Rasistisk diskurs
Dess idéhistoriska rötter.

del 5

av Michael Hansson

4. DISKUSSION
Avsikten med den historiska genomgången var att försöka urskilja några linjer i framväxten av en europeisk diskurs om De andra som, på gott och ont, utgör en del av det europeiska kulturarvet vilket oundvikligen har påverkat hur vi i Sverige konstituerar vår världsbild i relation med länder utanför det som idag benämns Västeuropa. Naturligtvis präglas genomgången av selektiva och fragmentariska nedslag men ambitionen har inte varit att ens försöka vara fullständig i redogörelsen. Motivet var att finna fragment av uppfattningar, en plattform på vilken det var möjligt att försiktigt ställa några reflektioner om varför vi idag är så ovilliga att förstå och acceptera människor med annorlunda bakgrund än vår egen.

Genomgången är huvudsakligen beskrivande och ifrågasätter inte de refererade källornas begreppsanvändning. Jag har accepterat de relativt vida betydelserna inom vilka ras-begreppet används av källorna, orsaken är att föreliggande uppsats inte avser att diskutera olika forskares användning och definition av begreppet. Redogörelsen får därför en strukturfunktionalistisk karaktär där mångtydigheten och komplexiteten i politiska och ekonomiska strategier och sammanhang är uteslutna. Min tankegång är att diskursen om De andra bygger på medvetenheten om dessa sammanhang men att de inte gör sig påminda i vardagsdiskursen om De andra. Jargong tar ingen hänsyn till komplikationer i relationer, den bygger på stereotyper och förenklingar som uttrycks i en ’atmosfär’ av vedertagenhet. Enligt Stefan Jonsson (1993) är det är möjligt att betrakta vedertagenheten som ett förståelsecentrum, kring varje centrum uppstår en periferi. För att beskriva vad som skiljer andra samhällen och människor från det egna, markeras det avstånd som skiljer det obekanta från det som är vedertaget. Gränser upprättas och världen delas in på ett visst sätt och ett slags etnocentriskt porträtt skapas av De andra, som står utanför världen (Jonsson, 1993, s.21).

Om ’ras’ är en europeisk diskurs projicerad på olika Andra så har begreppet inte enbart använts i förtryckarnas diskurs. Under 1900-talet har även de som varit förtryckta och marginaliserade genom diskursen om ’ras’ använt begreppet för att organisera motstånd. De har inverterat betydelsen och använt ’rasen’ i samlande syfte för att bekämpa förtryck i självständighetskamp.

Frantz Fanon har tydliggjort kampen mot kolonisiatörer genom att peka på att det är kolonisatörerna som skapat termer som "neger", "araben", "asiaten" genom ambitionen att kategorisera människor enligt godtyckligt valda somatiska likheter, det vill säga ett resultat av förtryckarnas diskurs om De andra. Fanon kritiserar att motstånd mot förtryck har samlats med hjälp av termer som ’ras’, eftersom man då accepterat riktigheten i den europeiska diskursen som konstituerat dem som Andra. Samlande av motståndet bakom termen har förstärkt legitimeringen av diskursen om skillnader mellan ’raser’ (Fanon, 1967, s.188-189 cit. i Miles, 1991, s.73).

