artiklar
- nr 2, 1996
artiklar
- nr 2, 1996
Den heliga Andens gåva och närvaro är det största och mest underbara
som kan hända oss, vår mänskliga gemenskap och vår jord med alla dess levande
varelser. Ty det är inte en eller annan av många eller onda andar som är
närvarande i den heliga Anden utan den skapande och levandegörande, befriande
och saliggörande Guden själv. I den heliga Andens närvaro börjar slutet
på historien om skuld, lidande och död. I den heliga Andens närvaro börjar
fulländningen av skapelsen som är Guds rike. "Det skall ske i de yttersta
dagarna, säger Gud", står det hos profeten Joel (2:28); och vad de
första kristna upplevde vid pingsten enligt Apg 2, det skedde under de
första dagarnas av världens nyskapelse: utgjutelsen av den skapande kraften
och den evigt levandegörande Guds Ande, den gudomliga andedräktens stormvind
och eldstungor. Pingsten, som de kristna benämner denna högtid, är därför
inget bihang och inte heller tillägg till långfredag och påsk utan målet
när Jesus hängivet överlämnar sig till död och kors och målet när han uppväckes
av Gud till den kommande härligheten. Där den heliga Anden är, där är Gud
på ett särskilt sätt närvarande, och vi upplever Gud i vårt liv som helt
och hållet levande inifrån. Vi upplever det hela, fulla, friska och befriande
livet med alla våra sinnen. Vi känner och smakar, berör och betraktar vårt
liv i Gud och Gud i vårt liv. Det finns många namn på Gud den heliga Anden.
Bland dem är Tröstaren (Parakleten) och Livskällan (fons vitae)
de vackraste jag vet.
- - -
Guds lysande ansikte
Svaret från Gamla testamentet är överraskande: "Förkasta mig
icke från ditt ansikte och ta inte din helige Ande ifrån mig", ber
vi med Ps 51:13. Med Ps 104:29 f erkänner vi detta med avseende på alla
levande varelser: "Du döljer ditt ansikte, då förskräcks de. Du tar
bort deras ande, då förjagas de och vänder åter till sitt stoft igen. Du
sänder ut din ande, då blir de skapade, och du förnyar jordens ansikte."
"Guds ansikte" är en symbol för Guds tillvändhet, hans iakttagande uppmärksamhet och hans särskilda närvaro. Överallt är ansiktet orten för uppenbarelsen av känslostämningar i vårt inre. Förargelser och glädje, skratt och gråt syns i vårt ansikte. Så är det också i överförd betydelse med Guds ansikte. Guds "fördolda ansikte" gäller i judiskt tänkande som symbol för Guds dom, Guds "bortvända ansikte" som symbol för Guds förkastelse och den eviga döden. Men Guds "lysande ansikte" är andeutgjutelsens och livets, kärlekens och välsignelsens källa. "Herren låte sitt ansikte lysa över oss och vare oss nådig…" ber vi i den aronitiska välsignelsen. Det är bönen om den heliga Anden, Guds speciella, levandegörande närvaro hos oss.
När "lyser" ett ansikte? I förbindelse med kärlek börjar människors ansikten att lysa. När en mor kärleksfullt tar sitt barn på armen ser man ett ljus tändas i hennes ögon. När någon vill ge en annan en underbar gåva lyser ögonen av förväntansfull spänning. De "strålande ögonen" bringar glädje. Allt detta och mer därtill kan vi föreställa oss när vi tänker på Guds "lysande ansikte" och därifrån väntar på den heliga Andens ljus. Livsmod och ny livskraft vaknar inom oss när Gud ser på oss med ögon som lyser av glädje. Guds av glädje lysande ansikte är den heliga Andens ljuskälla. Dess ljus översvämmar oss och våra ansikten blir speglar som reflekterar och sprider detta ljus. Erfarenheten av Anden är detta "klara ljus i våra hjärtan" (2 Kor 4:6).
