan om fattigdom. Det ligger en darwinistisk föreställning om varieteter bakom begreppet. Typtänkandet i eugeniken leder till rastänkande; med tillägget att den egna rasen är bättre på grund av mindre utblandning med andra raser blir det rasism - kombinationen blir rasism genom strävan att hålla blodet rent (Jones, 1980, s.99-117).

Arvsmassa fungerar kontinuerligt, inte i grupper, vilket rasbiologerna försökte bevisa. Alla mänskliga egenskaper är relativa och kontinuerliga och av ’blandras’- ett resultat till hundra procent av sin far och mor. Två personer med samma hudfärg har inte naturligt mer gemensamt än de som har olika hudfärg. Det finns inga biologiska mekanismer som håller ihop analoga sorter. Typtanken har ingen grund i biologin. Vad människor har gemensamt är ett resultat av olika utbildning, social tillhörighet och intressen. Den grundläggande idén för typer försvinner i och med darwinismen. Darwin var otydlig i resonemangen om utvecklingen av människan, men det klarlades i och med Mendels upptäckt av den recessiva genen.

Enligt Darwin är det enda kriteriet för överlevnad ’fitness’ och mängden avkomma är det enda måttet på överlevnadsförmåga. Galton skrev till Darwin och redogjorde för en befolkningsstatistik som visade att fattigt folk i Irland med låg eller obefintlig utbildning fick fler barn än den strävsamma och utbildade medelklassen. Galton menade att darwinismen inte gick att tillämpa i detta fall. Brevet gjorde Darwin "distinctly unhappy" men påpekade att livskvalitet inte är vikigt på biologiskt plan enligt utvecklingsteorin, om dessa fattiga irländare fick fler barn än medelklassen, då var de överlevnadsdugligare. Darwin intar en ’strutsstrategi’ vid moraliska konflikter, han vill helst inte tänka på problemet att det föds och dör så många barn bland fattiga i Irland (Jones, 1980, s.99f).

Spencers socialdarwinism handlar om att man skulle låta det social livet vara hårt. Han ansåg att förvärvade egenskaper kunde nedärvas till nästa generation. Till skillnad mot Galton, som ville värna om de sista resterna av ett degenerande människosläkte, eftersom det naturliga urvalet upphört vid tiden för det antika Grekland, anser Spencer att man borde hålla kvar de sociala förhållanden som motverkade det naturliga urvalets upphörande.

Med utgångspunkt från socialdarwinismens föreställningar vill jag peka på några linjer som visar på sambanden mellan 1800-talets vetenskapliga rasism och våra dagars vetenskapliga tänkande. Eugenikrörelsen vinner anhängare i Sverige och Tyskland och har påverkat 1900-talets idéer om folkhygien. Från den tyska romantiken finns föreställningen om en särskild sorts inre liv och kvalitet uttryckt genom pietismen. Den missuppfattade darwinismen som förekommer hos Hitler var inspirerad av Haeckels version av socialdarwinismen. Haeckels tanke var att den starkes rätt, de som var (militärt) starkast också av naturen hade mest rätt. Haeckel utvecklade sina teorier till monismen som var tänkt att bli en religion som hyllade det naturen skapade. Den nationella identiteten fanns i naturens ordning, enligt monismen, vilket blev en sammansmältning av pietism från romantiken och nationalism. I Sverige övergår eugenikrörelsen till rasbiologiska institutet vid Karolinska Institutet under 1920-talet som verkar för att människor med dåligt genetisk material bör steriliseras. Direkt oönskade var tattare och zigenare, men även andra med tvivelaktig moral som alkoholister, fattiga och svagsinta innefattades av steriliseringslagarna. Socialdarwinismen finns i bakgrunden med föreställningen att man inte bör hjälpa de svaga eftersom konsekvensen blir ett svagare genetiskt material att bygga folkstammen på. Ludwig "Lubbe" Nordströms studie av Lort-Sverige och makarna Myrdal förespråkar sterilisering som aktiv rashygien, för att de mindre lämpade inte skulle föröka sig. Steriliseringslagarna omformulerades några gångar från deras införande i början av 1900-talet till deras avskaffande under 1970-talet.

