Sammanfattning

Ett EMU-inträde är naturligtvis ett mycket stort steg att ta för Sverige. Vid ett inträde skulle Sverige bli tvunget att ge upp väsentliga delar av vår suveränitet. Förespråkarna menar att ett inträde är nödvändigt på grund av vår egen oförmåga att själva i demokratiska former hantera vårt ekonomiska system på ett tillfredsställande sätt. Den handlingsfrihet Sverige haft i sin ekonomiska politik har i realiteten varit tämligen begränsad. Under senare år har vi sett hur politiken styrts av växlingar i omvärldens förtroende för kronan. Detta gör att det inte går att säga att om Sverige står utanför EMU, så kan vi föra vår egen ekonomiska politik. Med de allt större internationella kapitalströmmar som finns, kan vi inte föra vilken ekonomisk politik som helst. Det viktigaste här är att skapa förutsättningar för ett ekonomiskt sunt samhälle, där det är tryggt och lönsamt att investera. Först när vi skapat dessa förutsättningar och har en stabil och hög tillväxt, kan vi lösa arbetslösheten, sjukvården och andra problem i samhället på ett tillfredsställande och långsiktigt sätt.

Ett EMU-inträde skulle här stå som en garanti för dessa förutsättningar, eftersom våra egna politiker har visat sig ha svårt att garantera sin befolkning detta.

Därför anser vi att nackdelarna med att stå utanför inte uppväger de fördelar som ett EMU-inträde skulle ge.

Att stå utanför och bli ett ”Skansen” i Europa kommer inte att ge oss några fördelar.

Vad är EMU?

Den ekonomiska och monetära unionen EMU (eng. Economic and Monetary Union) är det sista skedet i utvecklingen av den Europeiska unionens interna marknad. Det avtalades i EU:s grundläggningsavtal, det s.k. Maastrichtavtalet. Den ekonomiska och monetära unionen utgör tillsammans med den interna marknaden en väsentlig del i den verksamhetspolitik genom vilken unionen strävar efter att bl. a. befrämja en harmonisk och balanserad ekonomisk utveckling, en ekonomisk tillväxt som grundar sig på låg inflation samt beaktar ekonomisk tillväxt och hög sysselsättning.

För genomförande av den ekonomisk och monetära unionen definierar medlemsstaterna den ekonomiska politikens målsättningar och genomför en sammanföring av den ekonomiska politiken, samt följer upp de gemensamma målsättningarna. En viktig del av detta är att balansen inom den offentliga ekonomin hålls inom acceptabla ramar samt att detta övervakas gemensamt från många håll. Inom den ekonomiska och monetära unionen är penningpolitiken gemensam. Det slutliga målet är att övergå till den gemensamma valutan, euro.

EMU har en egen centralbank, Europeiska centralbanken (ECB) upprättades i andra etappen av uppbyggnaden av EMU, efter det att deltagare i valutaunionen hade valts ut. Från starten av tredje etappen övertar ECB ansvaret för penningpolitiken. ECB leds av ett råd med centralbankscheferna och en direktion. ECB:s råd är högsta beslutande organ för utformningen av penningpolitiken

Gemensam valutapolitik

I EMU är penningpolitiken gemensam och den utövas med hänseende av behoven inom hela EMU-området. Med penningpolitik avses bl. a. åtgärder som påverkar mängden av pengar, räntorna och valutakurserna i förhållande till länderna utanför. Syftet med penningpolitik är att påverka nationalprodukt, prisnivå, betalningsbalans och sysselsättning. Penningpolitiken kan också påverka växelkurserna.

För att kunna utöva en gemensam penningpolitik har man grundat en europeisk centralbank. Den består av den nystartade europeiska centralbanken samt de nationella centralbankerna. Deras ställning förblir helt självständig. Centralbanken beslutar också om utgivningen av sedlar i valörer av det nya myntslaget samt om mängden mynt.

ECB:s beslutande organ.

ECB har tre beslutande organ: ECB-rådet, direktionen och det allmänna rådet.

ü ECB-rådet

Detta råd har ansvaret för att utforma penningpolitiken och har det överordnade ansvaret för att ECBS[1] fullgör sina uppgifter. Det ska besluta om övergripande och centrala penningpolitiska frågor.

ECB-rådet ska bestå av centralbankscheferna i de länder som deltar i valutaunionen samt ledamöterna i direktionen.

ECB-rådets möten är hemliga för att undvika marknadsreaktioner.

ü Direktionen

Direktionen är ECB:s verkställande organ som ska stå för den dagliga operativa ledningen av ECBS. Den ska genomföra den monetära politiken enligt ECB-rådets riktlinjer och beslut.

