artiklar
- nr 4:1996
När en människas tankar och associationer flyger fritt och sammanbinder
fenomen och företeelser i oväntade relationer och mönster, följer tanken
ofta vägar och fåror som man själv inte är herre över. I varje fall inte
ensam herre över. Man kan visserligen träna upp sina tankevägar. Men ofta
följer tanken banor, som lagts ut i barnaåren eller ungdomen. Därför är
i Gustaf Wingrens värld, Valdemarsvik, platsen för ett universitet. Jag
tror att vi alla ibland överraskas av att associationer för oss längs vägar,
som vi kan se vara formade under ungdomsåren och studenttiden. Många av
dessa associationsbanor, tankevägar - eller skall vi kalla dem tankens
plogfåror - har för min egen del formats i gemenskapen med Gustaf Wingrens
teologi, hans böcker, seminarier och samtalen med honom. Jag kom att tänka
på detta för en tid sedan när jag satt och slötittade på TV - också det
en teologisk aktivitet i Wingrens värld. Jag såg ett annat födelsedagsfirande.
Med stor galashow firade man Frank Sinatra - en amerikansk sångare, nästan
jämngammal med Gustaf Wingren. Så sjöng man hans gamla schlagers och visade
utdrag ur hans filmer. En rad titlar for snabbt förbi: Life is a wonderful
thing, Sunshine comes after rain osv. Och så far min tanke längs en upplöjd
fåra och jag tycker mig se att denna rad av titlar låter som psalmer av
Grundtvig - life is a wonderful thing! Hur kommer det sig att en katolsk
populistisk amerikans sångare, med några av sina livstrådar invävda i det
mest reaktionära och maffiakorrumperade Amerika, kan ses som grundtvigsk
psalmist? Den plogfåra, som förde tanken på en ny spännande väg, har förmodligen
en gång plöjts i mötet med Gustaf Wingrens teologi.
Han har inte bara lärt oss att se den danska "folkekirkens" och grundtvigianismens teologiska tradition med dess djupa förankring i fornkyrkan och hos Irenaeus. Gustaf Wingren har också påmint oss om, att teologen har en uppgift i att leta upp och säga det som annars inte skulle bli sagt. Däri ligger en vetenskaplig kritisk uppgift, för att inte säga den kritiska uppgift, som all teologi är förpliktad mot. Kritiken som en uppgift att visa på alternativet, det annars osagda. Kritiken som uppgiften att lyfta fram det som annars skulle glömmas eller gömmas. I uppgiften att säga det som annars inte skulle bli sagt, ryms allt; från teologins viktiga uppgift, att i en värld så allt igenom präglad av lagens krav, uttala det evangeliets livsmod som annars inte skulle bli hört, till att visa på samband mellan de två folkliga sångarna Frank Sinatra och Grundtvig.
Temat för Margaretas och mitt bidrag idag är "Resan till det mänskliga". Det är ursprungligen rubrik för Margaretas bidrag idag. Min inledande uppgift är att något antyda hur temat svarar till några drag i Gustaf Wingrens teologi.
Resan som en teologisk metafor är klassisk. Kristens resa, pilgrimen på väg till Jerusalem eller till himmelen. Men i traditionen och de olika kulturer vi möter genom historien tycks själva resandet i geografin vara ett karakteristiskt och särartat kristet fenomen. Visserligen formas det gamla Israels tro i en nomadkultur. Men inte säger man att nomader reser! Möjligtvis kan förflyttningen från Egypten till Kaanans land beskrivas som "en resa" men vi möter oftare mer dramatiskt färgade uttryck som ´uppbrott´, ´befrielse´ och påfrestande ´ökenvandring´. Men kristendomens brytning med den judiska livsförståelsen återges i många bibelutgåvor inte bara som en textsamling, Nya testamentet, utan också som därtill fogade kartblad med resvägarna markerade. Visserligen ingår en alldeles speciell resa till Mekka i den islamiska observansens centrum. Men som grundläggande religiöst tema torde kristendomen vara ensam om att lyfta fram resandet. Alltså inte endast resan till världens centrum och livets mål. Istället handlar det om resandet som sådant, i geografin och bland människor. Ett resande som gäller konkreta geografiska platser eller normala levande människor. Pilgrimsresan är så förknippad med livets mening att den till och med, som avlat, kunde anses kompensera brister i livsföringen. Pilgrimsvandringen är en resa till platser där man möter andra resenärer, till städer som Santiago, Rom, Jerusalem, ja, till och med Trondheim, genom de värmländska älvdalarna. Men också den ryska pilgrimsresan var en geografisk resa, inte till Jerusalem, utan till det mänskliga liv vi alla delar och tillsammans med dem man möter på vägen. Pilgrimsresan blir mer en bildningsresa i mötet med det mänskliga livet i all sin tvetydighet, omätligt rikt och intill döden begränsat. En resa till det mänskliga, ej en världsfrånvändhetens och verklighetsflyktens idealiserade resa till evighetens land.
Det är därför inte konstigt att resan också för Gustaf Wingren blir ett meningsfullt teologiskt tema. Inte bara i talet om vägval och avvägar i boken Gamla vägar framåt utan också i hans lärdomsbiografiska minnen: Mina fem universitet. Hans minnesbild av första mötet med Lund knyts inte till en lärare, varken på Spyken eller universitetet, inte till det första matlagets gamla vänner, inte universitetsbibliotekets översvämmande textsamlingar. Nej, Wingren skriver: "Konduktören gick längs vagnarna och ropade ett enda ord, gång på gång. Jag kan ännu i mitt öra höra detta enda ord: Lund, Lund, Lund. Vid hemkomsten från en resa, just när jag stiger av tåget, alltid ljuder i mitt inre det enstaviga, upprepade namnet Lund, ropet ur konduktörens mun den 10 juli 1927."
- - -