recenserar
- nr 4:1996
recenserar
- nr 4:1996
Lars Lindberg och Gunnar Weman: Ut ur guldburen. Om kyrkans uppdrag i ett sekulariserat Sverige, (Verbum 1996), 151 s
Vilket är kyrkans uppdrag och kyrkans väg nu när vi går in i 2000-talet?
Svaret heter mission och evangelisation, om vi får tro biskop Weman och
teologie doktor och pastor Lindberg.
Det kristna budskapet är offentligt och angår alla. Vi har ett gemensamt mål: den kristna kyrkans synliga enhet. Kyrkan måste våga vara en profetisk kyrka. Det är några åsikter som slås fast i boken Ut ur guldburen. Boken ska ses inom ramen för de pågående samtalen mellan kyrkorna om evangelisationsuppdraget.
De elva kapitlen tar upp en rad frågeställningar. Man diskuterar om det svenska folket är sekulariserat eller oevangeliserat. Här berörs de erfarenheter som mission i retur, dvs missionärer från tredje världen som kommer till oss och missionerar, har burit med sig. Men reflekterar i kapitel två om den moderna människan och hennes tro. Jag kommer i denna recension att uppehålla mig en del kring bl a det kapitlet. Weman och Lindberg skriver mycket om den heliga Anden och vikten av en levande pneumatologi. Anden bryter det manliga språket genom att varken vara han eller hon, menar man. Mycket besynnerligt, varför inte ta tillfället i akt och använda femininum då - hebreiskan stöttar ju en sådan tolkning! Anden - hon - skulle ju verkligen bryta den manliga dominansen. Boken innehåller också en del praktiska tips och exempel på evangelisation. Jag ska återkomma till dessa. Författarna går också igenom olika kyrkors syn på mission, vilket är intressant (exkursen i kapitel sju).
Vid flera tillfällen i boken säger man att Svenska Missionsförbundet och Svenska kyrkan har en gemensam syn på mission och evangelisation. Jag är inte alls säker på det. En hel del av teologin i boken är främmande för Svenska kyrkan, som jag ser det. Att föra människor från en punkt till en annan och ha det som målsättning i ett samtal eller en predikan är inte en ståndpunkt jag ofta nuförtiden möter i mina svenskkyrkliga sammanhang. Det slås i och för sig fast i boken att fromma formuleringar och gränsdragningar mellan kristna och icke-kristna har varit - och är - ett problem inom frikyrkligheten (och inte bara där), trots detta är det just vad man gör här. Weman och Lindberg talar om de troende och döptas prästadöme. I de ekumeniska sammanhangen brukar man ju tala om det istället för det allmänna prästadöme (tyvärr, tycker jag). Men, enligt Weman och Lindberg räcker det inte med att vara döpt, den döpt måste tro också. Alla är inte Guds barn. I vår kyrka är tro ingen förutsättning eller ens nödvändig konsekvens för dop. För mig är detta öppna oerhört viktigt. Att tala om det troende och döptas prästadöme på annat sätt är att dra gränser mellan människor. Jag ser med oro på en sådan utveckling. (Limadokumentet menar i och för sig att dopet också är en människas svar, men det anser jag inte ska tolkas så exkluderande som det görs i boken.) Jag tycker att den här boken visar vad som händer när man ska strävar efter likheter - det blir otydligt. Det är betydligt intressantare att ha en diskussion där olikheter får finnas (självklart till en viss gräns, annars blir ju diskussionen omöjlig!).
Missionstankar finns det gott om i boken, men jag kan konstatera att visionerna saknas. Människor ska föras till tro och till kyrkan, är budskapet. Jag tror att kyrkorna brottas med en stor kris: vi har tappat repsekten för människor. Vi tror på fullaste allvar att människors liv är torftiga och tomma utan oss. Samtalen ska leda till den ena människans tro. Men, det är ju inget samtal. På ett sjukhus eller ett häkte ska skulle det kunna bli en katastrof med den inställningen. Människor ska besökas och inbjudas till samtal om tro. Själv tycker jag inte om att bli uppsökt av Jehovas vittnen för samtal om min tro. Ett av bokens tips är att inte ifrågasätta en människas tro, utan förutsätta den. Så ska en kristen på släktkalas och fester fråga kusinen eller bordskavaljeren: "När var du i kyrkan senast?" Kära värld! Eller också så ska vi inleda samtal om symbolerna på dödsannonserna med människor i denna församling för att höra vad dessa sekulariserade människor lägger in i symbolerna. Jodå, mina konfirmander brukar få klippa och klistra och berätta. Jag vet att jag är raljant nu, men som hårt arbetande församlingspräst blir jag arg. Är det detta jag kan vänta mig av de kyrkans ledare som ska föras oss in i framtiden? Var finns visionerna, djupet, den nyanserade samtidsanalysen och den respektfulla människosynen?
Kyrkans kris gäller bristande respekt och tveksam människosyn, det har jag nu fått ytterligare ett bevis på. Den gäller också en ytlig analys av vår samtid. I kapitel två får jag återigen ta del av ett synsätt som målar ut den sekulariserade människan som tom. Författarna väljer bl a ett exempel om tunnelbanans tomhet, hämtat ur en annan bok. Själv är jag pendlare och storstadsbo. Tunnelbanan är ett miljövänligt transportmedel. Efter en lång dag är det inte tristess och tomhet som speglas i ögonen, annat än möjligen för en tillfällig besökare i underjorden, utan kanske trötthet eller rent av funderingar kring Dostojevskijs Brott och straff. Vem vet? Ett och annat skulle där emot kunna sägas om ensamma bilister som förstör storstädernas miljö.
Man skriver att individualismen är ett problem. Det är problematiskt att människor vill förverkliga sig själv, säger man. Men, det har ju en viss kategori människor alltid gjort; företrädesvis vita välbärgade män. Skillnaden är att under 1900-talet har möjligheten till självförverkligande ökat för oss andra; kvinnor, färgade och arbetarklass. Är det ett problem?!
När ska vi i kyrkan börja ta andra människors tro och otro och livsval på allvar? Jag möter oftare den respekten i mitt praktiska arbete, än när jag tar del av publikationer som denna. Hur kommer det sig? Ekonomism och konsumism är andra problem. Och självklart skulle det vara förfärligt om människor bara tänkte materiellt och såg till sitt eget bästa, men ännu har jag aldrig stött på någon som gjort det. Har Weman och Lindberg verkligen gjort det?
- - -
Jag ser ingen väg framåt eller ut ur någonting i den här boken. Jag tror att självkritiken är bättre än ytliga analyser av andras liv. Och jag tror att den väg Weman och Lindberg föreslår är vågen som kommer att skilja kyrkan från folket.
Annika Borg, Stockholm
Läs hela recensionen och fler därtill i sin helhet genom att beställa nummer 3, 1996.