Direktionen ska bestå av ordföranden, vice ordföranden och ytterligare fyra ledamöter.

ü Allmänna rådet

Allmänna rådet ska finnas så länge det finns länder med undantag. I allmänna rådet sitter centralbankscheferna från samtliga medlemsländer samt ECB:s ordförande och vice ordförande.

Detta har två uppgifter:

· Förberedelser för tredje etappen för länder med undantag

· När länder med undantag övergår till deltagande i valutaunionen ska det allmänna rådet medverka i beslut om låsning av växelkurserna gentemot övriga undantagsländer som går över till etapp 3 och till euro

ECB ska till att börja med ha ett kapital på fem miljarder euro. Hela kapitalet ska tecknas av de nationella centralbankerna. Ländernas andelar av kapitalet bestäms med hänseende av en fördelningsnyckel som konstrueras enligt:

§ andel av gemenskapens befolkning

§ andel av gemenskapens BNP

Europas centralbank ligger i Frankfurt, Tyskland.

Mål och kriterier för EMU[2]

· Upprätta en gemensam marknad

· Upprätta en ekonomisk och monetär union

· Främja en harmonisk och väl avvägd utveckling av näringslivet inom gemenskapen som helhet

· En hög grad av ekonomisk konvergens (se konvergenskriterierna)

· En hög nivå ifråga om sysselsättningen

· En hög nivå ifråga om socialt skydd

· En höjning av levnadsstandarden och livskvaliteten

· Social sammanhållning och solidaritet mellan medlemsstaterna

Konvergenskriterier:

För att få vara med i valutaunionen ställs krav på medlemsländernas statsfinanser. Detta omfattar:

· Prisstabilitet

· Offentliga finanser

· Växelkursstabilitet

· Långfristig ränta

Prisstabilitet

Inflationstakten får ej överstiga med mer än 1,5 % över inflationstakten i de tre medlemsstaterna som nått de bästa resultaten ifråga om prisstabilitet. Inflationen ska mätas med ett jämförbart konsumentprisindex för EMU-länderna.

Offentliga finanser

· 3 % för underskottet i de offentliga finanserna i förhållande till BNP

· 60 % av den offentliga sektorns bruttoskuld i förhållande till BNP

Växelkursstabilitet

När Maastrichtfördraget ingicks fick valutorna avvika maximalt +/- 2,25 % ifrån varje valutas centralkurs. Men sedan 1993 ändrades detta till +/- 15 %. Då sade man att detta endast skulle vara tillfälligt men detta har ej ändrats.

Långfristiga räntor

Den långfristiga räntan får vara högst 2 % högre än i de tre högsta tre länder som uppnått bästa resultat ifråga om prisstabilitet.

Inflation

Inflation beskriver prisnivåökningstakten i samhället. Man uttrycker normalt inflationen i procent av förra periodens prisnivå och beräknas fram med hjälp av föregående periods prisnivå (KPI). Om inflationen är hög och oförutsägbar skapas osäkerhet i ekonomin som kan leda till att investeringarna minskar. Om inflationen dessutom är obalanserad, dvs. alla priser ökar inte lika mycket kan det skapas oväntade vinster och förluster. Även oönskade inkomst- och förmögenhetsomfördelningar, som är svåra att förutse, inträffar lätt vid hög inflation

Devalvering

Devalvering innebär att ett land skriver ner sin valuta, det vill säga en ökning av växelkursen. Eftersom Sverige har flytande växelkurs så kan vi ej längre devalvera vår krona. Kronans växelkurs styrs nu helt efter valutamarknaden. Förr kunde politikerna/riksbanken styra vår växelkurs eftersom vi då hade fast växelkurs fram till 1992.

När det handlar om Sveriges krona så är Sverige inte känt för att ha en stabil valuta. Sverige förde under 1980-talet en devalveringspolitik som gick ut på att devalvera så fort Sverige fick problem med exporten. Det var denna politik som präglade 80-talet. Hösten 1982 gjorde den socialdemokratiska regeringen den femte devalveringen på några få år. Detta innebär att bl a den svenska bilindustrin gick jättebra. Saab tjänade stora pengar, amerikanska yuppies stod och köade för att köpa den svarta Saab 900:an med turbomotor[3]. I slutet på 80-talet så hade inflationen i Sverige ätit upp alla devalveringsfördelar och den svenska industrin blev tvungen att rationalisera.

