Rasistisk diskurs
Dess idéhistoriska rötter.

del 6

av Michael Hansson

Det utsagdas inflytande
Wetherell & Potter (1992) har undersökt diskursens funktion i överföring och vidmakthållande av rasistiska och främlingsfientliga uttryck, istället för att i linje med Miles omdefiniera begreppet ’rasism’.

Miles analyserar rasistisk diskurs som en representation av verkligheten relaterad till historien och socialt bestämd. Rasistisk diskurs är ideologisk därför att den är vetenskapligt oriktig och utgör en begränsad form av kunskap som försvarar juridiskt lagstadgande rättigheter, enligt Miles. Det är också möjligt att se hur uppfattningen är en del av de dominerande gruppernas föreställningar om världen. Vardagsdiskursen kan, enligt Miles, beskrivas som en oriktig medvetenhet i betydelsen att den vidmakthåller en uppfattning som genetisk forskning förkastat. Vardagsdiskursen är därför av mindre analytiskt intresse, enligt Miles (Wetherell & Potter, 1992, s.31-33).

Wetherell och Potter (1992) visar att diskurs är konstituerande och att diskurs om rasism är en samhällelig konstruktion; som konstitueras igen inom mindre, socialt avgränsade grupper av människor, på exempelvis arbetsplatser, bland vänner, inom familjen, i skolan (Wetherell & Potter, 1991, s.36; Goldberg, 1993, s.184). Tankegången sammanfaller med vad föreliggande uppsats söker urskilja: att vardagsdiskursen om De andra är en särskild aspekt av historiska kunskaper. Föreställningen om De andra är av sådan karaktär att vem som helst, oavsett utbildning, politisk åsikt, ekonomisk eller politisk ställning kan göra uttalanden som: "- Vi svenskar är tillbakadragna"; eller: "- Invandrare är lata och lever på socialbidrag". Uttalanden som är nedsättande, förolämpande eller bara korkade får stå oemotsagda på arbetsplatser eller i andra sammanhang, därför att de trots kunskaper ändå utgör en accepterad föreställning om De andra. Det antyder att främlingsfientlighet, grundad på historiska, rasistiska föreställningar, inte behöver vara uttryck för en sammanhållande ideologi, i Miles (1991) betydelse, om inte hela det västerländska historiska idépaketet på en övergripande nivå kan benämnas ideologi. Diskurs om De andra, i nedsättande och uteslutande termer, förefaller existera i de mest skilda ideologiska uppfattningar. Wetherell och Potter menar att Miles analys jämställer diskursen om rasism med felaktiga, negativa föreställningar som betraktas likt en avvikelse från ett idealt och förutsättningslöst förhållningssätt (Wetherell & Potter, 1992, s.36).

När Miles talar om rasism som ideologi avser han diskurs som representerar människor och sociala relationer mellan människor på ett förvrängt och missvisande sätt. Diskursen behöver inte vara systematisk eller logiskt sammanhängande, avsiktligt formulerad eller överförd med syfte att bedraga eller förleda även om det är konsekvensen (Miles, 1991, s.42) Han understryker att om det finns inflytande från rasism vid uteslutningar, så är det alltid en del i en bredare struktur av klasskillnader och uteslutningar.

Miles tenderar att betrakta vissa vetenskapliga studier av ’ras’ som mer riktiga än andra och förnekar värdet av andra studier. Den biologiska rasism som dominerade föreställningarna om Andra under 1800-talet var, enligt Miles, ett uttryck för en oriktig ideologi, samtidigt anser han att modern genetisk forskning är uttryck för en korrekt vetenskaplighet. Det är en konsekvens av att Miles vill bevaka och förstärka en marxistisk tolkning av verkligheten. Marx ekonomiska teorier byggde på föreställningen att historien var given och förutbestämd. Det fanns inga alternativ, vi var tvugna att underkasta oss realitetens lagbundenhet. Vilket för Miles blir en avgörande aspekt för evidensen i vetenskapliga slutsatser i teorier om sociala relationer mellan människor i olika samhällsklasser. Han framhåller därför de områden inom psykologi och biologi som vidmakthåller marxismen verklighetstolkning. Miles placerar klassrelationer skapade av produktionsförhållanden i en särskild sanning om verkligheten och därför bortom kritik. Miles kan inte formulera övertygande argument för varför vissa teorier är ideologier som döljer de bakomliggande förtryckande motiven, när andra är icke-borgerliga, vetenskapligt korrekta beskrivningar av sociala relationer och sociala intressen.