Robert Miles (1991) betonar att definitionen av begreppet ’rasism’ är problematiskt och att den omfattande utvidgning av begreppet så att det omfattar alla ’vitas’ handlingar och föreställningar om De andra som medel att upprätthålla dominansen är av begränsat analytiskt värde. Miles är kritisk mot att forskare accepterat termen ’ras’ och dess vardagliga betydelse och därmed givit det vetenskaplig status - istället för att kritisera begreppet. Miles pekar på talet om "relationer mellan olika raser" antyder att det finns olika ’raser’. När forskare accepterat termen har de oavsiktligt medverkat till att det vidmakthålls, trots att det inte har något analytiskt värde, hävdar Miles (Miles, 1991, s.71f). Det biologiska rasism-begreppet förutsätter en diskurs om ’ras’ därför att begreppet definieras i relation med 1800-talets uppfattning att mänskligheten bestod av ett antal olika ’raser’, vilka var urskiljbara genom olika fenotyper och att de var rangordnade i en hierarki. Han uppmärksammar antropologen Ruth Benedicts bok Race and Racism (1983). Benedict menar att det finns tre olika raser: kaukasisk, negorid och mongolid. Vidare vill hon skilja mellan det vetenskapliga studiet av raser och uttryck för rasism. Enligt Benedict handlar rasism om dogmen: att en viss ras av naturen är överlägsen och en annan av naturen underlägsen. Att vetenskapligt konstatera vissa ’fakta’ om olika ’raser’ är inte rasism enligt Benedict (Miles, 1991, s.44-47). Miles understryker att Benedicts bok legitimerar det mesta av 1800-talets diskurs om ras och dess antropologiska och biologiska klassifikationsförsök, genom att Benedict accepterar och använder de begrepp som kan tolkas som vidmakthållande av en rasmässig hierarkisering av människor. Ras-begreppet är inte ett neutralt beskrivande ord, som Benedict antyder, det innefattar negativa konnotationer och implicerar att det faktiskt finns olika ’raser’ av människor. Vilket förefaller vara relevant kritik av tidigare forskning, och det är enkelt att instämma med Miles uppfattning. Miles vill begränsa begreppets omfattning för att skärpa dess analytiska värde. Miles hävdar att begreppet ’rasism’ är ett användbart analytiskt begrepp om det revideras och omformuleras utifrån olika kontexter. Enligt Miles är ’rasism’ en ideologi som har olika uttryck, definitionen behöver inte innefatta biologiska argument (Miles, 1991, s.49).

Enligt Miles är definitionen av begreppet rasism en historiskt specifik produkt, en ideologi som har olika uttryck i olika tidsepoker och förändras över tid som en följd av ekonomiska och politiska förändringar. Den tidigare uppfattningen om att det fanns biologiska skillnader som rangordnade ’raser’ torde vara övergiven för de flesta efter nazismens användande av ras- begreppet. Miles påpekar att medvetenheten om diskursen om ras ger förutsättningar för andra kategoriseringar som inte är biologiskt sanktionerade, men som ändå rangordnar människor efter ett annorlunda, men lika godtyckligt schema på socialt föreställda grunder istället för biologiska (Miles, 1991, s.48).

När Miles introducerar en egen definition av ’rasism’, utifrån ett marxistiskt perspektiv så är det svårare att förstå hans kritik av "begreppsinflationen". Enligt min mening är det intressant att undersöka vardagsdiskursernas användning av begreppet, därför att vardagsdiskursen ger uttryck för och formulerar förutsättningar för konventioner, vilka i nästa led, genom växelverkan utgör nya ramar för en annorlunda diskurs. Intentionen var att frilägga några av de vedertagna uppfattningarnas grunder, som idag vanligtvis kringgår biologiska aspekter, men likväl banar väg för uttalanden som: "- Jag är inte rasist, men_". Här liknar ras-begreppet en diskurs om rädsla för det okända. Syftet är att försöka finna några av de aspekter som kan antas utgöra förutsättningar för de ogrundade kategoriseringar av främlingar som sker i nutida vardagsdiskurs.

Utseende - Egenskaper - Subjektet
Rasistiska uttryck och nedsättande diskurs om Andra är vanligt förekommande. Omfattningen kan inte enbart förklaras med socioekonomiska, politiska, eller sociologiska begrepp. Om det ska vara möjligt att förstå den breda mottaglighet som finns för rasistiska uttryck, och att de snabbt tenderar att bli etablerade bör det nämnas något om mänsklig agens och formerande av subjektivitet.