Tillväxt

Det finns tre olika förutsättningar som är viktiga för att skapa tillväxt:

I. Marknader: marknader gör det möjligt för köpare och säljare att få information och göra affärer med varandra och marknadspriserna skickar signaler till köpare och säljare som skapar incitament för en ökning eller minskning av efterfrågan eller utbud

II. Äganderätt: äganderätt innebär att man själv kan förfoga över sina fysiska- finansiella- och immateriella tillgångar. Tydligt utformade ”egendomslagar”(property rights) gör det omöjligt för staten att lägga beslag på kapital och sparande

III. Ekonomiskt utbyte: (Varuutbyte genom pengar) Äganderätt och ekonomiskt utbyte skapar incitament för människor att specialisera sig, spara, investera och utveckla nya teknologier.

Det enklaste sättet på vilket tillväxt uppstår är när folk börjar specialisera sig i det område, i vilket de har komparativa fördelar och börjar handla med varandra. Ett bra exempel på detta är IT-företaget Salcom som enligt företagets VD Hans Lundmark satsar på tillväxt genom kompetensutveckling,[4] en form av specialisering.

Följden blir då att både produktionen och konsumtionen växer. Men för att tillväxten skall vara permanent måste följande incitament vara uppfyllda:

q Sparande och investeringar i nytt kapital

q Investeringar i humankapital

q Utveckling av nya teknologier

BYTESBALANS

Bytesbalansen är den del inom betalningsbalansen som beskriver ett lands transaktioner över gränserna. Den består av transfereringar, faktorinkomster samt export och import av varor och tjänster. Här ingår alltså även värdet av fraktfart, turism och räntebetalningar. Bytesbalansen visar hur nationalprodukten kan användas för olika syften inom ekonomin. Om ett land har ett bytesbalansöverskott innebär detta att landet producerar mer än vad som konsumeras inom landet[5]. Det finns flera orsaker till detta, en är som i Sveriges fall under 90-talet, när den inhemska tillväxten inte är så stark, eftersom räntan är hög. Då måste producenterna sälja mera utomlands för att utnyttja produktionskapaciteten och maximera sina vinster.

Många länder strävar idag efter ett bytesbalansöverskott för att kunna skapa en större

valutareserv, eller amortera tillbaka en del av utlandsskulderna. Vi får dock inte glömma att när man har ett bytesbalansöverskott, betyder det automatiskt att man får mindre över till den inhemska konsumtionen. Ett extremt exempel på detta var när Rumänien under Ceausescus diktatur beslutade att snabbt betala tillbaka hela den stora utlandsskulden, för att slippa beroendet av utlandet. Resultatet blev att folket svalt, eftersom det då knappt fanns något över till den inhemska konsumtionen.

Sverige och EMU?

Vad de politiska partierna tycker om EMU

Parti	För	Emot	Kommentar
Socialdemokraterna			Har ej tagit ställning till medlemskap. Internutredning pågår.
Miljöpartiet		X	Den gemensamma skattepolitiken som antagligen följer av ett medlemskap skulle påverka det sociala skyddsnätet allt för mycket.
Vänsterpartiet		X	Tycker att arbetslöshetsbekämpningen har en för liten roll i den ekonomiska politiken.
Folkpartiet	X		Valutaspekulationer blir svårare mot mindre länder och företagsklimatet blir bättre, eftersom samma valuta används och valutasvängningar kan inte vändas från vinst till förlust.
Kristdemokraterna		X	Om opinionen vänder, bör Sverige gå med i EMU. Ett medlemskap nu skulle kunna förvärra arbetslösheten.
Centerpartiet		X	Nackdelarna är huvudsakligen av ekonomisk, sysselsättningspolitisk och demokratisk karaktär.
Moderaterna	X		M anser att en valutaunion skulle bidra till ökad tillväxt och ökat välstånd i Sverige. Räntorna kommer att sjunka.

Samtliga riksdagspartier vill att vi skall ha en folkomröstning om EMU. Socialdemokraterna har ännu ej tagit ställning. Partiet är splittrat i frågan. Kristdemokraterna menar att det blir inte bra om vi ”tvingar” Svenska folket in i EMU., men om opinionen vänder, anser de att EMU är bra för Sverige. Vänsterpartiet anser att sysselsättningsmålen måste ha samma status som tillväxten i den ekonomiska politiken.

Sverige och de övriga nordiska länderna skiljer sig från de andra länderna i ett viktigt hänseende som påverkar samarbetet i EMU. De nordiska länderna har drivit inflationsutvecklingen genom en bred, kollektiv rättviseföreställning som kommer i uttryck i vår lönepolitik. Den ökade löneflexibilitet som EMU förespråkar riskerar att få större fördelningspolitiska konsekvenser för oss.

Även vid ett EMU medlemskap har Sverige kvar sin möjlighet att styra landets finanser via skattepolitiken.

Kommer EMU-länderna att ”harmonisera” sin skattepolitik?

