Söndagen före Domsöndagen

Luk 12:2-9, 32

Återigen kommer vi till den tid på året då vi ställs inför den besvärande frågan om himmel eller helvete. Kanske verkar vår text vara en av de mer drastiska i ämnet: den himmelska verkligheten medverkar till att förstärka hotet från helvetet, samt vi uppmanas att "frukta honom som kan döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet."

Att vår text behöver en god utläggning behöver väl knappast understrykas. Det är onekligen en svår balansgång predikanten ställs inför om man vill göra rättvisa åt den text som är oss given. Å ena sidan lever myten om helvetesförkunnelsen kvar i många åhörares sinnen, vilket näst intill omöjliggör bruket av ord såsom helvete och domsöndag. Å andra sidan finns texterna där med en djup insikt och befrielseskapande perspektiv, just genom att Guds makt och närvaro sätter ett stopp för det onda. Det vore avgjort lättare för predikanten att lägga betoningen någon annanstans, till exempel i den inflätade bilden om att ingen är glömd av Gud, eller i talet om att var och en av oss är oändligt värdefull.

Finns det då något som gör talet om Gehenna till ett dagens heliga evangelium? Finns det något i texten som ger ett ljus och tänder ett hopp för morgondagen, även för den som inte var dag och stund orkar bekänna Jesu namn? Utifrån textens eskatologiska karaktär och tolkning ska vi försöka föreslå några möjliga linjer för predikan även om detta svåra ämne.

Texten som tillspetsad eskatologisk utsaga Evangeliebokens textval är tydligt dogmatiskt präglat, då vers 32 tas ur sitt senare textsammanhang och bildar en slags lugnande avslutning på den annars otrygga huvudtexten. Syftet är klart själavårdsmässigt motiverat, men vi kan undra över tilläggets teologi. Talet om en "liten hjord" i kontrast till den stora flocken kan uppfattas oriktigt exkluderande. Är det bara den lyssnande församlingens salighetsfråga som är för handen, eller gäller dessa ord något betydligt större än så?

Om vi låter vers 32 stanna i sitt sammanhang och istället inkluderar vers 1, får vi tydligare den dubbla kontexten för dagens text: både den lilla skaran av lärjungar och den stora folkmassan. Jesu ord riktas primärt till lärjungarna, "den lilla hjorden" som svarat på kallelsen i efterföljelse, men lika mycket till "den stora flocken", alla de som genom tiderna kallas till sitt gensvar på evangelium. Vi har ett tal riktat till lärjungarna, men vi inkluderas i den stora skara som också uppfattar budskapet. Det är en parallell situation till både Matteus Bergspredikan och Lukas Slättpredikan, något som även förstärks genom textens innehåll. Det som dock klarare framträder i vår utsaga är dess tillspetsat eskatologiska karaktär.

Texten kan delas in i tre olika avsnitt som belyser efterföljelsens liv i ljuset av det kommande Gudsriket. I vart och ett av dessa motiveras läsaren att handla med den bredare eskatologiska visionen för ögonen, snarare än strävan att bara bli räddad för stunden.

Hyckleriet kan sägas stå i fokus för den första utsagan, detta att vilja framstå som annorlunda eller bättre än vad som i själva verket är för handen. En sådan attityd är inte hållbar i det eskatologiska perspektivet. Liksom surdegen sakta förstör resten av degen, kommer det undangömda och det fördolda att bli tydligt för alla och envar i tidens förlängning. Bilderna talar om att det som kanske inte syns eller hörs i denna tid, ändå finns där och skall bli uppenbarat och proklamerat när Guds framtid möter oss.

Fruktan kan vara ett nyckelord i den andra utsagan. Människofruktan kontrasteras med fruktan för Gud, och sätts in i ett eskatologiskt perspektiv. Det finns gränser för vad onda människor kan göra, den verkliga makten finns hos någon annan. Det anses allmänt vara just Gud som avses i vers 5b och inte till exempel en djävul. Gud är den som har den yttersta makten över människans eviga väl i himmel och på jord. Fruktan för Gud bör kanske ses i dess bakgrund av gammaltestamentlig vishetstradition, där just gudsfruktan är den främsta vägen till livet. Denna typ av fruktan handlar mer om att visa vederbörlig respekt, än att känna panik eller hot. För att understryka detta möter vi två bilder från vardagslivet som visar lite av karaktären hos den Fruktans-värde. Denna makt hos Gud utövas i en anda av oändlig kännedom och omsorg om den enskilda människan.

