Ripp Rapp
Tillbaka till Stackars Jack
Tillbaka till Roberts hemsida
Ripp Rapp 1979
På fri fot
Gravarna splitras och murarna flyr. Gallret har rostat och vakterna har
gett sej av. Himlen regnar biljetter ner i min bur. Graven är öppnad
och vem vill vara i en grav?
Vi kan råna banken och festa som förr. Vi kan glömma
det som glömmas skall. Vi är på fri fot, vi är på
rymmen som förr. Vi är på toppen av vågornas svall.
Jag tror på det möjliga, jag tror på min dröm. Jag
ska jaga min svarta demon. Han ska passa sig noga, för jag tror på
min dröm. Jag ska jaga honom härifrån. Vi är på
fri fot, vi är på rymmen som förr. Vi är på
toppen av vågornas svall. Vi är som hundar som springer från
dörr till dörr. Vi är som tiggare, vildar, vandaler på
vågornas svall.
Nu är dom här igen, om igen. Visionerna viner som vilda spjut.
Jag kastar min Rolex femtusen spänn. Garanterat vattentätt men
jag vill ut!
Vi kan råna banken...
Det finns inget kvar i den säck som jag tömmt. Jag har det
kvar som jag inte har slängt, jag vill tillbaka dit där vattnet
är strömt, där klimatet är mindre strängt
Vi är på fri fot...
Livet är dystert, livet är grått. Jag slåss mot
livet och livet mot mej. Det kommer intill mej och då får jag
brått. Jag springer undan för jag kan inte värja mej.
Vi kan råna banken...
Den som vill vara vid liv kan inte värja sej, bättre stanna
och ta det direkt. Bättre skrika ett Ja! än att viska ett nej.
Bättre leva innan livet är släckt.
Vi är på fri fot...!
Håll mej!...Åh,ingenting
Nu visar klockan nästan åtta och gul som guld går solen
ner. Snart leker mänskan katt och råtta, på sitt manér.
Härinne ringlar rök mot taket och glasen glimmar rött av
vin. Så långt ifrån men vid min sida okänd och fin.
Håll mej! Håll mej! Håll mej! Åh, ingenting.
Du gav mej allt du gav mej inget. Du tog tillbaks allt som du gav. Allt
som jag har nu det är inget av det du gav. Jag borde sitta på
nån klippa och tänka över allt det här, framför
allt så vill jag slippa bli kär igen. Håll mej!...
Jag stiger aldrig mer in i kärlekens hus. Jag skickar inte ens
min spion. Jag aktar mej för kärlek som för vinets rus.
Jag lyssnar inte längre till det där om att allt ändå
är samma illusion. Jag borde snabbt gå härifrån.
Jag borde inte sitta kvar. Hon ser åt mitt håll. Jag åt
hennes. Jag sitter kvar. Jag borde inte dricka mera, det gör mig svag
och sensuell. Inte en gång till i fällan, inte ikväll!
Åh, håll mej!...
Rom i regnet
Nere vid Zinkensdamm en juninatt, gick jag undrade var jag hade vart. På
Hornsgatan öde stråk mötte jag dej. Vi gjorde sällskap
hem. Vi gick hem till mej. Sällan visad ömhet brann som en glöd
i mej. Och ett barn itrasor skrek efter bröd i dej. Solens första
strålar kom genom rutans skumma glans, och en koltrast satt och sjöng
på ett tak nånstans. Och när vi vaknade föll regnet
ner. Vi köpte rom och frukt och något mer. På Tantolundens
golv av gräs under blad och gren, där låg vi och drack
rom i regnet, rom så mjuk och len. Och jag sa: Jag tycker om dej.
Och du sa: Jag tycker om dej. Det var väl bara nåt som vi sa,
som vi sa, för att det lät så bra. I oktobernattens grav,
i Stockholms svarta skog, värms jag än av det du gav och det
du tog. På hyllan under spegeln, där står din läppglans
kvar. Buteljen ligger tom i regnet. Där våta löven far.
Du tog mej
Du tog mig ur rännsten där jag låg och grät, utfattig
naken och rädd. Du virade in mej i ditt långa hår. Och
bar mej sen hem, hem till din bädd. Jag var ynklig och galen av för
mycket för fort. Jag var fylld av dårskap och död. Du lät
mej vila och höll mej sen kvar. Du gav av ditt överflöd.
Jag hade släckt alla ljus som fanns kvar, nyfödd hungrig och
arg. Jag frös som en främling i främmande land. Jag var
som en ensamvarg Som en varg utan flock, utan villebråds död,
bara månen att fråga om svar. När viddernas lockrop tjöt
tomma som skal. Då tog du hand om det som fanns kvar Jag hör
hjärtat som dunkar, det slår sina slag, det är bara hjärtat
som slår. Jag tror inget annat än blodets rytm. Jag tror bara
väntan, väntan och vår. Jag krossas av längtan. Jag
lider mej vill. Jag vet att det enda som finns är kvinna och man och
dom barn som de får. Ändå vill jag det som inte finns.