Han menar att det är viktig att det finns en tydlig definition av begreppet rasism om det ska vara av analytiskt värde. Hans betoning av definitionen följer av föreställningen att ideologi kan vara falsk eller förvrängd. Miles menar att rasism är en ideologi som innehåller falska doktriner i betydelsen att de är vetenskapligt oriktiga. Enligt min tolkning av Miles så menar han att det finns en vetenskapligt riktig verklighet; och det finns ideologier som han uppfattar som vetenskapligt oriktiga versioner av verkligheten, vars syfte är att upprätta eller vidmakthålla sociala skillnader - och att dölja de bakomliggande motiven av klasskillnader och exploatering. Wetherell och Potter (1992) anser att allt är diskurs, att det inte finns någon mer sann verklighet, som underminerar andra versioner. De menar att föreställningen om vad som är sant är en diskursprodukt, att det inte är möjligt att finna en slutgiltig vetenskaplig sanning om verkligheten. Wetherell och Potter kritiserar Miles tendens att blanda studiet av ideologi med studiet av felaktiga idéer. De menar att Miles analyserar rasistisk diskurs som en ideologisk representation av en verklighet vilken betraktas som vetenskapligt oriktig, historiskt otydlig och socialt bestämd. Rasistisk diskurs är, enligt Miles, ideologisk därför att den utgörs av en oriktig och partisk kunskap som formar särskilda lagstadgade rättigheter som rättfärdigar de dominerande gruppernas föreställningar. Wetherell och Potter menar att Miles betraktar ideologi som oriktig diskurs vilken döljer och tjänar förtryckande maktrelationer (Wetherell & Potter, 1992, s.31f).

Wetherell och Potter menar att diskursanalys är en metod, bland flera metoder, att teoretisera rasism. De menar att studiet av vardagsdiskursen är relevant eftersom diskurs är konstituerande av både sociala och psykologiska processer. Sociala grupper , kategorier, individ och subjekt definieras och uttryck genom diskurs (Wetherell & Potter, 1992, s.36). Teorin bygger på Ludvig Wittgensteins (1992) idé om att språket är en öppen - amorf - massa, att det inte finns någon gräns mellan språk och handling, språket innefattar allt hos människan, språket vilar inte på något annat. Wittgenstein menar att det finns instanser av språk, men inte ett Språk, definierbart som en sak. Människan talar ett språk, men utgör också en skärningspunkt för olika diskurser. Det är inte beskrivningen som gör något möjligt; möjligheten eller saken finns och språket - diskursen - som beskriver saken, möjligheten finns också. I det avseendet har diskurs konstituerande inflytande på alla mänskliga aktiviteter.

Wetherell och Potter betonar att rasism bör betraktas som en serie diskursiva följder, med ett varierande och föränderligt uttryck. De menar att forskning om rasism bör undvika koncentrationen på huruvida rasistiska ställningstaganden är vetenskapligt sanna eller falska och i stället undersöka processerna i vilka dessa ställningstaganden görs till fakta och uttrycks som sanningar (Wetherell & Potter, 1992, s.59).

Diskursens tillämpning
Wetherell och Potter menar i likhet med Miles (1991) att ideologi och diskurs är medförstått i bildandet och upprätthållandet av sociala och ekonomiska relationer. Med utgångspunkt från den uppfattningen blir ideologi en del av de mekanismer som skapar och vidmakthåller orättvisor. Ideologi är i den betydelsen viktig för reproduktionen av av samhället verksam genom statliga institutioner, skolor och media - för att med ord manifestera den föreställda gemenskapen. Ideologi bör betraktas som en i huvudsak praktisk handling uttryckt i politik, tal, media, förklaringar, anekdoter, ordspråk och berättelser. Diskurs är aktiv och genomsyrar mänskliga aktiviteter, det blir därmed möjligt att analysera ideologi som diskursiv praxis (Wetherell & Potter, 1992, s.61).

