Helgen den 21 – 23 augusti 1998, befann jag mig på Norra Smålands Scoutdistrikts lägergård Skuggebo. Jag var sjukvårds- och säkerhetsansvarig på ett arrangemang anordnat av ”NÖRD”, uttytt Noröstra Regionens Distrikts senior AU. Ett sextio-tal seniorscouter och yngre ledare var samlade över helgenoch de flesta bodde i militärtält och fasta vindskydd. Arrangerande funktionärer bodde dock inomhus i huvudbyggnadens s.k. logements-korridor. Vidare användes, p g a vädret, ”storstugan” i samma byggnad till matsal och uppehållsrum. Omkring klockan 01.00 på natten mellan lördagen och söndagen gick jag till sängs efter att ha hållit lägerbål och nattfikat. Jag somnade omedelbart men vaknade efter en timma, då kaffet ville ut ur kroppen. Jag stapplade, halvvaken, tvärs över korridoren, till toaletten och förrättade mitt värv, och återvände direkt till min varma sköna säng.

Kort, mycket kort, efter att jag somnat om, väcktes jag av ett ihållande, pipande ljud. Min sömndruckna hjärna identifierade snart oväsendet som en brandvarnare men undrade samtidigt, varför ingen stängde av densamma. Inte förrän skrik och spring hördes i korridoren, förstod jag att det var allvar. Instinktivt slet jag till mig mina jeans och, av någon anledning, mobiltelefonen (som ändå inte fungerade på Skuggebo!) och rusade till dörren. När jag öppnade den möttes jag av en vägg av kväljande, svart rök. Det var först nu som adrenalinet på allvar började pumpas ut i kroppen och hjärnan vaknade.

”Ner på golvet och kryp ut”! Något av alla brandövningar satt kvar i någon vrå av mitt undermedvetna och då mitt rum var det första i korridoren var jag snabbt ute i entrén. Ytterdörren stod öppen, så där kunde man både se och andas. Jag frågade första bästa människa, vem vet jag inte idag, vad som hände, och fick veta att det brann längst ned i korridoren, där vi sovit. Alla var väckta och ute, jag var den sista. Min nästa fråga var, om någon försökt släcka. Jag fick svaret att Linus och ”Bäver” gått in med varsin brandsläckare. Man såg maximalt en meter in i logementskorridoren, p.g.a. den kompakta röken, så jag beslöt att springa runt på utsidan och göra en bedömning av läget.

Inga eldslågor syntes i fönstren jag passerade på min halvnakna språngmarsch runt huset och i samma stund som jag når reservutgången i andra änden, öppnas densamma, och ”Bäver” stapplar ut, gruvligt hostande, vit av släckar-pulver. Min första fråga är, om det fortfarande brinner. Mellan hostnigarna, svarar han att det nog är släckt. -”Var är Linus?”, är nästa fråga, och det mindre lungande svaret är att han gått andra vägen ut. Jag kryper in, i den fortfarande rökfyllda korridoren, och upptäcker ganska snabbt var det brunnit. Första rummet till vänster i korridoren är helt svart, sånär som på de horisontella ytorna, där släckarpulvret ligger tjockt. Röken lättar långsamt, och inga lågor syns längre. Eldhärden avslöjar sig som ett el-element. Hukande fortsätter jag springande genom korridoren till entrén där elcentralen finns, och avlägsnar propparna för värmen i logementet.

Nu börjar saker och ting bli lite mera konstruktiva och lugna. Hanna har börjat pricka av allt folk som samlats på verandan, efter deltagarlistan. Sandra har larmat på 112. Jag hittar båda killarna som varit inne och släckt, hostiga och medtagna men vid liv och vigör. Jag skickar även ut folk med fotogenlyktor till stora vägen för att vägleda brandkåren, samt avdelar några att bevaka brandplatsen så ingen ny brand uppstår. Ovanstående är min mycket personliga berättelse av upplevelserna i samband med denna mycket uppskakande händelse. Det kan låta som jag hade en viktig roll i skeendet, men så var egentligen inte fallet. När jag, som äldst och säkerhetsansvarig började fungera på högvarv, var det mesta redan gjort. Brandförsvaret var mycket imponerade när de anlände.

Branden var släckt, alla var utrymda och räknade, brandplatsen var säkrad och under bevakning och allt var gjort för att underlätta för dem att hitta denna ensliga plats. SOS var informerade om hälsotillståndet för de inblandade och akuten på sjukhuset i Värnamo var förberedda på 2 patienter. Branden hade uppstått i manöverenheten till ett elektriskt element i ett rum som, tack och lov, var tomt. Troligen var förloppet ganska snabbt, eftersom jag inget märkte vid mitt toa-besök. Christian ”Bäver” Bävermark, hade just gått och lagt sig, men inte somnat, innan brandlarmet gick. Linus Björk satt i Storstugan och spelade kort med fem andra deltagare. Ingen av oss som sov i logements-korridoren, bakom stängda dörrar, i somliga rum fyra personer, hörde brandlarmet förrän de som var vakna, redan agerat. ”Bäver” hade inlett sin vistelse på Skuggebo med att informera sig om var brandsläckarna var placerade. Därför kunde han, trots den rökfyllda korridoren, omedelbart hitta den första. Linus hörde först bara brandvarnaren i storstugan, och trodde att det var fel-larm. Lyckligtvis är Skuggebo utrustat med seriekopplade brandvarnare, och han upptäckte snart att flera utlöst. Båda dessa handlade sedan helt enligt instruktionsboken.

Först väcktes alla i logementet och utrymdes. (En del utrymde via korridoren, en del via fönstren.) Därefter kröp de fram mot den förmodade brandhärden. Dörren öppnades i så låg ställning som bara gick. När dörren öppnade och branden fick syre, skedde en explosionsartad antändning av brandgaserna. Detta hade emellertid skett vilken sekund som helst, under alla omständigheter, då fönstren redan börjat spricka. Båda tömde nu, i tur och ordning, varsin brandsläckare mot brandhärden och mot brinnande textilier och tapeter. De konstaterade att branden avstannat, och kröp ut. Sensmoralen av denna händelse, är att brandövningar och utbildning lönar sig. Alla inblandade fungerade exemplariskt. Min bedömning av Christian Bävermark och Linus Björks insats, är att den förtjänar yttersta beröm. Sekunders fördröjning hade kunnat leda till en grym katastrof. Framförallt i fråga om fast egendom, då anläggningen varit utom all räddning om branden tagit sig genom syretillförsel. Men även i fråga om liv, då fyra personer sov gott i rummet alldeles intill det brandhärjade. Båda fick tillbringa natten på sjukhus för observation, p.g.a. all rök och allt släckningspulver de inandats.

Nämnas kan att båda lider av astma.