Hav utan hamnar
Vad är väl bäst, straight och ensam eller packad i parken
med dom andra? Jag har inga val och solen känns som ett hån.
När regnet kommer då blir jag lugn. Jag tar färjan inatt
till Rosornas ö, på akterdäck med en flaska vin. Haru några
drömmar så hit merom, hit merom snabbt! Det här är
en hold-up! Tomma fickor. Tomt överallt. På dessa hav utan hamnar.
Hav utan frid. Hav utan säkerhet. Hav utan tid Hav utan hamnar. Hav
på liv och död. Hav där du drunknade. Hav där jag
är i nöd
Vi väntade vår, i maj var vintern kvar. Men vi levde, skulle
leva länge till. Du sa: Det sista du förlorar är din överlägsna
min. På spegeln låg hackad sista dosen kokain. Dessa hav utan
hamnar...
Rädd föder rädd, stark föder stark. Som om läget
höll sej självt under kontroll Men du och jag vi skrek, vi skrek:
Ge med er! Vi vill leva som vi, utanför. Men allt är en enhet,
allt hör ihop och inte ens du kunde hitta någon frälsning.
Och när du sen retat stormen till krig, då var du ensam, då
var du utan hjälp. På dessa hav utan hamnar...
(Oh la la) jag vill ha dej
Handen på höften som i alla tider och som alltid vill jag ha
dej. Handen på höften och håret som en flagga på
ditt kvinnoskepp. Jag vill ha dej! Får jag komma ombord, jag måste
närmare, det här rummet är som oceanen. Det där tunna
tyget över höfterna. Jag måste ut och hämta luft på
altanen, och jag sa: Oh oh la la Jag vill ha dej. Ooooohhh la la Jag vill
ha dej!!! Jag vill ha dej trots allt. Jag vill ha dej ändå.
Jag vill ha dej utan sans. Jag vill ha dej just nu, utan väntetid,
utan förklaringar och helst utan dans. Jag vill gå härifrån
och ta en taxi fort. Jag kom hit bara för att jag vill ha dej. Jag
vill ha dej. Jag vill ha dej, är det riktigt klart eller ska jag förklara
mig? Ooooo la la... Jag har revolvern i fickan och vässade tänder.
Kom och ta hand om mina skakande händer. Jag hukar bakom sten och
väntar som ett djur. Jag har inget hum alls om kölappar eller
tur, för jag sa: Ooooo la la... Jag vill ut härifrån från
drinkar och minkar och den här rakbladsmusiken. Jag vill ha dej för
mej själv i en taxi på väg hem genom nattrafiken. Handen
på höften. Min hand istället och tungan i ditt öra.
Och finns det ingen taxi så snor jag en bil och sen så får
du köra. Ja, jag sa: Ooooo la la...
Taxi
Du har din taxi, jag har mitt guld. Slå av taxametern ikväll.
Du har din mössa, jag har min skuld. Vi kör ifrån dom ikväll.
Ut genom tullarna, ut ifrån stan. Vi sticker när klockan slår
tolv. Man ska inte rymma, men jag menar, vafan det har gått träbock
i tillvarons golv. Orakad är du, likaså jag. Smutsig och trött
och förstörd. Hur ska man kunna hinna bli glad när ens saga
är sönderkörd. Motorvägen kan ta oss iväg till
vägar av ett helt annat slag. Slå av taxametern och lämna
ditt kneg, imorgon är en annan dag. Du har hört det sjungas som
tjodder och tjat på din radio natt efter natt, om lycka och längtan
och livs surrogat där du setat bakom din ratt. I baksätet har
dom kommit och gått, alla dom som det sjungits för och som sjungit
själva när det blivit för vått. Du har hört dom
sjunga i kör. Alla sjunger om annat, det som finns någonstans,
ingen jävel vet var, tyvärr, men sjunger det gör vi, vi
sjunger som i trance. Det är allt som vi har,tyvärr. Men det
räcker, det räcker det är allt jag begär. Jag begär
varken mening eller mål. Allt jag begär är att få
sitta just här, i din taxi på väg utan mål. För
det är inte stålarna det kommer an på, kontakter det måste
du ha. Du måste lära dej att ha ihjäl, och ändå,
när du gjort det ska du helst må bra. Snart har du tappat allt
det du satte opp, som dina heliga ideal. Snart har du sällat dej till
dom tarvligas tropp. Du blir listig och feg och hal. Du investerar i skönhet,
räknar ränta och vinst, räknar bort alla taskiga år.
Du är stor, vill bli större men förr var du minst, då
när vintern aldrig ville bli vår. Men nu böljar sommarens
ängar mot höst. Jag har sett allt som jag ville se.
