artiklar
- nr 5:1996
Att förmedla tro är som skeende ställt under samma villkor vare sig
det äger rum i historia, nutid eller i bibliskt perspektiv. Det utgörs
i alla dessa fall av en kommunikationsakt. Att göra sig en bild av hur
tron förmedlas förutsätter därför att man har en uppfattning av hur kommunikation
går till. Inte så att man lägger den uppfattningen som en tvingande slagruta
över det skeende man ska förstå men så att medvetenheten om kommunikationsvillkoren
kan öppna perspektiv för en rikare förståelse. Låt mig därför få börja
med att redovisa hur jag tänker mig en grundmodell för kommunikation. Schematiskt
är grundmodellen enkel. Varje människa tar emot budskap från någon eller
något utanför henne. Varje sådant budskap passerar människans varseblivningsförmåga,
hennes perceptionsförmåga. Hennes sinnen registrerar och tar in de signaler
omvärlden sänder. Dessa varseblivningsintryck är emellertid inga färdiga
kunskaper utan råmaterial för en komplicerad tolkningsprocess. Tolkning
tar vid där perceptionen slutar.1 I grova drag sker den processen genom
att vi av perceptionsintrycken sätter etikett på det vi ser, hör, luktar,
känner. Det viktigaste redskapet är språket. Vi får ”ordning” på vad vi
varseblir när vi kan sätta ord på det. Språket strukturerar intrycken och
gör det möjligt att införliva dem med vårt medvetande.2 Språket har därför
verkligen makt över tanken. Konsekvensen blir också att det dunkelt sagda
är det dunkelt tänkta. Summan av den här skapande processen är att det
inte finns någon kunskap hos en människa som inte passerat hennes varseblivning
och införlivats i henne genom den egna tolkningsapparaten. Det som framstår
som självklara fakta är resultatet av en tillägnandeprocess som är lika
fascinerande som komplicerad. Den pågår hela livet och är som mest intensiv
under barndomens första år. Då införlivar det lilla barnet i växande grad
omvärlden med sig själv under experimenterande, prövande, misslyckande,
hela tiden i intimt samspel med omgivningen. Alla nya intryck tolkas genom
att ställas i relation till redan bearbetad och lagrad information. Resultatet
av en tolkningsprocess blir därigenom ett tillskott till redskapen att
bearbeta nästa. Det hela sker i en spiralrörelse där den språkliga förmågan
omformar inkommande sinnesintryck till begrepp vilka i sin tur berikar
och nyanserar varandra och ger möjlighet att bredda och fördjupa användningen
av de språkliga uttryck som tas in i samspelet med omgivningen och låta
dem bli adekvata ”etiketter” på nya sinnesintryck och upplevelser. Samspelet
med omgivningen är alltså fundamentalt för denna process. De dispositioner,
som uppenbarligen finns hos en människa redan från början att varsebli
och med den språkliga förmågan konceptualisera sinnesintrycken, löses ut
och realiseras i mötet med omgivningen, särskilt den mänskliga omgivningen
som är bärare av de språkliga uttrycksmedlen. Det viktiga är att tillmäta
mottagaren i kommunikationsprocessen lika stor betydelse som sändaren.3
Det är inte sändaren som bestämmer hur budskapet ska tas emot och uppfattas
utan mottagaren. I det ögonblick budskapet lämnat sändarens mun eller penna
förfogar han/hon inte längre över det. Det lever sitt eget liv och blir
vad det blir som ett resultat av mottagarens perception och tolkning.4
Mottagaren är hänvisad till sin egen förmåga att relatera sin konceptualiseringsförmåga
till de signaler budskape förmedlar vare sig det handlar om ord, gester
eller annat. En fungerande kommunikation är alltså resultatet av vissa
”mentala operationer” hos mottagaren och inte av en förflyttning av ett
tankeinnehåll från ett medvetande till ett annat, som om en sändare kunde
”injicera” ett budskap i en mottagare.5 Enda sättet att förtydliga sändarens
avsikt med budskapet är att om möjligt fortsätta kommunikationen och därigenom
låta den bli en kalibrering mellan två självständiga subjekts sändar- och
mottagarapparater. Det blir då också tydligt att mottagaren genom sin tolkningsprocess
skapar en förståelse som samtidigt är ett budskap som kan sändas. Varje
mottagare är en sändare, och varje sändare blir på motsvarande sätt en
mottagare. Det omöjliggör tanken på sändare-budskap-mottagare-kommunikation
som en statisk telegrafmodell,6 där det viktiga är att budskapet så exakt
som möjligt förmedlas och kommer fram. Varje led i kommunikationsprocessen
utgör istället ett problem i den meningen att de var och en fungerar på
sina egna villkor - både sändaren, budskapet och mottagaren - och således
måste ges fullt utrymme. Vägen till kunskap genom perception och tolkning
är lika fundamental när det gäller förmedling av kunskap från Gud. Det
finns inga omvägar eller genvägar. Det finns inte heller på detta område
några objektiva fakta som blir kända för oss oberoende av vår personliga
mottagnings- och tolkningsapparat. Kunskap om Gud och från Gud kommer in
i oss ”den vanliga vägen”,7 relateras till vårt övriga vetande och våra
värderingar och integreras med dem som bejakelse, avståndstagande eller
andra attityder. Inom teologin använder man i detta sammanhang gärna begreppet
‘erfarenhet’. En som på senare tid gjort tydligt bruk av detta begrepp
just vid bearbetningen av synen på uppenbarelsen i allmänhet och Jesushistorien
i NT i synnerhet är Edward Schillebeeckx.8 Han menar att det inte finns
någon uppenbarelse utan erfarenhet och definierar erfarenheten som ”the
ability to assimilate perceptions”.9 Erfarenheten kommer till stånd genom
ett samspel mellan varseblivningen och tanken. Han betonar att människan
erfar på ett aktivt sätt, och vad som är objektivt och subjektivt kan inte
skiljas åt. Det vi erfar som objektivt är också beroende av våra begrepp
och referensramar, vilka vi byggt upp i samspel med omvärlden. Den religiösa
erfarenheten är därför också i högsta grad en social företeelse. Den uppstår
inte i ett vakuum, utan när en mottagande människa tar in ett budskap från
någon annan.