Robert Miles undersöker i boken Racism (1991) uppdelningen i ’vad jag tillhör’ och ’de som inte hör hit’. Enligt Miles har kontakten med De andra genom historien medfört föreställningar, värderingar och bilder som anses förklara utseende och beteende hos de mötande. Konsekvensen har blivit ’representationer’ av De andra - bilder och föreställningar som kategoriserar människor enligt godtyckligt uppfattade skillnader jämfört med Jaget. Genom att tillskriva befolkningar egenskaper i syfte att skillnadgöra dem som Andra etableras också kriterier enligt vilka Jaget är representerat. Det råder en dialektik mellan föreställningen om Jaget och De andra där de tillskrivna egenskaperna är Jagets motsatser, denna inversion av egenskaper sker i båda riktningarna, enligt Miles (Miles, 1991, s. 11).

I det medeltida Europa växte den vetenskapliga diskursen om ’ras’ fram ur en diskurs som etablerat uppfattningen om De andra som en fenotypisk och kulturell avvikelse från den norm som europeiska författare med kyrkans stöd etablerat som en normalitet. De katolska ideologerna förbinder uppfattningen om De andra med synd, vilket skulle ses som en konsekvens av Hams förbannelse i bibellegenden. Vetenskapen bekräftade och cementerade redan av kyrkan etablerade uppfattningar om den europeiska människans överlägsenhet, eftersom de vetenskapliga slutsatserna inte ifrågasatte eller ersatte de rådande hierarkierna. Trots det bör man inte underskatta de naturvetenskapliga framstegen, eftersom de med empirisk kunskap sökte förstå naturen på ett plan där kyrkan tidigare haft tolkningsföreträde och hänvisat till ’Guds vilja’ vid svårförklarade fenomen.

I slutet av medeltiden framträder uppfattningen om ’vilden’ i litteraturen. Han kännetecknas av kraftig hårbeklädnad, nakenhet och använder en träklubba som vapen - drag som antydde våldsamhet, avsaknad av civilisation och moral. Vilden tillskrivs egenskaper som aggressivitet och ohämmad sexualitet. Den kvinnliga formen av vilden utgjorde ett förföriskt hot mot civiliserade män. Den vilda mannen representerade motsatsen till det ideala kristna livet (Miles, 1991, s.17). Representationen av Den andre sker genom betoning på det som var mest motbjudande för västeuropéer genom att det undergrävde idén om en vanlig människa. En negativ representation av Den andre definierade de positiva egenskaperna hos västeuropéerna och legitimerade deras dominerande position (Miles, 1991, s. 21).

När diskussionen om ’ras’ under 1800-talet förbinds med diskursen om vetenskap innebär det inget brott mot tidigare uppfattningar; den tidigare teologiskt präglade uppfattningen byggdes istället på av den vetenskapliga diskursen. När ’ras’-begreppet kopplas ihop med biologiska aspekter och får vetenskaplig legitimitet genom ’upptäckten’ av en biologisk hierarki förbinds det med rättfärdigande av kolonialismen. Myten om civilisationsprocessen är identisk med den ideologi som använts för att rättfärdiga kolonisationen. Miles påpekar att den framväxande naturvetenskapen inte i sig utgjorde någon garanti för riktiga slutsatser eller verifierbara teorier, delvis på grund av att förutsättningarna vid de vetenskapliga undersökningarna var beroende av ekonomiska och politiska relationer och ambitioner, vilket inberäknade kyrkans ekonomiska bidrag till olika forskingsfakulteter vid universiteten (Miles, 1991, s.11-40). Syftet med forskningen var att bekräfta det självklara och naturliga med rangordningen av raser där den vite västeuropén stod högst.

Kolonisatörerna hade en diskurs som placerade afrikanerna längs ned på utvecklingstegen. De europeiska kolonisatörerna självpåtagna ansvar var att ta hand om dessa människor som betraktades som vuxna barn. Uppfattningen var att en av den europeiska ’rasens’ egenskaper var att utveckla och kontrollera lägre utvecklade ’raser’, i linje med Aristoteles uppfattning om uppdelningen mellan härskarnatur och slavnatur. Det var nödvändigt för kolonisatörerna att vara medvetna om de föregivet biologiska begränsningarna som hindrade afrikanernas utveckling. Uppfattningen var att de inte hade de biologiska dispositionerna att utvecklas till fullvärdiga människor jämförbara med den västeuropeiska mannen. I samklang med denna vedertagna och dominerande föreställning arbetade 1800-talets vetenskapsmän med att söka empiriska belägg för att skillnaderna var permanenta och ärftliga. Det var en form av ’rasism’ som representerade afrikanen som grundläggande olik europén, därför tillskrevs afrikanen underlägsna egenskaper som var oföränderliga. Vilket var en viktig skillnad mot 1700-tales uppfattning där den dominerande föreställningen var att afrikanen var en avvikelse från den europeiska normen och att den tillskrivna underlägsenheten var tillfällig.