3. ANTROPOLOGISK DIMENSION
Bernard McGrane (1989) visar att föreställningen om icke-europeiska Andra uppfattades och tolkades mot bakgrund av kristendomen under Renässansen. Det var i relation till Syndafallet och under inflytande från arvsynden och Satan som icke-europeiska Andra tillskrevs mening som demoner eller freaks. Föreställningen om icke-europeiska Andra grundades på demonologi istället för antropologi som ännu ej existerade. (McGrane, 1989, s.8-17, 48, 52)

Det är möjligt att urskilja två olika förhållningssätt för att skillnadgöra De andra under 1500-talet, vilka i praktiken fortfarande är verksamma. Den första aspekten såg indianen i Nya världen som en fullvärdig människa med samma rättigheter. Indianen anses både jämlik och identisk, vilket leder till assimilering och projektioner av de egna värderingarna på Den andre. Om utgångspunkten istället är olikheterna leder det omedelbart till föreställningar om undersåte och översåte i Aristoteles mening. Båda kategorierna av föreställningar förnekar förekomsten av en genuint Annan människa med egna föreställningar och värderingar. De andra betraktas som ofullständiga versioner eller stadier av Jaget. Tankegången är egocentrisk genom likställandet av de egna värderingarna med generella värden, och bygger på idén om ett universellt Jag i övertygelsen om att världen är enhetlig (Todorov, 1984, s.24, cit. i McGrane, 1989, s.27f).

Människorna i Nya världen föreställs som människor utan egen religion men med en potentialitet till kristendom. Uppfattningen var att de var en hybrid bestående av en möjlighet till kristen ’natur’ och den kristna föreställningen om ’ondska’ (McGrane, 1989, s 8-17, 48, 52). Vilket kan jämföras med förhållningssättet mot muslimerna som föreställs som antikrist och därför måste bekämpas med korståg och krig (Miles, l991, s.18f; McGrane, 1989, s.14). Antagandet att De andra har en potentialitet till kristendom bygger på 1500-talets dominerande uppfattning att det finns Kristendom, men det finns inte religioner. De som likt muslimerna har en formulerad kosmologi betraktades som ett hot mot kristendom och naturens ordning (McGrane, 1989, s.16f).

Människorna i Nya världen uppfattades som icke-kristna och som en följd därav var de också potentiella européer, vilket leder till namngivande av nyupptäckta territorier. Nominationen var därför inte en neutral handling eller geografiskt grundad. Handlingen att namnge innebar dop; att kristna för att införliva platsen och dess befolkning i den kristna kosmologin (McGrane, 1989, s. 14-20). Kartor över namngiva områden betraktades som visuella gestaltningar av Guds vilja. Kartorna visade ofta Jerusalem i centrum och den övriga skapelsen grupperades runt det kristna centrumet. Medeltida kartor var på det viset i högre grad symboler över Guds natur och makt än över geografiska förhållanden (McGrane, 1989, s.30; Anderson, 1983).

Upplysningsfilosoferna Locke, Hume och Kant betonade det förnuftiga i kristendomen och bedömde andra religioner i enlighet med deras grad av kristet förnuft. ’Vildarna’ , De andra representerade enligt uppfattningen frånvaro av den organiserande naturliga kosmologi som närvaron av kristendomen ansågs utgöra. Upplysningens vetenskapsmän ansåg att det var frånvaron av kunskap som skilde de icke-europeiska Andra från västeuropéen (McGrane, 1989, s.16. 52f, 56). Genom namngivandet - dopet - förvandlades det främmande från något oförståelig till föreställningen om De andra i upplysningsmänniskornas världsbild. Den Andre intar en inskriven plats i den naturliga ordningen och får mening som subjekt i världsbilden. Subjektiveringen underkastar Den andre en annan världsbilds ordning. Före namngivandet existerade Den andre inte som subjekt. De hade inget namn, ingen egen världsbild som var begriplig för upplysningsmänniskan, de föreställdes endast genom frånvaron av upplysning - kunskap och kristendom (McGrane, 1989, s.48).