Samhörighet kan kanske vara en rubrik i textens tredje avsnitt. Här sätts det mänskliga talet och bekännelsen in i en eskatologisk dimension med Guds himmelska budbärare närvarande. En positiv och en negativ analogi förstärker sambandet; liksom lärjungarna svarar inför världsliga makter kommer Människosonen att svara inför de himmelska. Samhörigheten är oskiljbar, den kommande världens väldigheter finns redan nu i lärjungarnas mitt. Tydligast bärs detta samband av den tredje personen i gudomen. Eskatologin har en relationell bas. Att förneka den är att förneka själva förutsättningen för Riket som kommer.

Textens retorik och tolkning De tre utsagorna i början av Lukas 12 är insatta i ett annat perspektiv än deras parallelltexter i Matteus 10 med dess tydligt missiologiska implikationer. Hos Matteus handlar det mer om frimodighet och oförfäran vid det aktiva delgivandet av evangelium, än om försvaret och apologetiken inför andliga och världsliga domstolar.

Texterna hos Lukas är ganska löst komponerade och spretar inbördes. Utsaga två och tre har mer gemensamt än den första utsagan med dess polemiska udd mot fariséerna. Men även de två senare skiljer sig i textbruk och metaforanvändning. Det är ändå ett ganska stort avstånd mellan himmelens fåglar och himmelens änglar.

Dock samverkar utsagorna i Lukas vidare kontext. Talbert har föreslagit en kiastisk parallell mellan Lukas kapitel 12 och 16. Utsagorna i Luk 12:1-12 motsvarar i tema och innehåll det som sägs i liknelsen om den rike mannen och Lasaros i Luk 16:19-31. Till de tidigare anförda aspekterna läggs en konkret ekonomisk dimension och frågan om världsliga rikedomar kontrasterar en rikedom på goda gärningar och ett rättfärdigt liv.

Bärande retorik för texten är att förstärka det eskatologiska sambandet mellan lärjungarnas liv i efterföljelse och Riket som kommer dem till mötes. För den lilla hjorden som följde Jesus då, och för den stora skaran som tagit del av texten sedan dess, framstår det med tillspetsad tydlighet att Guds Rike inte är långt borta utan redan nu mitt ibland dem. Bekännelse och handling sker "inför Guds ansikte", parallellt mellan en jordisk och en himmelsk verklighet. Gud själv sörjer för deras väl och ve både i denna tiden och i den kommande, och lärjungen har att inse och leva ut konsekvenserna av detta, som vore det redan fullbordade Riket här.

Från text till predikan Det eskatologiska språket syftar att ge hopp och livsmod för framtiden, något som borde vara ett centralt tema på söndagen före domsöndag. Rubriken "Vaksamhet och väntan" rymmer både en allvarligt rannsakande och en glädjefullt förbidande dimension.

Som sena tiders lyssnare till texten bör vi ställa oss några frågor om tillhörighet och framtidstro. Texten talar om hur vår egen bristfällighet kommer i dagen, om hur vår oförmåga till kärlek och medkänsla blir uppenbar. Vårt framtidshopp grundas på att vi trots detta får kalla oss Guds barn, det som uttrycks nåd.

Insikten om vår egen begränsning skapar utrymme för Guds verk med oss. Det kristna hoppet är inte grundat på det människor förmår bygga upp, utan det Rike som kommer oss till mötes genom Jesus Kristus. Den Kyrka vi ser idag är inte Riket, men den har att leva sitt liv i vittnesbörd om detta Rike.

När det gäller lidande och prövning, har inkarnationen tydliggjort Guds närvaro mitt ibland människor i deras livssituationer. En relationell treenighetstanke ger oss perspektiv på kvaliteten i den närvaron. Samhörigheten visar sig i Guds närvaro, synlig i Kyrkan, ett vittnesbörd för världen. Sambandet har formen av relationell närhet, verkligheten som vi känner den är större i Guds perspektiv. Där kan vi finna tröst och hopp i lidandet.

Evangeliet enligt Gehenna handlar om att den plats som mer än något annan associerats med barnamord och avgudadyrkan, med fruktan och ångest, det Gehenna som finner många moderna motsvarigheter för den som vill dra paralleller, denna plats har mist sin makt. Eller för att citera Paulus: "Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre." Rom 8:38f.

Hans Andreasson, Vara

Tillbaka till söndagens text