När kolonisatörerna definierar afrikaner som ’svarta’ och ’vildar’ och därmed utesluter dem från världen, definierar européerna under 1700 och 1800 -talet sig själva som representanter för ’vita’ och ’civiliserade’ (Miles, 1991, s.11-40). Vilket bör förstås mot bakgrund av delade historiska uppfattningar om hur ’vi’ är, det är denna med Foucaults (1993) begrepp, vetandets arkeologi som utgör förutsättningen för diskursen om De andra. I talet, i det sagda, i diskursen uformas historiens spelregler. Vetande och språk genererar makt, men makt medför också att det sagda betraktas som vetande i betydelsen naturgiven kunskap, vilket skapar en diskurs som förstärker den etablerade maktrelationen. Konsekvensen av diskursen om ’ras’ i betydelsen uteslutning och nedvärdering innefattar i dess inverterade form att västeuropéerna såg sig som en ’ras’ i betydelsen inkluderad och överlägsen, vilket är de centrala begrepp som genomsyrat tänkandet långt tillbaka i historien. De första skriftliga beläggen för tankegången om naturlig överhöghet finns hos Platon. Representationen av De andra har förändrats över tid som en följd av ekonomiska och politiska förändringar i de samhällen som haft formuleringsprivilegiet - historien skrivs vanligtvis av vinnarna i krigen och har ofta genomsyrats av uppfattningen och känslan av den egna överhögheten i relation till De andra (Miles, 1991, s.11-40). Historien tolkas av nutiden, som skapar de linjer och föreställningar om det förflutna som rättfärdigar samtidens föreställningar. Historien skapas av diskursen i det samtida Nuet.

En viktig faktor när sociala grupper formas är att dess medlemmar ser sig som auktoriteter med formuleringsprivilegier. Grupper formas genom igenkännande av möjliga gruppmedlemmar. Dialogen är en process genom vilken individer tillskrivs subjektivitet av andra i gruppen, vilket förutsätter ett ömsesidigt bekräftande av varandra som individer. Diskurs (samtal, dialog, diskussioner) är förmedlande mellan Jaget - den självuppfattning som utgörs av en lämplig version ur minnet - och den sociala gruppen; vilken medierar Jaget som socialt subjekt. Individer är definierade och definierar sig själva som subjekt i diskurs. Subjektivitet är genom minnet en historisk, normerande produkt, och en diskursprodukt. Det samtida rasistiska subjektet kan delvis ses som en produkt av diskursen om kolonialismen.

Samstämmighet med närliggande diskurser i en grupp urskiljer både subjektivitet och utanförskap. Rasistisk diskurs är en konsekvens av maktrelationer och när den införlivas med andra diskurser i den sociala social gruppen är den också möjlig att föra vidare reproducerad, omvandlad och socialt överförd för att passa rådande föreställningar. Subjektets handlingar får mening för Jaget och andra genom kunskapen om delade värderingar. Ensam diskurs är tom i betydelsen att den inte får någon omedelbar effekt. Diskurs är motiverad av det sociala subjektets begär. Den biologiska enheten - individen - är delaktig i flera pågående diskurser som utgörs av kroppspråk, medvetna och omedvetna dispositioner och lämpliga versioner av den egna historien uttryckta genom minnet. Diskurs förändras och ändras i en given situation och i olika situationer allteftersom olika versioner av det sociala subjektet deltar i olika diskursiva sammanhang. Vissa versioner av det sociala subjektet lyfts fram och betonas, samtidigt hålls andra versioner tillbaka i en given situation, eftersom syftet med diskursen varierar mellan olika sammanhang. Olika diskurser finns latenta, som dispositioner, hos det sociala subjektet. Det är möjligt att se kroppen som en skärningspunkt för olika diskurser. Det social subjektet består av skärningspunkter mellan olika diskurser. Kroppen bidrar med förmågan att tänka, minnet och begär. Diskursen artikulerar och ger därmed definitioner till avsikter, förnuft, orsaker och mål (Goldberg, 1993, s.57f).

