Pirayorna hör till tetrorna och hör till familjens verkliga rovfiskar.
När man till de flesta andra tetror klarar sig bra med exempelvis frysta röd-mygglarver, andra frysta foder, torrfoder o.s.v.
Brukar man till pirayorna hålla med rått kött t.ex. från fisk.

De sägs att pirayorna är så rovgiriga och benägna att ge sig på sådant som rör sig att en del stater i USA förbjudit odling av pirayor.
Efter som man inte vill ta risken att de kommer ut i vattendragen och ställer till med massaker i den naturliga faunan.

Pirayan börjar bli sällsynta i våra akvariebutiker, det skulle kunna hänga samman med att myndigheterna borta i de stora Asiatiska odlarländerna börjar dra öronen åt sig, när det gäller dessa fiskar.
De sägs ha kommit ut i inhemska vatten drag och ställt till besvär.

Pirayan förekommer i mer än ett tjugotal arter, som varierar i storlek från en mans hand till gott och väl en halv meters längd.
Fyra arter är farliga för människan, långt ifrån att vara vegetarianer är de glupska
rovdjur.

George Myers vid Stanfors-universitet beskriver pirayan på följande sätt:
"En blott 30 cm lång fisk med tänder så skarpa och käkar så kraftiga att den kan knipsa ut ett stycke kött från en människa eller alligator som om det var med en rakkniv,
eller kapa ett finger eller tå med ben och allt lika effektivt som om det gjordes
med en köttyxa.
En fisk som inte fruktar någonting, som blixtsnabbt anfaller alla djur oberoende storlek.
En fisk som aldrig attackerar ensam utan alltid i stim på hundrade eller tusende.
En fisk som faktiskt attraheras av plask och rörelse i vattnet och som när den känner lukten av blod förvandlas den till en rasande demon.
Detta är pirayan mer fruktad än något annat djur i Sydamerika."

Men mycket har sagts om Pirayornas blodtörst och rovlystnad,
dock är det mesta överdrifter.
Pirayan är farlig, men inte alls så farlig som det värsta historierna vill göra gällande.
När mas studerar Pirayans nervösa temperament lutar det snarare åt en uppfattning om att den är en sorts renhållare, så som hyenor och gamar.
En skadad fisk äts ögonblickligen, frisk fisk får gå i fred för Pirayan, så vida man inte har glömt att utfordra dem tillräckligt.

Mina egna erfarenheter från mina Pirayor hemma i akvariet visar att Pirayan går mycket på dofter.
Ibland släpper jag i levande föda som t.ex. Ciklider ungefär 50 st.
När jag släpper ner cikliderna har dem en främmande doft för Pirayorna, som dem
reagerar på direkt, så hälften av cikliderna brukar gå åt dem första timmarna.
Medan resterande ciklider som nu varit i akvariet i några timmar klarar sig.
Tills dem blir skadade av någon anledning.
Det sägs att det inte går att sammanföra en piraya med ett stim i ett piraya akvarium, men av mina egna erfarenheter så går det.
Jag provade fyra gånger alla gånger gick bra.
Det jag gjorde var att försöka få den ensamma pirayan att ha samma doft som dem i stimmet.
Jag hade den ensamma pirayan i en hink med vatten, tog hälften av vattnet från hinken och hällde det i piraya akvariet tog sedan lika mycket vatten från piraya akvariet och hällde det i hinken.
Sedan lät jag pirayan ligga där i c:a 1/2 timme.
Tog sedan och byte ut hälften av vattnet i hinken med piraya akvariets vatten.
Låt sedan pirayan ligga i hinken minst 5-6 timmar.(se då till att någon form av syre ges).
Häll sedan pirayan i akvariet så att den ensamma pirayan hamnar mot botten direkt.
Dem fiskar som absolut inte klarar sig, vare sig dem luktar rätt eller inte är slöjdstjärten,
det kan ha med deras underliga simsätt att göra, Pirayan kanske tar slöjdstjärten för en skadad fisk.
För slöjdstjärten attackeras direkt i ett Piraya akvarium.

Om du har eller vill skaffa ett Piraya akvarium, så bli aldrig övermodig.
Dina händer kan lätt tas för ett skadat djur, med allvarliga bett som följd, en stor Piraya biter lätt av ett finger.

Pirayan är en typisk stimfisk, och inom stimmet pågår ständigt en rangordningsstrid mellan Pirayorna.
Denna strid går till på så sätt att Pirayorna strider i par, varvid de med stjärtfenan riktar  kraftiga vattenströmmar mot varandra.
Om den underlägsna Pirayan inte hörsammar sin starka motståndare och kvick packar sig iväg, kan det resultera i att den får ett kraftigt bett över ryggen framför ryggfenan.
Det uppstår härvid ett fult sår och har den bitna Pirayan ingenstans att gömma sig, riskerar den att bli uppäten av stimmet.