På sätt och vis är man tvungen till detta. Ska Sverige kunna konkurrera med de andra EMU-länderna på deras gemensamma marknad måste svenska företag få en rättvis kostnadsbild jämfört med andra europeiska företag och marknader. Detta innebär att skattesänkningar på sikt måste genomföras för att kostnaderna för produktion och tillverkning ska sjunka.

Skattesänkningarna i Sverige kommer kanske leda till att inflationen återigen skenar iväg.

Finanspolitiken ligger helt i Sveriges fat, dvs. vi kommer fortfarande att ha kontroll över den. Vi har alltså två sidor av ekonomin, dvs. finanspolitik och penningpolitik. Risken med att de olika länderna inom EMU driver en alltför expansiv finanspolitik är att det kan driva upp priserna genom ökad efterfrågan och då måste ECB strama åt penningpolitiken. Exempel: Om Europa befinner sig i en lågkonjunktur och arbetslösheten är större än den naturliga arbetslösheten så börjar Sverige att bedriva en expansiv finanspolitik för att öka efterfrågan. Detta kan leda till priserna går upp och ECB stramar åt penningpolitiken. Om ECB höjer räntorna för att minska penningmängden i ett försök att häva prisuppgången så kanske det blir svårt att finna villiga företagare som vill investera. Om investeringarna avtar får vi kanske en djupare konjunkturnedgång istället för att kunna häva den. Om investeringarna avtar så drabbar detta på lång sikt också sysselsättningen. Det är absolut farligt om vi får en mindre tillväxt jämfört med den relativa befolkningsökningen!

Kan Riksbanken påverka kronkursen?

Egentligen inte. Riksbanken gjorde en kronintervention under denna höst och då sjönk växelkursen men efter en vecka var växelkursen uppe i samma höga nivå igen. I Dagens Industri, 9 oktober 1998, kan man läsa att Riksbanken stödköpte den svenska kronan under onsdagen 7 oktober 1998. Kronans växelkurs mot D-marken var 4, 86 SEK mot 1 DEM och i Dagens Industri 15 oktober 1998 kan man läsa att växelkursen var 4,83 SEK mot 1 DEM. Slutsatsen blir alltså att Riksbanken inte har så stort inflytande när det gäller att bevara kronkursen. Riksbankens penningpolitiska åtgärder har ej så stor effekt.

Hade Sverige släppt sin krona fritt tidigare så hade det blivit nödvändigt att strukturera om industrin eftersom att en förutsättning för att Sverige skulle kunna gå med i EMU var att övergå från hög- till låginflationsekonomi. Med facit i hand kan man säga att det hade varit fördelaktigare med en mindre devalvering 1981-82 så att övergången kunnat göras i 1980-talets högkonjunktur istället för 1990-talets lågkonjunktur.[6]

Inom EMU är det förbjudet att finansiera underskottet genom monetär finansiering dvs. med sedelpressen.

Vad händer med inflationen?

Inflationen i Sverige har i vår historia varit hög, men under 90-talet sjönk den[7]. Göran Persson har själv sagt att det är viktigt att Sverige på lång sikt har en stabil valuta[8].

När Persson säger såhär har han säkert tittat på de nyare forskningsrönen som visar att det finns ett negativt samband mellan tillväxt i BNP och inflation. Låt oss titta på detta.

Deutsche Bundesbank påstår att det finns ett positivt samband mellan arbetslöshet och inflation på längre sikt. Detta betyder att om inflationen är hög så leder detta till en lägre tillväxt. Har vi dessutom hög inflation så leder detta till en osäkerhet i ekonomin och ingen är beredd att investera på lång sikt och investeringarna kanske minskar. Detta kan ha en negativ effekt på sysselsättningen då vi kanske fastnar i strukturella fällor där vi ej kan få loss kapital på nyare satsningar som IT, därför att avkastningen på kapitalet i de olika branscherna förmodligen skulle ätas upp av inflationen. Dessutom kan detta leda till att det blir lönsammare att satsa i länder som Tyskland, eftersom Deutsche Bundesbank har hög trovärdighet. Detta leder till att kapital flyttas utomlands. Därför försöker Riksbanken i Sverige återvinna sin trovärdighet genom att sätta upp ett benhårt inflationsmål på två procent +/- en procent.

Vid ett inträde i EMU kan vi öka vår trovärdighet gentemot marknaden, eftersom ECB har detta som huvudmål. Empiriska studier visar att sambandet mellan centralbankens oberoende och prisstabilitet pekar i riktning mot att stort oberoende ger lägre inflation[9]. Om marknaden har större tilltro till ECB än till den nationella centralbanken så leder detta till att ett medlemskap i EMU höjer trovärdigheten. Om vi ska nämna Tyskland i detta sammanhang så skulle effekten kunna bli den motsatta!