Enligt Wetherell och Potter konstituerar diskursen hur vi betraktar ett objekt, vissa versioner är mer tilltalande än andra och dessa versioner betonas och argumenteras det för i olika sammanhang, följden blir att det inte finns någon tolkningsfri verklighet, endast olika versioner av verkligheten. Den avgörande aspekten är: vems version av verkligheten underminerar alternativen, blir etablerad och görs delaktig i den allmänt vedertagna förklaringsgrunden (Wetherell & Potter, 1992, s.62- 64).

Konstituerandet av objekt är socialt organiserade och beroende av redan existerande diskurs och av diskurs om historien. Uppfattningar och teorier om människan bygger på och reflekterar västerländsk uppfattning om sunt förnuft i filosofisk, historisk, naturvetenskaplig och vardaglig betydelse. Folkräkningar, klassificeringar och namngivande till befolkningar visar hur politisk och ekonomisk makt utvecklas och uttrycks i diskurs genom ’normaliseringar’: genom att definiera vad som är normalt och vanemässigt förväntat i motsats till det avvikande och särskilda (Wetherell & Potter, 1992, s.82-84). Ur den diskursen emanerar Jagets medvetenhet om identitet, vilken består av speciella kunskaper i självkännedom och ’sanningar’ om subjektet. Så växer också den mentala bilden av De andra fram som hotfull och skrämmande, eftersom De är definierade i en motsatt, inverterad version av Jaget.

Människor rangordnar sina erfarenheter, gör distinktioner och berättar anekdoter som stöder deras föreställningar och argument. Kategoriseringarna bygger på inlärda mönster för förståelse. Minnet konstituerar aktivt i diskursen de versioner som är lämpliga för att nå retoriska mål. Ändras gruppen eller målen så förändras också konstruktionen av kategoriseringarna. Wetherell och Potter talar om "subjektifikation" som en dubbel process i vilken människor blir subjekt och tillskrivs subjektivitet genom det normerande mönstret i diskursen. Begreppet är hämtad från Foucaults arbeten om makt/kunskap, vari han utreder hur diskurs konstituerar historien utanför ideologiska betraktanden i marxistisk mening. Syftet är att förstå hur ’sanning’ blir sanning - inte att upptäcka sanningen. Makt i Foucaults mening definieras som de procedurer genom vilka den stumma kroppen tillskrivs subjektivitet, kategori av människa och får röst. Han menar att all kunskap är konstituerad av diskursiva formeringar. Historia är alltid en diskursiv version, det finns ingen plattform av korrekt ideologi utanför diskursen, ideologi är diskurs, enligt Foucault (Wetherell & Potter, 1992, s. 79f). Identitet, självtillskrivna egenskaper i form av vem någon anser sig vara, hur någon vill framträda inför andra - subjektivitet - etableras genom diskursen, som också etablerar tillskrivna egenskaper hos subjektet i jämförande relation med andra sociala varelser. Subjektets identitet skapas inte från början vid varje möte, kontinuitet kommer från minnet i form av medvetna och omedvetna individhistoriska avlagringar av diskurs. Medvetenheten om identitet och subjektivitet hos subjektet är konstituerade av tolkade källor i form av berättelser, historier och ordspråk förmedlade i olika sociala sammanhang, som finns tillgängliga i det normerande västerländska ’kulturarvet’.