De bibliska författarna som budskaps- förmedlare. De bibliska författarna är sändare av budskap men också skapande mottagare.10 De för inte mekaniskt vidare ord som de lärt in. De traderar istället det som de genom egen erfarenhet integrerat i sig själva. De sålunda omtolkade traditionerna blev den ram i vilken nästa generation försökte förstå sig själv i ljuset av den situation de stod i.11 En komprimerad framställning av denna process återfinns i 1 Kor 15 där Paulus ger sin bild av traderingen av den kristna tron och sin egen roll i den. Det är ett levande innehåll i tron som förkunnas och tas emot: Jesu död, begravning och uppståndelse. Detta innehåll blev möjligt för lärjungarna att erfara genom att han visade sig, uppenbarade sig för dem, till sist också för Paulus. Låt oss se lite närmare på denna process. Det blir ganska tydligt att troserfarenheten spelar en avgörande roll för de bibliska författarna. Man ger vidare vad man själv erfarit i tro. Det gäller dem som berättar om Israels långa historia tillsammans med Gud.12 Det är sådana erfarenheter profeterna förmedlar. De har fått klarsyn och ger den vidare. Det gäller också i särskild grad apostlarnas och urkyrkans vittnesbörd om Jesus, vad Han gjort och betyder. Var började de första lärjungarnas troserfarenhet? I det dagliga umgänget med Jesus under några års tid i Palestina. Man vandrade med honom, åt, drack och sov med honom, lyssnade till honom och såg honom utföra gärningar av olika slag. Lärjungarna fick under denna tid utgångsmaterialet till sin Kristustro.13 Denna stimulus för perceptionen - som man sedermera kunde beskriva som ”det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer”14 - kom att utgöra en självklar och nödvändig men dock icke tillräcklig förutsättning för den tro de gick ut med i världen. Vi har flera vittnesbörd om det från urkyrkan själv. Låt oss se på en text med den självbild den ger av de första kristnas tolkning av sina erfarenheter fram t o m Jesu död. Det gäller framställningen av vandringen med den Uppståndne till Emmaus i Luk 24. De två lärjungarna ska förklara för den till synes okunnige Kristus vad som skett i Jerusalem de senaste dagarna och vem denne Jesus från Nasaret var. Två karaktäristiska drag i deras syn på Jesus kan därvid noteras. 1. Han var ”en profet mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket” (v.19). Det vittnar om en mycket hög uppskattning av honom. Han räknas in bland profeterna, som alltid stått högst i kurs i Israels religiösa medvetande. Han hade dessutom visat sig vara en mycket duglig och aktningsvärd profet. Men han var dock bara en profet i raden av många tidigare. Han hade som så många av Guds profeter talat och handlat stort men i slutändan blivit missförstådd och förföljd, och hans bana hade krönts med nederlag. Ännu en gång hade folkets religiösa ledare ringaktat Guds sändebud och nesligen låtit honom smaka döden på ett kors. 2. På denne profet hade ställts stora förväntningar. Man ”hoppades att han var den som skulle befria Israel” (v.21). Man såg alltså i honom den utlovade Messias. Men märk tempus! Man ”hoppades” i imperfekt! Det var nu slut med det hoppet. Korset hade satt definitiv punkt för alla Messiasförhoppningar på Jesus. Befrielsens seger hade vänts i nederlag. Det som nu fanns kvar hos lärjungarna var dels rika minnen - ofta av förunderligt slag - och dels många frågetecken inför enskilda händelser och inte minst inför det bittra slutet på Jesushistorien. Hade det stannat där hade det aldrig blivit någon kristendom, på sin höjd några rader om ytterligare en messiassekt som brutalt slagits ned av makthavarna. Situationen var inte hjälpt av att kvinnorna kommit och berättat om vad de sett och om änglabudskapet. Inte ens den Uppståndnes egen skriftundervisning på vägen mot Emmaus kunde ge de båda lärjungarna ett nytt perspektiv på det skedda. Det som förändrar situationen sker vid måltiden efter vandringen. Det var när han genom brödsbrytelsen avslöjar sin identitet som ”deras ögon öppnades och de kände igen honom” (v.31). Den konkreta troserfarenheten av den uppståndne och levande Kristus förändrar i ett slag allt. Det är samme Jesus som de vandrat med men nu sedd i ett helt annat ljus. Föremålet för deras tro är inte längre en stor men död profet utan en uppstånden och levande Herre. Konsekvenserna av denna avgörande troserfarenhet knappast överskattas.
- - -