Nådens år är här. Håll ditt ansikte rent från bitterhet och hat, snart kan det va' försent och du vet, att bitterhet är en lyx. Ditt hjärta förtrycks och du går blind genom Nådens År.
Säj minns du när vi stack ifrån stan som ett "rövarpack", mitt i sommarn från Hagas fest när det regnade som mest. Vi gömde oss i skogen, med katter och vin, ingen vart, ingen vart, bara bort. Säj minns du, minns du det än. Minns du den sommaren, vill du dit igen?
En är i Frisco och leter efter lyckan. En annan är full och letar efter kryckan. En tredje är polis och samlar på falkägg. En fjärde kör in i bergvägg efter bergvägg. En femte är främmande och minns ingenting.
Tjugoåtta, ligger lågt, ligger lägre än en sjunken båt. Långt till sommar, långt till vår. Tänd en brasa och torka ditt hår. Bärga båten och lägg upp den på land. Snart ska vi segla igen, vart vi vill. Snön faller och vi med den. Snön faller till morgonen, då blir det ljust.
Du grabben du säjer, att det jag har sagt, det har jag sagt, för att jag ville bli rik. Du kallar mej bluff och snörper din mun och säjer: Fi dong en sån futtig etik! Men du grabben, nu är det faktiskt så, att jag har huvud hjärta och själ. Du skäller mej för att sakna ödmjukhet och hyfs, men hur fan står det till med dej själv? Du säjer att jag har velat spekulera i människans situation, men allt jag har velat är att propagera för en smula vision.
En och annan som sitter där på sina höga hästar och vet hur det är. Jag menar ni som vet så bestämt hur allting ligger till. Vad ni vet är bara hur ni vill att det ska ligga till.
Du grabben du säjer, att det jag har sagt, skulle va' farligt för "folkets sak". Du rasar över hånfullhet och förakt och talar om "verbal kloak". Du är oantastligt medveten och vis och klappar oss stackars satar på skann. Vi som irrar omkring utan mening och mål vi som hittar till dogmernas land. Du kanske tror du har ensamrätt på socialistiskt vett, men du ska inte göra min tro till nån slags helig ko.
En och annan som sitter där...
Ja, viljen I veta och viljen I förstå dansen går på år efter år. Människans språk är troftigt som fan. Tolkningen är ganska så svår, men det var roligt att se vad som kunde ske när en skränig och sotsmutsig mås damp ner i ankornas damm där röd som blå sam om varann. Jag är så avundsjuk på alla er som kan säja om det ni ser: Det här är rätt, det här är fel allt annat uppenbart.
En och annan som simmar där med näbbarna i vädret och vet hur det är. Jag menar ni som vet så bestämt hur allting ligger till. Vad ni vet är bara hur ni vill att det ska ligga till.
Om du stannar kvar har du ledan där och om du ger dig av är du redan där.
Allt du samlat på dej har försvunnit nu. Alla dina byggnader har brunnit nu och du vill att hon ska döda dej att hon ska ta ditt liv med sej när hon går.
Natten har sitt sätt att sänka båtarna men barnet i dej längtar efter gåtorna och du vet att hon kommer att döda dej. Hon kommer att ta ditt liv med sej när hon går.
Men om vi i kyrkan fick öl till ett rus och en eld, som i själen spred värme och ljus. Ja, då skulle jag be och sjunga, ja sjunga var dag och inte gå från den ett endaste tag.
Och prästen fick stå där och ta sig en tår och vi vara glada som fåglar om vår.
Och fru Anständigtvis som jämt sjunger, jämt sjunger Guds pris skulle inte ha snedväxta barn eller ris.
Och Gud skulle sitta så glad som en far att barnen var nöjda till mods, som han var och ropa in satan från fryskalla, fryskalla gatan och skåla med honom och aldrig mer hata´n