Under Upplysningen blev västeuropéen civiliserad i självförståelsen. Tidigare såg europén sig som kristen i relation till det vilda och hedniska. Upplysningstidens dominerande uppfattning var att Europa var civiliserat i motsats till de vidskepliga, okunniga, primitiva Andra. Icke-europén historicerades och sågs som representanter för det urålderliga, de blev samtidigt det Primitiva i diskursen (McGrane, 1989, s.56). Antropologin fanns inte, istället dominerade en negativ psykologi om felaktiga föreställningar hos De andra, och en epistemologi om alla former av och orsaker till osanning; mot bakgrund av det fick De andra mening (McGrane, 1989, s.77).

Den dominerande tolkningsdiskursen förändrades åter under 1800-talet när geologisk forskning visade att jordens geologiskt utvecklats under miljontals år och att det bibliska tidsperspektivet över omkring 6000 år var otillräckligt. Charles Darwin influerades av geologen C.Lyells bok The Principles of Geology (1830) när han formulerade teorin om arternas uppkomst i The Origin of the Species ((1859). Den geologiska tiden var obegränsad och lämnade utrymme för Darwins konstruktion av teorin om evolutionen. Darwins föreställning om biologisk evolution förutsätter den geologiska tidsskala.

Geologisk tid gjorde det möjligt för antropologen E.B. Tylor att i boken Primitive Culture (1879) introducera begreppet ’förhistoria’ vilket var centralt för konstitutionen av modern antropologi. Geologisk tid möjliggör, genom Darwins teori om evolutionen, den antropologiska hypotesen om en släktskapsbaserad, evolutionär förändring av mänskliga förutsättningar från vildar till civilisation (McGrane , 1989, s.88-91). Antropologin konstituerade en historicering av det Annorlunda. 1800-talets antropologi grundas på en dubbel transformation av De andra. Den transformerar olikheter till historiska olikheter, sedan transformerar den historia till evolution. De andra manifesteras under inflytande från darwinismen som stratifierade av tiden, av det földe att de antogs representera det förflutna. De andra var inte längre representanter för okunskap och vidskepelse som under upplysningen; istället var det de representanter för historisk evolution. Utanför Europa var nu ett outvecklat Europa (McGrane, 1989, s.94). Antropologen Tylor (1879) menade att ’infödingsstammar’ representerade tidigare stadier av människans utveckling, inte att de är tidigare stadier. Antropologisk diskurs behandlade inte vad De andra är, utan vad de representerade. Tylor förklarade världen som ett muséidrama: akt ett i Amazonas; akt två i Nya Guinea och så vidare. Den dominerande föreställningen var att världens befolkningar iscensätter västeuropas historia och den enda publik som kan förstå är naturligtvis ’vi’ som vet hur historien slutar eftersom ’vi’ utgör avslutningen. Antropologisk diskurs talade om De andra, aldrig till De andra (McGrane, 1989, s.94ff; Freeman, 1983, s11).

Antropologin organiserar jämförelsen mellan det förflutna och det nuvarande. De utgick från evolutionsteorin och bidrog till kategoriseringen av icke-europeiska Andra som förhistorisk primitiva i relation till de evolutionärt mer utvecklade västeuropeiska människorna. Den icke- europeiska främmande Andra var inte längre föreställd som en negativ reflektion av det civiliserade. Den dominerande idén i slutet av 1800-talet var att icke-européen är en positiv form av evolutionen, mellan naturen och den västeuropéiske mannens förnuft. Biologi och antropologi var under 1800-talet discipliner som förutsätter en tanke om ursprungligt släktskap. De är teorier om släktskap (McGrane, 1989, s.78).

Christer Lindberg (1992) redogör för den evolutionistiska determinismen och den följande "nature-nurture"-debatten och Franz Boas betydelse för kampen mot evolutionisternas och rasismen i början av 1900-talet. Följande avsnitt sammanfattar Lindbergs sammanställning.