Hur påverkas sysselsättningen?

När det handlar om arbetsmarknaden så konkurrerar Sverige med övriga länder däribland EMU-länderna om arbetskraften. Många högutbildade människor flyttar ut från Sverige och detta ökar hela tiden. Svenskarna flyttar mestadels till EU-länderna[10]. Vad beror detta på då? Enligt Lars Ramqvist, f.d. VD för Ericsson så är det Sveriges höga skattetryck och att vi har låga löner som gör att folk flyttar utomlands. När Veckans Affärer gjorde en enkät bland 50 verkställande direktörer i svenska storföretag så tyckte 35 stycken att Sveriges möjligheter att konkurrera om den högutbildade arbetskraften på den internationella arbetsmarknaden var mindre goda.

Sverige måste kanske EU-anpassa sina löner och sina skatter för att det ska vara lönsamt att jobba i Sverige, eftersom vi i Sverige har jämförelsevis låga löner.

Men om Sverige ska sänka sina skatter och höja lönerna kan det få förödande effekter på ekonomin, eftersom vi då ökar vår aggregerade efterfrågan och detta leder till att prisnivåökningstakten ökar betydligt, i värsta fall över EMU-genomsnittet. Dessa anpassningar måste genomföras successivt och kan ej göras i en handvändning. Klarar Sverige att göra detta utan EMU? Det är svårt att svara på. Vår Riksbank har, som vi tidigare nämnt, inte så hög trovärdighet, så om prisnivån skulle stiga, så skulle spekulationerna sätta igång igen och löneökningar på åtskilliga procent skulle driva upp inflationen. Om Sverige träder in i EMU så höjer vi trovärdigheten på vår riksbank, eller på ECB, dvs. Europas centralbank och vi får lite större svängrum så att vi kan tillämpa en expansiv ekonomisk politik utan att spekulationerna återigen sätter fart. Detta betyder att Sverige kan få större frihet att öka sysselsättningen genom expansiva åtgärder eftersom trovärdigheten höjs för ”vår” valuta. Genom låg inflation kan ett EMU-inträde eventuellt pressa ner arbetslösheten. Rörligheten på den svenska arbetskraften kan också öka. Den låga räntan skulle förhoppningsvis också leda till en ökning av investeringarna, vilket i sin tur skulle kunna leda till ökad sysselsättning. Det gäller då att vi har rätt struktur på vår arbetskraft, dvs. att vår arbetskraft har rätt utbildning för att möta alla de krav som ställs inför 2000-talet.

Om vi i Sverige skulle få ett bättre företagsklimat med lägre inflation (EMU:s konvergenskriterier) skulle det kunna innebära att fler utländska investerare vore mer intresserade av att investera här, eftersom vår ekonomiska politik blir mer trovärdig. De vet att räntan stannar på en acceptabel nivå.

När det gäller den cykliska arbetslösheten så ska den åtgärdas med en expansiv penning- och finanspolitik. Då måste vi öka den aggregerade efterfrågan och det gör vi genom att minska räntan för att kunna öka viljan att investera. Vi måste se till att folk får möjlighet att låna. Man måste ändå vara aktsam och se till så att pengarna inte spekuleras bort! Se bara på Sverige under början av 1990-talet då bankkrisen i Sverige ledde till förluster på 180 miljarder kr i bankerna[11]. Oavsett om Sverige går med i EMU eller inte kommer riksdagen att förlora makten över penningpolitiken, eftersom riksbanken kommer att bli politiskt oberoende, vilket innebär att riksbanken kommer att ta hela ansvaret för Sveriges penningpolitik.

Vad händer med tillväxten?

En viktig fråga är om Sveriges tillväxt är permanent, eller om den bara är tillfällig. Om den är tillfällig slutar tillväxten när vi når upp till produktionsmöjlighetskurvan. Därefter avstannar den. Om vi har en permanent tillväxt, växer ekonomin stadigt, och produktionsmöjlighetskurvan flyttas utåt hela tiden. Det som är oroväckande att se, är att vi i Sverige investerar en så liten del av vår BNP[12]. Sverige investerar endast 14 procent, vilket kan jämföras med Österrikes 25 eller Tysklands 22. Frågan är om vi bara investerar det vi måste för att förnya maskinparken, eller om vi även investerar för innovationer och utveckling. Detta är en nödvändighet för att kunna ha en stadig tillväxttakt, men för att kunna investera mera, måste man dra ner på konsumtionen. Vi tror dock att det är svårt att dra ner på den privata konsumtionen, eftersom den stigande växelkursen och saneringen av den svenska ekonomin drabbat många hushåll hårt. Den offentliga konsumtionen däremot, är i Sverige hög i jämförelse med många andra länder. I Sverige var den 1994 28 procent av BNP, vilket kan jämföras med Nederländernas 14, Tysklands 20 eller Österrikes 19. Vid en jämförelse länderna emellan, får man inte bortse ifrån att vi i Sverige, tack vare vårt höga skattetryck, konsumerar varor offentligt, till exempel vissa försäkringar, som i andra länder redovisas under privat konsumtion, eftersom de måste betalas privat. Detta kan emellertid endast förklara en liten del av de stora skillnader länderna emellan.