Det är inte "tufft" att inneha Pirayor.
Rätt skött är den inte heller farlig eller besvärlig, däremot intressant.
Det är roligt att betrakta stimmet och dess beteende och sedan leken.
Pirayan leker nästan som ciklider i par alltså och honan bevakar och sköter noga om sina ägg ända tills de kläcks, var efter hon överlämnar ungarna åt sitt öde.
Om de får gå kvar i akvariet blir det snabbt byte för de vuxna pirayorna eller svälter ihjäl.
Under Piraya etiketten döljer sig ett flertal olika arter.
En del är utpräglade rovfiskar, andra inte fullt så rovgiriga och några stränga vegetarianer.
Dessa växtätande Pirayor är sällsynta i akvarierna och anledningen till det är just den stora nytta de gör i sina hemländer, genom sin stränga växdiet håller de floderna öppna.
Därför är det också förbjudet att föra ut dem från sitt hemland.

Till den vanligaste arten man finner i handeln hör den med det vetenskapliga namnet Serrasalmus natteri (röd piraya).

Ett Piraya akvarium kan inredas med några rejäla stena ett par mangroverötter och några typiska växter t.ex. Ammazonsvärdplanta.
Ett ordentligt filter rekommenderas också.
Temperaturen i ett Pirya akvarium kan ligga runt 26-28 grader.
Pirayan håller till i floder och vatten som är syrerika, det måste man sörja för också i  akvariet.
Belysningen bör inte vara allt för stark.

Leken.
Då inga yttre könsskillnader syns, utgår man ifrån att den största och bukigaste djuret är honan.
Honan väljer den plats där hon vill lägga sina ägg, denna plats med närmaste omgivning c:a 0,5 kvm betraktar hon som sitt revir och försvarar det gentemot andra fiskar.
Honan iordningställer lekplatsen genom att puffa med huvet och fläkta med kroppen och stjärtfenan mycket kraftigt så att all smuts spolas bort.
Detta tar ett par dagar .
Först när hon är nöjd med arbetet börjar hon locka en hane till sig.
Hon gör det genom att helt enkelt simma fram och ganska brutalt köra huvudet i sidan på hanen.
När han sedan accepterat honan simmar dem till platsen för leken.
Under leken är hela ryggen kolsvart och hela gråskalan finns ner efter sidan mot buken, som är blankt silverfärgad, strupen är glödande röd och över det hela gnistrar en hel stjärnhimmel av blänkande paljetter i rosa grönt och silver.
Fiskarna simmar med kraftfulla rörelser sida vid sida över substratet, var under honan avger äggen och hanen sperman samtidigt.
Under uppehåll i leken kan man få se hanen puffa honan bryskt i sidan som en uppfodring till att fortsätta leken.
Det avgivna äggen klibbar kraftigt till substratet.
Antalet ägg varierar med honans storlek och antalet gånger hon lekt under sommaren.

Ynglen.
Ungefär fem dygn efter leken är ynglen frisimmande.
Framtill dess ligger de samlade i något som mest liknar en liten geléklump i en grop som honan bevakar.
Sedan det blivit frisimmande kan det utfordras med artemia.
De växer snabbt och bör få grövre och grövre foder.
Pirayayngel måste hållas mätta, annars kan det hända att de betraktar mindre syskon som mat.
En Pirayakull kan innehålla flera tusen yngel, man ska alltså veta vad det är man gör om man tänker odla arten.
Enklast är att sortera ut ett fåtal av de kraftigaste ynglen och behålla dem.

Ungdjur.
Akvariet bör vara stort helst över 200 liter, för det handlar som sagt om stora fiskar.
Den som vill satsa på att odla Piraya bör starta med 8-10 stycken ungdjur som får växa upp tillsammans och med tiden para sig.
Det anses inte vara helt lätt att odla Piraya, men varför inte försöka?

Olika arter.

Serrasalmus natteri.
Den lever i hela Amazonas området.
Den blir upp till 30 cm lång, 15 cm hög och kan väga c:a 2 kg.
Det är en stor fisk som kräver mycket stora akvarier för att lyckas.
Födan kan bestå av råttkött, fiskbullar, räkor, fisk, nöthjärta, möss och torrfoder praktiskt taget äts allt begärligt på botten i mellan skiktet eller vid vattenytan.
Från sett sitt skrämmande tandgarnityr och plumpa huvudform med det kraftiga underbettet så är det en mycket vacker fisk.
Ryggen och en bit ner på sidan är hos det vuxna djuret mörkt gråsvart, sidan silvergrå, buken och strupen rosenröd och över det silvergrå glimmar rosafärgade paljetter.
Detta tillsammans med den höga kraftiga kroppen gör den till en på alla sätt
mycket imponerande fisk.