Darwin talade om att levande organismer reproducerar sig olika bra och blir föremål för ett naturligt urval. Vid sekelskiftet förändrades betydelsen av Darwins biologiska framställning genom Mendels upptäckt av den recessiva genen. De mendelska ärftlighetslagarna möjliggör Herbert Spencers socialdarwinism. Darwins evolutionsteori visade på en tankegång om utveckling från något, i motsats till Spencer som hävdade att utveckling gick mot högre former. Spencers teori byggde på föreställningen om socialt urval och han ansåg att överbefolkningskriser hade en gynnsam inverkan på människosläktet. I realiteten var det inte kampen mellan människor som intresserade Spencer, utan kampen mellan folkgrupper och raser.

Socialantropologin och den fysiska antropologin var två discipliner som var beredda att ’vetenskapligt’ fastställa kriterierna för rasmässig värdering av stadierna i den mänskliga utvecklingen. Den fysiska antropologin hade sedan 1800-talets början betonat mätningar av anatomiska olikheter hos de förmodade olika raserna. Uppfattningen var att naturfolken intellektuellt kunde jämställas med en tioårig vit pojke. Runt sekelskiftet introducerades IQ-testet som metod för att fastslå att värdeskillnader mellan vita och andra raser var arvsbetingat.

Vetenskaplighet innebar lagbundna resonemang och utveckling från encellig till flercelliga organismer var den biologiska förebilden i synen på social utveckling från primitiv till civilisation. Föreställningen var att samhällen utvecklades mot mer komplexa och specialiserade samhällssystem. Att utvecklingen gick i en bestämd riktning var en dominerande tankegång och antropologiska studier koncentrerades på att definiera utvecklingsstadierna och analysera de faktorer som var verksamma i samhällets utvecklingsprocess. Många socialantropologer som var verksamma under senare delen av 1800-talet företrädde idén om framstegsstegen som modell för organiserat liv. Lewis Henry Morgans trappstegsmodell med sju avsatser anses vara inflytelserik. Modellen bygger på tre huvudavsatser, med mellanliggande nivåer; det vilda stadiet, det barbariska och slutligen civilisation. Enligt Morgan var tillgången till ett alfabetiskt skriftsystem ett absolut krav för övergången från det barbariska stadiet till det civiliserade. Morgan trodde att mänskligheten med tidens gång vandrade genom denna linjära evolutionsmodell och att uppfinningsförmågan avgjorde vilken nivå människan befann sig på. Arkeologin presenterade ’bevis’ för en identisk linjär utveckling i termer som sten-, brons- och järnålder. Museibesök betraktades som både nöje och led i folkbildningen. Utställningarna ordnades så att lekmannen kunde beskåda utvecklingen från det primitiva till den senaste uppfinningen (Anderson, 1983; Lindberg, 1992)).

Den tyske etnologen Adolf Bastian var en av de första som förkastade Darwins lära med motiveringen att ingen någonsin sett en art förvandlas till en annan art. Bland hans elever fanns Franz Boas som varit inflytelserik på den moderna antropologins framväxt. (Lindberg, 1992) Boas formulerade en teori som byggde på tysk idealism och antiintellektuallism. Med upplysningsfilosoferna J.G Herder och Kant som förebilder såg idealisterna historien som ett uttryck för olika idéer. Boas företrädde en kulturrelativistisk hållning - en internationalism - där varje kultur skulle respekteras. Tankegången kommer från J.G Herder och innebär att man inte rangordnar eller jämför kulturer. Herder menade att människan lever i en värld de själva skapar. Boas var också influerad av kulturkretsläran och menade att världens mängd kulturer kunde föras tillbaka till ett begränsat antal kulturer (Freeman, 1983, s.21ff; Lindberg, 1992). Genom det förhållningssättet konstituerar Boas världen som en mosaik av olika kulturer. Varje kultur skulle därmed äga en specifik uppsättning av idéer som måste respekteras. Han var intresserad av vad som händer när olika kulturer möts och blandas, han ville undersöka smältdegelns inverkan på kulturer.

Naturesidans första inlägg i debatten var Darwins The Origin of the Species (1859). Francis Galton etablerade sig snabbt som raslärans grundare i USA. Han hävdade att det var de biologiska anlagen istället för uppfostran som formade mänsklig karaktär och civilisation. Diskussionen mellan rasbiologerna och Boas skärptes 1910 när Charles B. Davenport förde Galtons föreställningar vidare med den biologiska argumentationen förstärkt av Mendels ärftlighetslagar (Freeman, 1983, s.36). Naturesidans företrädare underströk kraften i den biologiska argumentationen och hävdade att den svarta rasen var fysiskt underlägsen, och att den vuxne svarte mannen stod nära den förmänskliga varelsen.