Den vanliga handlingen och konsekvensen av rasistisk diskurs är uteslutningen av Andra. Motiverad av rädsla, stereotypiseringar och genom behovet av konformism inom en grupp. Rasistisk diskurs är en följd av gruppens diskursiva praxis i en given situation. Rasistiska uttryck sammanfaller med diskurs om bland annat kön, klass, nation, kapitalism för att bestämma subjektivitet hos individer i en given situation. Ur den rasistiska subjektiveringen frigörs våld, som är införstått med rasistiska uttryck. Subjektet är i allmänhet definierad genom diskursen om olikheter. Subjektet framträder som motsatser till Andra (Goldberg, 1993, s.59).

Signifikanta Andra
Miles (1991) använder begreppet signifikation för att identifiera representationsprocessen som tillskriver vissa objekt och kännetecken betydelse. Signifikation innebär urval från en tillgänglig uppsättning föremål och kännetecken, varav endast ett fåtal väljs som bärare av tillskriven betydelse. Föremålet eller kännetecknet blir genom tillskrivningsprocessen bärare av en inbillad eller reell egenskap. Signifikationen är därför central för hur den sociala världen och de social processerna föreställs - hur det skapas en föreställning om hur det ’verkligen’ är.

Enligt Miles framträder idén om ’ras’ när vissa somatiska tecken tillskrivs betydelse och används för att rangordna människor i grupper som definieras ’raser’. Dessa grupper antas också besitta vissa kulturella egenskaper som en följd av fenotypiska tecken (Miles, 1991, s.70) Tankegången leder till att alla som har dessa särskilda fenotypiska tecken också antas bära de tillskrivna kulturella egenskaperna. Ordet ’ras’ används i flera diskurser. Inom vetenskapen förekommer det inom genetisk biologi och inom socialvetenskaperna. Inom genetiken finns det inte några olika ’raser’. Olika hudfärg eller andra fenotypiska kännetecken är inte biologiskt rangordnande som 1800-talets vetenskapsmän trodde. Det används också i politisk och vardaglig diskurs och innefattar där ett element av ’sunt förnuft’, den samlade uppsättning normer som utgör en vedertagen uppfattning, som ofta är motsägelsefull, inom vilken människor upprättar en ideologisk struktur på vilken det är möjligt att agera (Miles, 1991, s.70). Dessa användningsområden är skilda men samverkar i diskursen.

Det godtyckliga i användningen av ’ras-begreppet’ tydliggörs genom att det är vissa fysiska kännetecken som definieras som ett resultat av ’ras’. Till exempel att det är hudfärg istället för öronens storlek som anses avgöra vilken ’ras’ en person tillhör. Miles menar att godtyckligheten är en konsekvens av tillämpning av historiskt och kulturellt specifik meningsproduktion. Miles hävdar att begreppet ’ras’ för att urskilja människor med vissa drag är en konsekvens av en konstituerad världsbild där idén om ’raser’ är socialt föreställda - inte biologiska fakta (Miles, 1991, s.71). Enligt Miles resonemang är ’raser’ föreställda eftersom de inte har någon avgörande biologisk grund och att alla som innefattas inom ’ras’ omöjligt kan känna varandra personligen. De är förenade av en föreställd känsla av gemenskap. Miles använder Benedict Andersons (1983) tankegång om att en nation konstitueras av en "föreställd gemenskap" (Anderson, 1983, s.15-16, cit. i Miles, 1991, s. 89). De föreställer sig också som geografiskt avgränsade och att det bortom gränserna finns andra ’raser’.