Av fåfänga, framgång och tillfällig tröst.
Det finns så mycket annat att se. Så kör in i gryningen,
kör vart du vill, det spelar inte längre nån roll. Kör
utåt kusten, kör åt havet till, kör tills vi hamnar
på noll. Kör åt det håll där det saknas kontroll,
där allting är nära och nu. Jag litar inte längre på
min lyckas golv. Det ska rämna, det ska rasa itu. Du har din taxi,
jag har mitt guld, kör tills guldet tar slut. Släng din mössa
så slänger jag min skuld. Kör tills vägen tar slut,
ut genom tullarna, utifrån stan, kör bort ifrån det liv
som står still. Kör hela natten, kör sen hela dan, kör,
kör vart fan du vill.
Den unge barbaren
Flod som flod! skrek den unge barbaren, sprängde brygga, barnhus och
band. Band som band, som kedjor åt staren, som staren som kommer
över vårens land. Han sökte en flicka, ung som han själv
och fri! Han fick höra stämpeluret ticka sen var allt förbi!
Skit som skit! skrek den unge barbaren, sprängde lögner, lagar
och larv. Lagar och list alla listiga jävlar. Jag är fri, ger
mig frihet i arv. Han sökte en flicka...
Kärlek och hat, hat och kärlek detsamma, flod som flod som
ett träsk. Jag är barbar, jag vill brinna i natten! Jag vill
vara framtidens mäsk! Han sökte en flicka...
Det som brinner ska släckas, åtminstone kvävas, för
er brinner jag alltför hett. Kommer eld, kommer lågor och lågor
ska spridas, lagar och lögner ska grillas på spett. Han sökte
en flicka...
Jag har bråttom. Se upp! Gå ur vägen, gå undan!
Jag har inte tid med ditt eller datt. Jag har pilen i hjärtat och
musklernas makt. Jag är ung och stark och fylld utav skratt!
Ute på tippen
Jag gick därute på tippen och leta efter hjärtat mitt.
Jag hade slängt det i sopnedkastet, jag hade äntligen velat bli
kvitt. Men nu ville jag ha det tillbaka, om inte annat för att höra
det slå. Jag sakna slagen därunder huden. Så därför
gick bland soporna ändå. Det var kväll det var skymning
och vinter, men jag hade en lampa med, så jag lös på julens
hyacinter som låg slängda där strax breve. Herre gud! vad
skit och vad avfall. Hur skulle jag kunna hitta min pump? Här låg
jul- och nyårs alla attiraljer, slängda i en enda klump. Jag
trava omkring där i mörkret och leta mej våt av svett.
Bland flaskor och fimpar och saker som jag aldrig någonsin sett.
Julefrid och klappar om vartan. Mitt i skiten sågs en eld som brann.
Jag rev och slet mej framåt. Både nyfiken och rädd. Vem
värmde sina händer där i kvällen, vid en eld på
sopornas bädd? Hon satt stilla, tyst och kurad, klädd i lumpor,
trasor och skrot. Men hon log och sa: Kom och värm dej, och jag sa:
Inte mej emot. Jag släckte lampan, tände en cigg på lågorna.
Det var så skönt att sitta där att jag höll inne på
frågorna Och när hon försiktigt tog min hand, såg
jag att det var mitt eget hjärta som brann. Jag rusade upp och började
stampa. Hon skrek: Sluta! Låt elden va kvar. Jag föll omkull.
Bränd och sotad om foten. Jag sa: Det är det enda hjärta
jag har! Hon lät mej ligga och blåste så att glöden
slog lågor igen. Allt högre flammade elden. Jag sa: Vad gör
du med askan sen? Det blir ingen aska , sa hon på länge än.
Ditt hjärta brinner för mej för jag är din vän.
Det jag hittar här på tippen det är mitt. Och jag då?
sa jag. Hon sa: Du får mitt.
Stjärnorna
Nu glimmar stjärnan i havets blanka lugn. Det svarta tonar mörker
runt den tid som är glömd. Nu hettar blod och ängslan som
en ugn. Nu är bordet vält och sista bägarn tömd. Nu
har sista färjan gått med skrik och skratt. Och den första
strimman gryning har skrämt tystnad i ting och liv. Och det hål
som har slukat allt i natt, är det hål som kallas leverne och
liv. Jag fann min väg till stjärnorna till sist, när jag
klöv den blanka ytan med min kropp. Jag fann min med noggrannhet och
list. Nu ligger jag på botten, på rygg och stirrar opp. Jag
har bråttom, men jag kvävs och ligger still. Mina lungor sprängs.
Jag vittrar som ett sjunket vrak. Men blodet hettar, det brinner som det
vill. Det trotsar stjärnor, himlar mörker hav. Jag fann min väg...
97-05-07