Nurturesidans motargument var, genom Boas forskning, att statistiska uppgifter pekade på ett brett urval av mental kapacitet inom alla raser. Han kritiserade IQ-testet och menade at det inte tog hänsyn till sociala omständigheter och därför saknade värde. Boas pekade på att civilisationen i Afrika varit högt utvecklad och att det var slaveriet i USA som hade berövat den svarte mannen hans kultur. I polemik mot den engelska översättningen av Gobineaus hyllning till den ariska rasen 1915 skrev Boas The Mind of Primitive Man. Hans mål var att skilja mellan biologi och kultur. Boas menade att kultur var tankens fenomen där biologiska lagar inte gäller. (Freeman, 1983, s.31; Lindberg, 1992).

I mitten av 1920-talet kulminerade debatten. Boas sände Margaret Mead till Samoa för att bevisa att tonårsproblematiken i USA hade en kulturell förklaring istället för en biologisk orsak. Samoa var motexemplet som visade att Boas tes var riktig. Efter Meads studie var den biologiskt grundade ’vetenskapliga’ rasismen en avslutad forskning, men dess tankegångar och ideologi lever kvar och återkommer i nazismen, i IQ-testet (Lindberg, 1992) och ett aktuellt exempel är Murray & Herrnsteins bok The Bell Curve (1993). Boas elev Alfred Kroeber ställde sig i en teoretisk position där biologi och kulturantropologi är totalt separerade. Kultur är ingen länk i en biologisk kedja, utan ett helt annat plan, menade Kroeber. Han följde Boas argumentation att kultur i grunden är icke-individuell, men tillade, påverkad av Durkheims tänkande, att kultur som socialt fenomen är ett ting i sig själv (Freeman, 1983, s. 43-48; Lindberg, 1992).

Bernard McGranes (1989) infallsvinkel är mer kritisk och han menar att även den moderna antropologin av idag medverkar till att särskilja och klassificera olika grupper av människor, genom att betona de kulturella skillnaderna.

Nya begrepp införlivades med diskussionen om Den andre under 1900-talet för att tolka skillnaderna. I dag är ’kultur’ och ’etnicitet’ de dominerande benämningarna som antas redogöra för skillnader mellan oss och De andra. Föreställningen om kulturell mångfald förklarar skillnaderna istället för statiska, evolutionärt graderade stadier av civilisation som 1800-talets dominerande föreställning var. Eller okunskap och vidskepelse som antogs vara kännetecknande för De andra under upplysningen, eller det demoniska, icke-kristna som renässansens tänkare antog McGrane, 1989, s.113). Tylors definition av kultur i Primitive Culture (1871) saknade flera aspekter som modern antropologi betonar: historicering, integration, inlärt beteende, relativitet och pluralitet. 1900-talets kulturbegrepp har flyttat fram Den andre till samtiden, istället för att som tidigare tillskrivas mening som representanter för det förflutna. ’Historia’ har införlivats med ’kultur’ (McGrane, 1989, s.114) Även om det inte är oproblematiskt att införliva historia med antropologi (Chapman et al, 1989). Etnografi och antropologisk diskurs om kultur transformerar olikheter till relativitet. Det är samma auktoriserande diskurs som omvandlade ’det Olika’ till ’det Primitiva’ under 1800-talet. McGrane pekar på det paradoxala med idén om att alla kulturer är relativa, då finns det inte några olika kulturer, eftersom de per definition är lika genom sin relativitet (McGrane, 1989, s.118).