Miles anser att rasism bör definieras som en ideologi, den behöver inte i det avseendet inte referera till biologiska argument vilket den tidigare föregivet vetenskapliga rasismen gjorde. Begreppet ’rasism’ refererar som ideologi till en viss form av värderande representation, vilket kan beskrivas som en diskurs som rasismerar beskrivningar av De andra. Om begreppet ’rasism’ definieras som en representation av De andra, skilt från sin uteslutande funktion blir det möjligt att identifiera begreppets ideologiska funktion, enligt Miles. Miles menar att ideologier kan rättfärdiga ställningstaganden genom hänvisning till gudomlig makt, kulturella skillnader, olikheter i utbildning eller vilken annan doktrin som helst, som kan dölja de vidmakthållande etnocentriska åsikterna. Det utmärkande draget hos ’rasism’ är dess signifikation av vissa biologiska faktorer som tillskrivs betydelse och gör det möjligt att identifiera en grupp. Gruppen representeras som tillhörande en obruten och naturlig kedja från ursprunget, konsekvensen blir att olikheter och skillnader i status representeras som naturgiven. Resonemanget går att härleda vetenskapshistoriskt till intentionerna med den tidiga fysiska antropologins skallmätningar.

Miles menar att en grupps attityder, uppträdande och uppfattningar förbinds med gruppens somatiska likheter och/eller geografiska ursprung. Egenskaper, utseende eller andra aspekter görs till rasmässiga, ärftliga egenskaper genom tillskrivningsprocessen som Miles kallar "racilisation", vilket blir rasismering på en aning klumpigare svenska. "Racialisation" refererar därför till grupper som representeras som Andra, vanligtvis genom betoning på utseende. Kolonialismen innebar rasismering av relationerna genom att kolonialmakten såg sig själva som representanter för en mer utvecklad och civiliserad ’ras’ i relation till de mindre civiliserade och vilda ’raserna’ bosatta i de blivande kolonierna. Rasism är, enligt Miles, när detta förhållningssätt systematiseras och blir en uttalad ideologi genom en diskurs om stratifiering av människor med rasiliserade egenskaper och kännetecken (Miles, 1991, s.76).

Den urskiljbara gruppen måste tillskrivas negativa egenskaper och en potentiell förmåga att påverka andra grupper negativt, dessa egenskaper kan vara biologiska eller kulturella. Alla grupper som betraktas som en biologiskt bildad grupp representeras - genom rasismering - som bärare av en mängd negativt laddade biologiska och kulturella egenskaper. En sådan grupp utgör en besvärlig närvaro och representeras ideologiskt som ett hot (Miles, 1991, s.79). Konsekvensen blir att ekonomisk nedgång och inflyttade invandrare antas stå i relation med varandra. Om De andra, tidigare, i kolonierna, behövde hjälp för att utveckla ’civilisation’ så bidrar de när De bosätter sig i ’civiliserade’ länder till ländernas ekonomiska svårigheter (Miles, 1991, s.81). Tankegången går att härleda till det idéhistoriska resonemanget kring degenererade samhällen, samhällsklasser och lägre stående ’raser’ nedbrytande inverkan på högre stående ’rasers’ samhällen.

Den framväxande europeiska medelklassen såg sig under 1800-talet som en del av en överlägsen vit ’ras’ med biologiska dispositioner för kolonialism, demokrati och med förmågan att sprida civilisation till de mindre gynnade. Föreställningen kommer från myten om den ariska rasens förmåga att grunda nya samhällen, vilket tyska lingvister hävdade under 1800-talet. De föregivet biologiska dispositionerna rättfärdigade kolonialismen och förklarade skillnader på ett sätt som uppfattades som förnuftigt. Tankegången förklarade de sedan länge etablerade skillnaderna mellan kolonisatör och befolkning. Idén om ’ras’ fungerade som en förenade länk mellan konkreta materiella skillnader och tillskrivna biologiska skillnader i ett kausalförhållande. Ideologin spreds och underbyggdes genom teatrar, tidningar, skolböcker, skämtserier, romaner, reklam och senare även genom filmer (Miles, 1991, s.81).