En annan aspekt, är att vi numera har ett exportöverskott i Sverige. 1994 var detta 4 procent av BNP. Detta betyder automatiskt att vår konsumtion och våra investeringar inom landet minskar.

Dessutom ser vi hur Sveriges finanser förbättrats avsevärt tack vare att räntan har europaanpassats. Under budgetåret 1994/95 tog räntorna på statsskulden 21,9 procent av statsbudgetens utgifter[13]. Redan under budgetåret 1996 var den andelen nere på 18,4 procent. Samtidigt kan vi se att statsskulden inte minskat särskilt mycket. Denna nedgång kan alltså till stor del förklaras av räntesänkningen.

Tillväxten i Sverige mellan 1970 och 1993 har i genomsnitt varit knappt 1,5 procent årligen. Under samma period var tillväxten inom EU 2,4 procent[14]. Ekonomisk integration kan ha höjt tillväxttakten. Konsumtionen för varje svensk skulle kunna vara 1500 kronor större per månad i dagens penningvärde om vi hade haft samma tillväxttakt som övriga Europa![15]

Detta är ett mycket bra exempel på hur viktig tillväxten är. Ett alternativ till en EMU-anslutning är något som i massmedia ibland kallas för ”det gröna alternativet”. Det är ett alternativ som många vänsterpartister och miljövänner ser med tillfredsställelse. Sverige skulle här på längre sikt stå utanför EU och EMU. Vi skulle istället anpassa oss till en långsiktig uthållig resurshushållning. Att i det läget föra en så stark ekonomisk politik att företag inte skulle flytta ut kan nog ses som en omöjlighet. Sverige skulle bli ett annorlunda samhälle, mindre industrialiserat och moderniserat än våra grannländer. Istället skulle vi bli mer inriktade på tjänsteproduktion och turism, genom lägre relativa löner.

Frågan är om vi skulle kunna ha en fördel av en sådan utveckling? Risken är ju stor att vi skulle gå vilse och hamna i en återvändsgränd med en sådan politik. Kan vi ensamma hitta de rätta lösningarna? Vore det inte bättre att vara med i EMU, och försöka påverka alla länder inom unionen att anpassa sig till en långsiktig uthållig resurshushållning?

Tanken är naturligtvis god, men frågan är om Sveriges befolkning verkligen skulle förstå innebörden av en sådan politik. Vilken svensk skulle idag tacka nej till 1500 kronor mer i månaden, oavsett hur stor idealist man än är?

Om vi ställer oss utanför EMU kommer vår politik att begränsas starkare vid ohållbara situationer än om vi binder oss till internationella överenskommelser. Är vi med i EMU kan vi öka budgetunderskottet till högst tre procent av BNP för att tillexempel stödja sysselsättningen och ändå ha samma ränta som de övriga länderna. Om vi däremot står utanför EMU kan en sådan ökning framtvinga en räntehöjning för att hålla kvar kapitalet i landet. Detta skulle motverka sysselsättningsåtgärderna som var tanken med de ökade budgetunderskottet.

Svårigheten ligger i att ange vilken handlingsfrihet Sverige skulle ha i sin ekonomiska politik om vi stod utanför EMU. Vi kan inte bara säga att vi skulle behålla den handlingsfrihet vi tidigare haft. Denna har i realiteten varit tämligen begränsad. Under senare år har vi sett hur politiken styrts av växlingar i omvärldens förtroende för kronan. Den frihet som vi kunde utnyttja, har man inte vågat, av rädsla för exporten.

Sveriges omfattande neutralitetskrav sågs länge som ett hinder mot ett europanärmande. Nu har det kravet fyllt sin funktion, och den dominerande konflikten under 2000-talet kommer istället att bli försvaret av industriländernas levnadsstandard mot trycket från de snabbt växande folkmassorna i de fattiga länderna.[16] I den konflikten kan Sverige inte vara neutralt.