I antropologisk diskurs betonas att västeuropeisk kultur och dess centrala värden är relativa. Det vill säga att västeuropeisk kultur innefattar medvetenhet om att det är en kultur bland många och att den värdesätter dessa kunskaper. Genom kunskapen om de centrala värdena lokaliserar den sin egen överlägsenhet, i relation med Den andre, som anses omedveten om den egna relativiteten och därmed underlägsen (McGrane, 1989, s.120). Antropologin iakttar hur den Andre är fångad av sin kultur, av sitt sätt att leva. Den dominerande diskursen om den Andre ser den egna relativiteten och föreställer sig att de Främmande är styrda av seder som De själva tror är absoluta och oföränderliga. Under 1900-talet i modern antropologi och i den dominerande diskursen, anses skillnaden mellan olika kulturer utgöras av De andras oförmåga att se relativiteten, vilket västeuropeiska människor antas göra. Västeuropeisk diskursiv kunskap är att vi ser ser vår relativitet och deras relativitet, deras okunskap är deras oförmåga att se relativiteten överhuvudtaget - deras kulturella absolutism (McGrane, 1989, s.121).

McGrane är kritisk mot föreställningen att det är möjligt att ha en kultur, och att endast den västeuropeiska kulturen med dess centrala värden är relativ i tid och rum. Det finns ingen gradskillnad mellan kulturer. Han menar att kultur är dess centrala värden, de är inte ting som innefattas av en kultur. McGrane påpekar att en av de centrala värdena i västeuropeisk kultur är föreställningen att den är relativ i tid och rum. Det förutsätter att det finns en tankegång om att kultur finns i rummet som ett föremål. Enligt McGrane är kultur inte ett objekt som är fast och urskiljbart i rummet och tiden. Han menar att kultur är och är relativ därför att kultur är en diskursprodukt och existerar därför att det finns diskurs om kultur. Vidare hävdar han att antropologer är intresserade av Andra, men förblir främmande inför den Andre. Antropologisk diskurs kan tala om den Andre, men talat sällan till den Andre. Vidare menar McGrane att antropologer aldrig lyssnar, de lär aldrig; de studerar, förklarar och vetenskapliggör De andra. Antropologin lär sig aldrig något om hur världen verkligen är, enligt McGrane. Istället försöker antropologin förstå hur människans föreställningar om världen ser ut. Förutsättningen för antropologisk metod är monologen om den Andre, beskrivningen, kartläggningen och kategoriseringen, och utgör i det avseendet slutet för dialogen. Grunderna för antropologisk metod blir meningslösa i dialogen. Det är endast genom att bryta tystnaden och tala till den Andre i dialog som det är möjligt att bekräfta den Andre som subjekt, jämförbart med sig själv. Antropologisk diskurs har utövat en subtil kunskapsdominans över De andra i monologen om Andra kulturer, istället för att genom aktivt deltaga i dialog reducera föreställningar om olika kulturer till olika språk (McGrane, 1989, s.127).

Föreställningen om det som benämns ’primitiva’ kulturer är en konsekvens av antropologins diskurs, inte omvänt, att redan existerande primitiva kulturer gav upphov till antropologiska undersökningar. Diskursen organiserar behandlandet av ett yttre Annat, vilket enligt McGrane, är den yttersta manifestationen av västeuropeisk tradition. Antropologisk diskurs avslöjar därvidlag mer om sig själv och den västeuropeiska traditionens mönster och diskurs än vad den gör om några föregivet primitiva kulturer. Uppfinnandet av ’kultur’ genom urskiljning och konstruktion av Andra utgör en dominerande tendens i västeuropeisk tradition. McGrane understryker att det är nödvändigt att vi blir medvetna om att våra föreställningar om Andra är projektioner, istället för att förledas av dem (McGrane, 1989, s. 2-5; Goldberg, 1993, s.147-184).

McGranes slutsats är att den moderna antropologin vidmakthåller och cementerar skillnader mellan Västeuropa och De andra, i enlighet med de dominerande föreställningar som varit rådande sedan renässansen. Den antropologiska metoden förutsätter resande, vilket förutsätter en föreställning om det Olika, det Exotiska, det Främmande. I fältarbetet, genom etnografin och antropologiskt teoriserande förblir antropologen i en överordnad position. Antropologen tolkar och avgör vad som är relevant genom sina urvalskriterier, för att slutligen, mot bakgrund av sina föreställningar om Andra, avgöra hur materialet bör förstås.