artiklar
- nr 4:1996
Det var fredagen den 22 april, fyra år innan Gustaf Wingren föddes
i Valdemarsvik. Då låg en pojke i fjortonårsåldern och sov på en holme
i Tåkern. Ja, någon pojke var han egentligen inte längre, för han hade
blivit förvandlad till en pyssling och for genom Sverige på en tamgås tillsammans
med en vildgåsflock. Nu, när gässen hade kommit till Östergötland, råkade
pojken där på holmen få höra en historia, som en äldre man berättade, medan
han tillsammans med en kamrat var ute och ljustrade ål i Tåkern. Männen
talade om Östergötland, om vilket ansett och hedrat landskap det var. "Ja,
och så är det ju detta att man vet att det alltid skall förbli så ",
sa den ene av männen. Och när han blev ombedd att förklara hur man kunde
veta det, berättade han sin historia.
Den handlade om Ulvåsafrun, som var känd vida omkring för att hon kunde se in i framtiden. En dag kommer en fattig bonde in till henne för att ställa henne en fråga. Men han är litet tveksam inför hennes svar, för han har hört att människor går därifrån och är missnöjda över vad hon har att säga. Nu vill mannen fråga, hur det skall gå i framtiden med Östergötland. Ulvåsafrun lugnar honom med att det kommer att gå utomordentligt väl med landskapet, inte minst med tanke på de två ryktbara klostren i Alvastra och Vreta och en så vacker domkyrka, som den i Linköping. Jo, det är ju sant, säger bonden, men allt är förgängligt och vad händer om det kommer en tid, som inte ger någon ära varken åt Alvastra eller Vreta? Då, säger Ulvåsafrun, skall jag bygga upp ett nytt kloster på Vadstena gård och det skall bli det mest kända i Norden och alla kommer att prisa landskapet, för att det har en sådan helig ort inom sina gränser. Jo, visserligen, säger bonden, men om det nu kommer en tid när Vadstena kommer i vanrykte, hur blir det då? Då kommer det att där bredvid resas ett slott som skall bli hela landskapet till heder, svarar Ulvåsafrun. Men bonden fortsätter att tala om förgänglighet och förfall och Ulvåsafrun får fortsätta att lugna honom och ge exempel på vad som kan vara hedrande för landskapet. Till sist tappar hon tålamodet: "Du säger att allting är förgängligt", sa hon, "men nu skall jag ändå nämna något, som alltid kommer att bli sig likt. Och det är, att sådana högfärdiga och envisa bönder som du, det skall finna här i landskapet till världens slut".
Knappt hade Ulvåsafrun sagt detta, förrän bonden steg upp och var glad och nöjd och tackade henne för gott besked medan Ulvåsafrun inte alls förstod sig på honom. "Jo, jag menar det så, kära fru", sa bonden, "att allt vad kungar och klosterfolk och herremän och köpstadsbor bygger och upprättar, det har bara bestånd för några år. Men när ni säger mig att i Östergötland alltid skall finnas bönder, som är ärekära och uthålliga, så vet jag också, att det skall få behålla sina gamla heder. För det är bara de, som går böjda under det eviga arbetet med jorden, som kan hålla det här landet oppe i välstånd och anseende från tid till tid".
När nu Gustaf Wingren föddes i Valdemarsvik, några år efter det att Nils Holgersson hade hört den här historien, blev han visserligen inte bonde, inte heller hantverkare som sin far. Han blev teolog, präst och vetenskapsman. Han kom alltså att ägna sig åt en annan slags odling än bondens och åt ett annat hantverk än sin fars.
Och tanken slår mig: När Gustaf sattes i skola i Valdemarsvik kring 1917 - fick han då läsa om pojken som for på sin livsresa här över Östergötland? Tänk om det inte bara var Luthers lära om kallelsen, som kom att låta Gustaf Wingren i teologens gestalt, ägna sig åt den jordiska kallelsen och det vardagens arbete, som är grunden, inte bara för Östergötlands heder och anseende, utan också för livets fortlevnad och människornas samhörighet? Tänk om också Selma Lagerlöf och hennes Nils Holgersson haft ett finger med i spelet vad gäller att dana Gustaf Wingren till den, som skulle hålla oss alla fast vid det skapelsegivna, dess bundenhet och frihet?
- - -
Ja, när "fantasins jättebin", som Selma Lagerlöf talar om, kommer farande, vet man inte längre vad som kommer först och sist, och det kan ju också faktiskt göra detsamma, men att a och o i Gustaf Wingrens gärning hör ihop med det trofasta arbetet i den jordiska kallelsen, det är helt klart och är väsentligt. Och att vi, enligt Gustaf Wingren, blir människor i det arbete som knyter oss till vardagen, är också klart. Att jag själv en gång började läsa Selma Lagerlöf med de teologiska glasögon som Gustaf gett mig, det är också alldeles klart. /.../ Med dessa teologiska glasögon på näsan kan jag nu därför fortsätta att berätta vad jag ser i Selma Lagerlöfs författarskap - nämligen att hur fantastiska berättelser hon än har gett oss, är hennes hissnande resor i fantasins värld alltid resor in i det mänskliga, resor som består av att bli förd tillbaka till en mänsklig gemenskap, där någon har varit utanför, isolerad och ensam. I det avseendet kan man säga att hon är mycket biblisk. För det var ju också så Jesus själv förde in mänsklighet i tillvaron. Han inlemmade sig själv, så till den milda grad i det mänskliga livet, att det blev hans död. Men därigenom inlemmade han andra i vardagens och gemenskapens villkor, så att det blev till liv för dem.
Samma sak gör alltså Selma Lagerlöf. Hon har en stark känsla för att omänsklighet är ensamhet och att mänsklighet är gemenskap.
- - -
Nils Holgerssons resa var alltså till en början inte alls underbar. Den var ett straff för hans omänsklighet och alls ingen belöning. Pojken förstår nu att han är skild från allt mänskligt och när han nu ser på föräldrarnas gård, gör han samma upptäckt som den son, som i Jesu berättelse kommit långt hemifrån, nämligen att hemmet han lämnat var alldeles för gott för honom.
När så Mårten Gåskarl lyfter och följer med vildgässen klamrar sig Nils fast vid honom för att hindra honom, men istället dras pojken med och kommer med på resan. Mitt i sin olycka rivs han alltså med av äventyret och finner att där, i sin nya tillvaro får han uppleva ett liv, som han tidigare stått utanför. Han tvingas nu inse det som mänskligt umgänge annars brukar lära oss, nämligen att vi lever i beroende av varandra och uppehålls av varandras omsorger. Utan detta blir vi omänskliga.
- - -