Förfrågan 1999-07-14 om ersättning vid eftersök av trafikskadat vilt

Den första frågan rör ersättning till jaktvårdskretsarnas s.k. kontaktmän för eftersök av trafikskadat vilt eller liknande. Dessa kontaktmän utgör en länk mellan polismyndigheten och aktuell markägare/jakträttshavare i händelse av vilttrafikolycka inom jaktvårdskretsens verksam-

Det skall observeras att meningen med dessa kontaktmän är att de skall förmedla uppgifter om påkört vilt från polisen till jakträttshavare, eller den som genomför eftersök i hans ställe. Vidare kan de som gör eftersöket också genomföra eftersöket åt staten i den mån det är statens vilt. Kontaktmännen är alltså inte avsedda att genomföra eftersöken.

För det första vill Naturvårdsverket klargöra att ersättning ur jaktvårdsfonden enbart kan komma ifråga när arbete utförts i samband med eftersök på statens vilt. Skrivningarna i 33, 34, 36, 38 och 39 §§ jaktförordningen ger inget stöd för att staten, via jaktvårds-fonden, skulle ersätta eftersök på vilt som inte är statens. I den mån sådana ersättningar betalas ut är detta alltså inte i enlighet med gällande författningar.

Att polismyndigheterna hjälper till med att vidarebefordra information om vilttrafikolyckor som inte rör statens vilt är däremot en motiverad åtgärd sett från djurskyddssynpunkt. Ett trafikskadat djurs lidande är ju detsamma oavsett om det är statens vilt eller inte. Det bör dock observeras att polismyndigheterna inte är skyldiga att vidarebefordra uppgifter om exempelvis trafikskadade rådjur, vilket är beklagligt ur djurskyddssynpunkt.

Ovan nämnda författningar är ursprungligen skrivna innan de aktuella organisatoriska förutsättningarna fanns. Det talas därför i 39 § jaktförordningen bara om att polismyndigheternas kostnader för omhändertagande av djur ersätts med medel ur jaktvårdsfonden. Det framgår också att kostnader för att spåra eller döda djur kan ersättas. Dessutom sägs att ersättning även kan lämnas till den som därvid har hjälpt polismyndigheten. Detta skulle kunna tolkas så att ersättningar endast kan komma ifråga för den som hjälpt till med eftersök och omhändertagande av viltet, så att det inte förfars. Enligt verkets mening bör formuleringarna dock inte tolkas så snävt, av följande skäl:

Bestämmelserna om eftersök och omhändertagande av statens vilt har två syften. För det första skall åtgärder vidtas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande i samband med trafikolyckor eller liknande. Detta är det viktigaste syftet. För det andra skall åtgärder vidtas så att statens vilt inte förfars eftersom det kan representera stora ekonomiska och/eller vetenskapliga värden.

För att åstadkomma detta torde det enligt verkets mening i vissa områden vara det mest effektiva om s.k. kontaktmän kan anlitas för att underlätta polisens kontakter med dem som skall utföra eftersök på statens vilt. Detta särskilt med tanke på de nackdelar som polisens nya länsorganisation fört med sig avseende eftersök på trafikskadat vilt. Vidare ställs nya krav på eftersöksorgansisation efterhand som de stora rovdjuren ökar i antal och utbredning. 

Verket anser att de s.k. kontaktmännen kan få viss ersättning ur jaktvårdsfonden för utfört telefonarbete, med stöd av 39 § jaktförordningen. Vad beträffar ersättningens storlek (per tidsenhet) är det verkets uppfattning att den inte bör vara jämställd med de som utför eftersök i fält utan vara lägre. Verket avser att återkomma i fråga om ersättningarnas storlek i samband med pågående översyn av jaktkungörelsen.

En fråga som infinner sig med ovanstående tolkning är hur telefonsamtal från polisen om vilt som inte är statens skall betraktas. Enligt verkets uppfattning står det klart att samtal som rör arter som aldrig tillfaller staten inte lagligt kan medföra någon ersättning till kontaktmännen från staten, oavsett att detta kan vara negativt ur djurskydds-synpunkt.

När det gäller samtal om älg och hjort, som är statens vilt, men som kan komma att tillfalla jakträttshavaren om han så vill, är det verkets uppfattning att alla samtal till kontaktmännen om dessa arter bör leda till viss ersättning ur jaktvårdsfonden. Enligt 33 och 34 §§ jaktförordningen är utgångspunkten vad gäller trafikdödad älg och hjort att de tillhör staten. Om jakträttshavaren hjälper till med att ta rätt på djuret kan det på vissa villkor istället tillfalla honom. 

För Naturvårdsverket

Monika Stridsman

Anders Wetterin

Kopia till:

Samtliga länspolismästare

Samtliga polismyndigheter

Svenska Jägareförbundet

Samtliga länsjaktvårdsföreningar

F.V.B. till samtliga jaktvårdskretsar

Jägarnas Riksförbund-Landsbygdens Jägare

Älgskadefondsföreningen, Box 101, 360 70 ÅSEDA

Nf

Gd-pärm