I vardagsdiskurs uppstår det en konflikt mellan att uttrycka rasistiska föreställningar, utan att uppfattas som rasist eller att bli avfärdad. I vardagsdiskursen konstitueras värderingar som självklara utslag av sunt förnuft, en nedsättande eller fördomsfull uppfattning görs till en beskrivning som är allmänt vedertagen istället för ett uttryck av en personlig negativ inställning mot en viss grupp (Wetherell & Potter, 1992, s.95ff). Diskursen organiseras genom att personliga värderingar om De andra transformeras till naturliga egenskaper och allmänt vedertagen kunskap, vilket är en tillskrivningsprocess som också kan uttryckas med Miles tillskrivningsterm "racialisation". Den åberopade vedertagenheten i vardagsdiskursen bygger på särskilda tolkningar av historien som ger upphov till föreställningen av realism i framställningen. Det föregivet uppenbara i föreställningen om De andra i den tolkade versionen förstärker känslan av bokstavlig sanning och minskar möjligheten att förnimma att det är en version av verkligheten. Realismen konstrueras genom diskursens sammansättning och verkligheten förefaller vara solid, stabil och sann. Det gör att en version ges företräde framför andra versioner. Argument om verkligheten, det vill säga det ’naturliga’ i tillvaron är vanligen konstituerade mot en frånvarande Andre (Wetherell & Potter, 1992, s.95ff).

5. AVSLUTNING
Intentionen med föreliggande uppsats har varit att försöka frilägga några aspekter ur det historiska kunskapspaketet som är verksamt vid generella och nedsättande uttalanden om De andra. Eftersom antropologin vetenskapshistorisk aktivt medverkat till att utarbeta och bekräfta rasistiska föreställningar om De andra, anser jag att det vara av vikt att socialantropologin av idag medverkar till att dessa föreställningars grunder omprövas. Chapman (1989) och Goldberg (1993) visar att modern antropologi har ambitionen att upplösa och dekonstruera den icke-europeiska Andre till de val och föreställningar som skapade De andra som subjekt för föreställningar och tanke. Att tolkningen av historien sker ur samtidens perspektiv och föreställningar, att diskursen om det förflutna därför säger mer om samtidens föreställningar än om det förflutnas uppfattningar, uppmärksammas i ökande omfattning av den samtida antropologin. Den tankegången har varit utgångspunkt för den idéhistoriska redogörelsen för upphovet av föreställningar om De andra.

Materialet har av uppenbara orsaker varit svårhanterbart, dels genom det enorma tidsperspektivet, dels av att historien och historieforskningen är lika mångtydig och motsägelsefull som den samtid vari vi lever nu. Växelverkan, dynamik och samspel mellan människor upplöses i ett slags informationens ragnarök. Förutsättningarna att möta den Andre utan den kulturella belastningen är obefintliga. Finns det en medvetenhet om att ’mina’ åsikter har en specifik tolkningshistoria kan det visa på alternativa förhållningssätt och det som nedvärderas i normerande diskurs eller uppfattas hotfullt kanske endast framstår som annorlunda.

Även föreliggande uppsats bidrar till det Miles kallar för begreppsinflationen eftersom jag inte skärper användningen av ras-begreppet. Enligt min mening är det inte inom ramen för denna uppsats nödvändigt att definiera eller omdefiniera begreppet ’rasism’ igen, därvidlag delar jag Michael Bantons (1987) uppfattning att ’rasism’ inte längre är ett användbart begrepp, eftersom det inte finns biologiska grunder för särskiljande mellan olika ’raser’. Vad som finns är fördomsfullhet, intolerans och främlingsfientlighet som sanktioneras med varierande argument. Det är kanske därför inte viktigt att finna en entydig och generellt täckande definition av ett enskilt begrepp, eftersom grunderna för uteslutning av De andra ständigt växlar och omprövas. Miles antagande att ’rasism’ är en ideologi är intressant och stämmer väl med den uppfattning som föreliggande text vill förespråka. I betydelsen att ideologi är definierat som en vedertagenhet formulerad med utgångspunkt från särskilda ekonomiska, politiska och kulturella föreställningar, men definitionen av ideologi varierar också mellan olika filosofiska och politiska inriktningar, Miles är inte helt tydlig med vad han avser med sin definition av ideologi.