I vardagsdiskursen är biologiska fakta underordnade i tankegången om en föreställd biologisk skillnad mellan människor. Vardagsdiskursen innefattar signifikation för att identifiera representationen av ett fenomen, mening tillskrivs vissa objekt, egenskaper eller fenomen. Miles anser att förutsättningarna för "racialisation" utgörs och formuleras av ideologin. Kriterierna för vilka egenskaper som tillskrivs rasmässig betydelse avgörs av de som har formuleringsprivilegiet i en grupp. "Racialisation" av De andra utgör en bekräftelse på att de är annorlunda och därför bör uteslutas. Tillskrivningen av egenskaper är avgörande för hur uppfattningen av vedertagenhet - det som är normalt - skall uppstå och fungera som sammanhållande av en grupp som definierar sig själva som ’vi’ i relation mot De andra.

’Rasism’ har, enligt Miles, oriktiga förklaringar och representationer av sociala processer, men har tillräckligt förklaringsvärde av världen för att accepteras som ’sunt förnuft’. Miles konstaterar därför att en orsak till att ’rasism’ är svårbearbetad är dess adekvata karaktär. Rasism ’fungerar’ genom att vissa somatiska tecken tillskrivs betydelse (Miles, 1991, s.3). För att förstå rasistisk diskurs är det inte tillräckligt att spåra dess ursprung, enligt Miles. Diskursen om ’ras_ och ’ras- relationer’ är ett resultat av de ekonomiskt och politiskt dominerande gruppernas ideologi. Miles betonar att det därför är viktigt att frilägga hur den sortens förnuft relaterar till motsättningar inom en definierad grupp eller klass och där utgör en vedertagen uppfattning.

När Miles betonar vikten av en skärpt definition av begreppet ’rasism’ så rör han sig på en akademisk och teoretisk nivå som inte berör konkreta handlingar, fenomen och uttryck för främlingsfientlighet som är manifest i människors vardag. En bestämd och avgränsad definition formulerad av en representant från en vetenskaplig institution blir delaktig i meningsproduktionen, som enligt Miles, är socialt bestämd i enlighet med de ekonomiska och politiska makthavarnas intressen. Definitionen utgör därför en del av den meningsproducerande diskursen hos dem som har formuleringsprivilegiet i samhället, och den möjliggör utsagor som "- Jag är inte rasist, men_", i vardagsdiskursen. Det blir en av konsekvenserna av att skolor och institutioner är delaktiga i att en socialt bestämd meningsproduktion vidmakthålls.

Företrädare för multinationella företag, politiker, den definierade ’marknadens’ representanter formulerar och företräder genom massmedia, muséer och skolböcker de idéer och förhållningssätt som med tiden accepteras av allt fler människor som allmängiltig diskurs och som därmed utgör ramarna för det vedertagna inom en grupp. Murray Edelman (1988) och John Solomos (1991) har visat att det politiska och ekonomiska spelet är en konstruktion av de inblandade, genom att det är vissa aspekter som betonas och anses vara väsentliga. Solomos visar exempelvis att ’problemet med svarta invandrare’ är en konsekvens av det västerländska kulturarvet (den brittiska kolonialismen) som pekar ut den Andre som en problematisk närvaro. Solomos menar att det inte är invandringen i sig som utgör problem, det är när de invandrade möter invånarna i det nya landet som problematiseringen sker under inflytande från kulturarvet som drar upp de vedertagna riktlinjerna efter vilken De andra bemöts. Om tankegången drivs långt leder den till att de forna kolonialmakternas självtillskrivna rätt att expandera och kolonialisera, nu får konsekvensen att de kolonialiserade ländernas invånare nu anser sig kunna ’kolonialisera’ den forna kolonialmakten. Förhåller det sig som västerländska ideologier och historiker hävdar, att västerländsk etik och moral är generell och globalt gällande så bör de europeiska länderna acceptera att det kommer främlingar till respektive land och där försöker skapa en värdig tillvaro - liksom de forna kolonialmakterna ansåg sig göra på 1800-talet.