Avslutning

Gro Harlem Brundtland lär ha sagt att ”EU har blivit något annat än det många fruktade, och något annat än många hoppades”. Dessa ord stämmer väl överrens med det ställningstagande vi nu står inför när vi ska besluta om ett EMU-inträde eller ej. Det svåra är alltid att veta om man gjort rätt, eftersom ingenting går i repris. Vi kan inte med säkerhet veta hur utvecklingen inom EMU kommer att te sig. Lika lite kommer vi att veta hur det blir om vi står utanför. Vad vi däremot vet, är att räntan i Sverige kommer att vara cirka 0,4 procentenheter högre än i EMU-länderna[17]. Det är ett pris vi får betala för att vi står utanför EMU. Vi kan också se att arbetet med att sanera vår ekonomi, det vill säga övergången från en hög- till en låginflationsekonomi, beror på att vi försökt leva upp till de konvergenskriterier som ett inträde i EMU kräver. Även om vi kommer att stå utanför EMU, kommer vår riksbank att vara fristående. Detta ser vi enbart som positivt, eftersom politikerna då inte kan fortsätta med att manipulera den svenska ekonomin för att vinna röster på kort sikt .

Vi anser dock att nackdelarna med att stå utanför inte uppväger de fördelar som ett EMU-inträde skulle ge. Därför kan vi inte se någon anledning till att stå utanför. Vägen till EMU kommer att vara lång och smärtsam, men ju förr vi gör den, desto större kommer våra fördelar att bli. Att stå utanför och bli som något ”Skansen” i Europa kommer inte att ge oss några fördelar.

Vi får inte göra EU-inträdet ansvarigt för de arbetsmarknadsproblem, som vi själva pådragit oss genom att vi valt den ”hårda” omställningen från hög- till låginflationsekonomi. De ansvariga för detta är våra svenska politiker och inga andra. Vi valde att gå vår egen väg, där sysselsättningen ställdes i fokus. 1988 hade Sverige 1,6 procent arbetslöshet, vilket kan jämföras med Danmarks 8,7, Österrikes 5,3, eller Tysklands 8,7.[18] Vid ett EMU-inträde kommer vi att ge upp väsentliga delar av vår suveränitet på grund av vår oförmåga att själva i demokratiska former hantera vårt ekonomiska system på ett tillfredsställande sätt. Den politik Sverige har fört har varit som en auktion om röster med en betalning som inte fanns. Detta ledde till att åtgärder för att lösa problem i nutiden, gav upphov till, i förhållande till resultatet oproportionerliga kostnader i framtiden. Sådana lösningar blir alltid oerhört kostsamma i slutändan. Att bryta en sådan trend är inte lätt, men nu har vi börjat. Ett inträde i EMU skulle vara den bästa garantin för att sådana kortsiktiga lösningar inte skall kunna ske i framtiden.

Bilagor

Samtliga tabeller är sammanställda med hjälp av Statistiska centralbyråns årsböcker årgång 1982-1998.

Tabell 1

FÖRDELNING AV STATSBUDGETENS INKOMSTER

År	1989/90	1990/91	1991/92	1992/93	1993/94	1994/1995	1996
Lagstadgade sociala utgifter	13,7%	14,3%	17,9%	16,9%	17,2%	17,8%	30,6%
Skatt på inkomster och egendom mm	32,5%	25,8%	18,6%	18,8%	14,8%	26,9%	22,1%
Skatt på varor och tjänster	42,0%	47,4%	47,7%	49,4%	51,8%	43,6%	38,7%
Inkomster av statens verksamhet	9,3%	9,9%	12,6%	11,5%	7,9%	6,8%	5,5%
Övrigt	2,5%	2,6%	3,3%	3,4%	8,3%	3,9%	3,1%

Tabell 2

FÖRDELNING AV STATSBUDGETENS UTGIFTER

År	1989/90	1990/91	1991/92	1992/93	1993/94	1994/1995	1996
Transfereringar	57,0%	59,3%	61,8%	63,1%	57,0%	53,7%	63,3%
Konsumtion	23,4%	24,2%	22,5%	21,0%	22,8%	21,9%	18,4%
Räntor på statsskulden	16,0%	13,9%	12,5%	12,9%	17,2%	21,3%	15,1%
Investeringar	2,7%	2,2%	2,0%	2,8%	2,8%	2,9%	2,4%
Utlåning aktieköp mm	0,9%	0,4%	1,2%	0,2%	0,2%	0,2%	0,8%

Tabell 3

SVENSKA STATSSKULDEN

År	Miljoner kronor
1985/86	596 015
1986/87	609 248
1987/88	597 621
1988/89	589 712
1989/90	582 456
1990/91	626 698
1991/92	710 982
1992/93	960 611
1993/94	1 178 643
1994/95	1 370 401
1995/96	1 373 616
1996	1 411 632