- - -
Livets mission
Mission är i ursprunglig bemärkelse och i evighetens perspektiv
missio Dei (Guds mission). Endast när vår kristna mission fullföljer den
gudomliga sändningen och motsvarar denna är det en mission med gudsförtröstan
och trosvisshet. Endast när vi som människor fullföljer den gudomliga missionen
i förhållande till andra människor och motsvarar denna, respekterar vi
de andra människornas värdighet som Guds skapelser och hans avbild och
kan motstå frestelsen att vilka behärska dem religiöst. Missio Dei är ingenting
mindre än den heliga Andens sändning från Fadern genom Sonen in i denna
värld, för att denna värld inte skall gå under utan leva. Vad som föres
in i världen av Gud genom Kristus är enkelt uttryckt liv. "Jag lever
och ni skall också leva" (Joh 14:19). Ty den heliga Anden är "livets
källa" och för med sig liv in i världen: helt liv, fullt liv, ohämmat,
oförstörbart evigt liv. /.../ Jesus har inte givit världen en ny religion
utan nytt liv. Vad blir konsekvenserna därav för förståelsen av den kristna
missionen?
Hittills har vi uppfattat missionen som utbredningen av det kristna imperiet, den kristna civilisationen eller den västliga världens religiösa värden. Hittills har vi med missions förstått kyrkans utbredning och fortplantning (plantatio ecclesiae), kyrkan som garanterar den eviga frälsningen. Hittills har mission varit att dela med sig av den egna trosavgörelsen och de egna upplevelserna av omvändelsen. Men är medborgarskapet i det kristna imperiet, i den kristna civilisationen eller västliga värdegemenskapen verkligen det nya livet i Guds Ande? Är medlemskapet i den kristna kyrkan verkligen frälsning i den heliga Anden? Är omvändelseupplevelse och trosavgörelse verkligen pånyttfödelsen av Guds eviga Ande?
Det är uppenbart att vi i dessa traditionella former av kristen mission har haft en alltför snäv syn på sändningen av Anden och det nya livet. Visst hör en kristen livsstil till, liksom kyrkogemenskap och den personliga trons avgörelser och erfarenheter. Men den heliga Andens mission är en mission som gäller det nya livet, och det är någonting mer. /.../ Det betyder för oss idag att vi i stället för att utbreda en kristen civilisation eller den västliga världens värden skall bygga upp en "livets kultur" och stå emot "döden barbari", var vi än är, som påven Johannes Paulus II har krävt i sina senaste offentliga förklaringar. I våra västliga, europeiska och amerikanska länder har bejakelsen av livet blivit huvudproblemet. Vi ha för länge sedan förlorat den hybris tidigare världserövrare hade. Tristess har blivit vår livskänsla. Vi är som förlamade av en kylig apati. Vår sociala kyla mot fattiga och främlingar visar att vi inte älskar deras liv. Vi ser allt elände i Bosnien och Rwanda på TV-skärmen, men det berör oss inte längre. Kunskap är inte längre makt utan vanmakt: "Vi kan ju ändå inte göra något". Alltså förblir vi stumma och overksamma. Mänskligheten kommer väl att dö av en sådan själslig apati, innan den går under i sociala eller militära katastrofer. Ingenting är så nödvändigt för oss som livets mission - en mission som gäller livet - så att vi åter bejakar och älskar livet så mycket att vi protesterar mot döden och alla makter som sprider döden. /.../ Den som erfar denna kärlek, vore det så bara en gnista av den, blir medveten om sin värdighet, står upp med "högburet huvud" och "rak i ryggen". Redan när vi älskas av en annan människa vaknar våra livsandar och vi förlitar oss på krafter som vi inte kände tidigare. Hur mycket mer är det inte så när Gud ser vårt liv med sin kärleks "lysande ögon"! Till detta budskap om liv hör därför också att trösta de bedrövade, bota de sjuka, ta sig an främlingar och förlåta synder, alltså att rädda det hotade och skadade livet från förintelsens makter.
- - -
Översättningen är gjord av teol dr Sven Hemrin.