I linje med uppsatsens huvudtema om vardagsdiskursen rasistiska uttryck blir diskussionen om vetenskapligt riktiga eller oriktiga definitioner av begreppen ’ras’ och ’rasism’ inte avgörande. Vetenskapligt entydiga definitioner förklarar inte förekomsten av uteslutning och våld som är manifesta uttryck för något: rasism, nationalism, främlingsfientlighet, eller någon annan benämning - i människors vardag. Begrepp som ’ras’ och ’rasism’ är ord, benämningar med en etymologisk historia men språk och ord är konsekvensen av människors samverkan och inte något naturgivet. Därför är det kanske inte nödvändigt att diskutera hur ett fenomen benämns, eftersom det i detta specifika fall handlar om främlingsfientlighet, som utesluter De andra, vilket naturligtvis också är ett lika godtyckligt valt ord som benämning på ett fenomen.

Vetenskapshistorien visar att det som anses vara sant eller falskt ständigt varierar, det är därför olämpligt att betrakta något synsätt eller definition som slutgiltig och tidlös. Historien visar också att vetenskapliga ’fakta’ använts för att rättfärdiga rasism och andra former av förtryck. Ett aktuellt exempel från USA är The Bell Curve av Charles Murray och Richard Herrnstein, de hävdar att det är genetiska faktorer som orsakar att svarta skolbarn får lägre resultat än vita skolbarn på IQ-tester. Vilket kan leda till att gamla föreställningar om att vita av naturen är överlägsna svarta åter införlivas med vardagsdiskursen. Ulla Holmkvist och Thomas Knoll har i två artiklar gått igenom bokens argumentation och de kritiserar Murray och Herrnsteins slutsatser som de anser vara rasistiska. Holmkvist och Knoll påpekar att författarna är försiktiga i sina uttalanden och att slutsatserna i många fall är implicerade i framställningen. Murray och Herrnstein menar att intelligens till största delen är en ärftlig egenskap och att den svarta rasen är missgynnad. Vilket skulle förklara varför så många svarta är fattiga, lågutbildade och kriminella i ett land där ’alla’ kan lyckas. Majoriteten kommer därför aldrig att kunna lyftas till en högre nivå, enligt Murray och Herrnstein. Det är följdaktligen meningslöst att kasta ut pengar på välfärdspolitik, menar författarna. Sådana insatser försämrar dessutom det genetiska materialet i befolkningen, eftersom underklassen, det vill säga de obegåvade föder fler barn än andra. Avsikten är, menar Murray och Herrnstein att fattiga och sjuka är svaga exemplar av människosläktet som i den genetiska kvalitetens intresse bör avskräckas från att föröka sig (Holmkvist, 1994; Knoll, 1994).

Murray och Herrnsteins forskning liknar Francis Galtons eugenik och socialdarwinism i det att den betonar intelligensen som den viktigaste enskilda faktorn för hur man lyckas i livet. Motivet bakom eugenikprogrammet var rashygien, att hejda degenereringen av den vita rasen. Rasforskning har alltid handlat om att rättfärdiga vissa handlingar - särskiljande mellan De andra och vi. I det amerikanska fallet handlar det troligen om att sjukvård och utbildning kostar pengar och det bör tillkomma vita. Utbildning och kunskaper är medel och redskap med vilka det är möjligt att ifrågasätta, genomskåda och kritisera rådande normer och värderingar. Därför finns det troligen normbevarande motiv bakom forskningen. Konservativa krafter som vill förhindra att rådande ekonomiska och politiska maktstrukturer förändras. Ytterligare en orsak kan vara det vita medelklassamhällets rädsla för att ett nytt upplopp i stil med oroligheterna efter misshandeln av Rodney King i Los Angeles 1992 åter skall inträffa.

Genetisk forskning har visat att det inte existerar någon biologisk rangordning av raser, ändå lever begreppet kvar liksom uppfattningen om biologiska skillnader mellan oss och De andra. Peter Wallenbergs uttalande om svarta sydafrikaners medfödda bristande administrativa förmåga är ett aktuellt svenskt exempel. Dessa exempel utgör enligt min mening, en nedslående bekräftelse av att det idéhistoriska kunskapspaktet har stor genomslagskraft politiskt, ekonomiskt och ideologiskt i den vedertagna synen på De andra uttryckt i vardagsdiskursen.