Vandringen blir lång innan man kommer fram till våra dagars kontraktsbridge. Dess mest kända och berömda förfader är whisten. Men låt oss ta ännu ett steg tillbaka i tiden.

Redan så tidigt som i början av 1600-talet var spelet "Triumph" eller "Trump" ganska vanligt i England. Genom att en färg, givens sista kort.

Whistens definitiva genombrott tycks först ha kommit år 1728, då en samling intresserade engelska kortspelare, bland dem den förste lord Folkestone, samlades och gjorde enhetliga regler för spelet. Något senare år 1743 följde läroboken "Short Treatise" av engelsmannen Esmond Hoyle (1672-1769).

År 1760 reviderades lagarna för whist av medlemmarna i Whites' och Saunders Chocolate houses, London, huvudkvarteret för det nya och eleganta spelet. Dessa förändrades först 1864 och har sedan stått sig tills bridgewhisten slog igenom. Whisten var onekligen ett förnämligt spel och förekommer fortfarande i några konservativa engelska och amerikanska klubbar.

Bridge whist, eller som vi i Sverige kallade det nya spelet, "Remissbridge", blev nästa steg i utvecklingen och populärt omkring sekelskiftet. Ett flertal förändringar från den tidigare whisten infördes, bl.a. det första trevande försöket med budgivning. Något kort slogs inte längre upp utan given fick välja trumf sedan han sett på sina kort. Ville han inte detta, så hade han rätt att överlåta budet till sin partner. Men sedan denna bjudit var trumffärgen (eller sang) bestämt.

Auktionsbridgen kom år 1904 och började i den engelska klubben Bath Club. Snart följdes exemplet av Portland Club, Englands och Europas självvalde diktator på kortspelets område. Portland Club gav år 1908 ut lagar för det nya spelet, vilket redan före detta år introducerats i Amerika och även där snabbt slagit ut bridge whist.

Auktionsbridgen ligger oss så pass nära i tiden, att många från den äldre generationen både minns och har spelat det. Den största skillnaden mellan auktionsbridge och kontraktsbridgen är att man i det förstnämnda spelet får betalt för utgång och slam även om dessa inte bjudits. Den andra väsentliga skillnaden är att begreppet zonförhållande inte finns i auktionsbridge.

Tilläggas bör också att man i auktionsbridge i vissa kretsar även spelade med budet nolla, "nullos". Där det alltså gäller att undvika att ta stick i stället för att ta hem dem. Denna variant hörde dock aldrig till den officiella auktionsbridgen.

Auktionsbridgens dominerande ställning varade ända till år 1927, då den i sin tur började bli utkonkurrerad av kontraktsbridgen. Intressant är också att makarna Culbertson redan började skymta under auktionsbridgens sista år.

Kontraktsbridge, som den spelas i dag har sitt födelseår 1925. Då gjordes en kryssning från Los Angeles till Havanna, som säkerligen var både angenäm och uppfriskande. Men ändå viktigare för lustångarens ägare, miljardären Harold S. Vanderbilt, var den stimulans som han fått av ett nytt och fasinerande kortspel - kontraktsbridge. Uppfinnaren lär framför allt ha varit en ung kvinnlig passagerare, som i sin tur fått idén av den amerikanske generalen Pershing. Man hittade bl.a. på den fundamentala principen, att man endast skulle få betalt för utgång respektive slam om dessa bjöds. Vidare infördes begreppet ofarlig zon och riskzon.

Den amerikanska bridgevärlden befann sig i något av ett kaos under åren 1926-1929. Många olika system fanns beträffande budgivningen, en sak som ingalunda förändrats, men även själva poängberäkningen och spelets lagar. I och med Ely Culbertsons entré på arenan blev allt förändrat. Men innan ni går vidare kanske en liten biografi om denna märkliga man. Utan en sådan blir varje historik om kontraktsbridgen ofullständig.

Anade Harold S. Vanderbilt verkligen på kryssningen mellan Los Angeles och Havanna att hans nya spel skulle bli ett intellektuellt tidsfördriv för millioner människor med jätteorganisationer bakom sig? Men vi alla bridgebitna är skyldiga honom ett oreserverat tack för initiativet, även om det måhända och troligen tillkom bara av en ren tillfällighet.