Tabell 4

ÖPPET ARBETSLÖSA, i %av arbetskraften

År	1988	1989	1990	1991	1992	1993	1994	1995
Sverige	1,6	1,4	1,5	3,0	5,3	8,2	8,0	7,7
Danmark	8,7	9,4	9,6	10,5	11,3	12,4	12,1	10,3
Finland	4,5	3,5	3,4	7,6	13,1	17,9	18,4	17,2
Norge	3,2	3,8	4,3	5,5	5,9	6,0	5,4	4,9
Belgien	11,1	10,1	9,6	10,3	11,2	13,1	13,9	14,1
Frankrike	10,0	9,5		9,5	10,0	10,8
Nederländerna	6,5	5,8	5,0	5,4	5,3	6,5	7,6
Schweiz	0,7	0,6	0,6	1,3		4,5	4,7	4,2
Storbritannien	8,4	6,3	5,9	8,1	9,8	10,4	9,4	8,3
Tyskland	8,7	7,9	7,2	6,3	6,7	9,8	10,6	10,4
Österrike	5,3	5,0	5,4	5,8	5,9	6,8	6,5	6,6

Tabell 5

PROCENTUELL FÖRDELNING AV BRUTTONATIONALPRODUKTEN FÖR SVERIGE

År	Privatkonsumtion	Offentlig konsumtion	Bruttoinvesteringar	Lagerökning	Exportöverskott
1982	54	29	19	-1	0
1985	51	27	19	0	2
1987	53	27	19	1	2
1988	54	26	20	0	2
1989	54	26	20	0	2
1990	52	27	21	0	0
1992	54	28	17	0	2
1993	55	28	14	0	4
1994	54	28	14	1	4

Tabell 6

PROCENTUELL FÖRDELNING AV BRUTTONATIONALPRODUKTEN FÖR TYSKLAND

År	Privatkonsumtion	Offentlig konsumtion	Bruttoinvesteringar	Lagerökning	Exportöverskott
1982	56	20	21	0	2
1985	57	20	19	0	4
1987	55	20	19	1	5
1988	55	20	20	1	5
1989	54	19	21	1	5
1990	54	18	21	1	6
1992	54	18	25	1	1
1993	58	20	22	0	0
1994	57	20	22	1	1

Tabell 7

PROCENTUELL FÖRDELNING AV BRUTTONATIONALPRODUKTEN ÖSTERRIKE

År	Privatkonsumtion	Offentlig konsumtion	Bruttoinvesteringar	Lagerökning	Exportöverskott
1982	56	19	23	0	2
1985	57	19	22	2	0
1987	56	19	23	2	1
1988	56	18	24	2	0
1989	55	18	24	2	1
1990	55	18	24	1	1
1992	55	18	25	1	1
1993	55	19	24	0	1
1994	55	19	25	2	0

Tabell 8

PROCENTUELL FÖRDELNING AV BRUTTONATIONALPRODUKTEN NEDERLÄNDERNA

År	Privatkonsumtion	Offentlig konsumtion	Bruttoinvesteringar	Lagerökning	Exportöverskott
1982	60	18	18	0	-3
1985	59	16	19	1	5
1987	61	16	20	0	3
1988	59	16	21	0	4
1989	59	15	22	0	4
1990	59	15	21	0	5
1992	60	14	20	0	4
1993	61	15	20	0	5
1994	60	14	19	1	5

Källförteckning

Lundberg Lars, (1996) EMU - en vägledning

Odhner Claes-Erik, Ekonomi och pengar i Europa, Vägen till EMU

Parkin Michael, Economics fourth edition

ISBN 0-201-526668-9

Salvatore Dominick, (1998) International economics, sixth edition, Prentice Hall

ISBN 0-13-889916-9

European Economy, (1997) nr 63

Dagens Industri 7 december (1998)

Dagens Industri:s annonsbilaga ”Growth”, 17 december (1998)

Dagens Nyheter onsdagen den 16 december 1998

Veckans affärer, nr 6 (1998) Hjärnornas flytt hotar tillväxten

Affärsvärlden nr 50-52 (1998)

Schuller Bernd-Joachim, (1998) Föreläsningsanteckningar F1-F15, Makroekonomi: Den lilla öppna ekonomin, Institutionen för samhällsvetenskap, Högskolan i Skövde

Internet:

http://www.eurooppa-tiedotus.fi/svenska/material/em_2_11.html

http://www.bahnhof.se/~englund/emuloek.html

http://www.sap.se

http://www.centerpartiet.se

http://www.kristdemokrat.se

http://www.mp.se

http://www.folkpartiet.se

http://www.vansterpartiet.se

http://home2.swipnet.se/~w-25646/M/motion/skatt.htm#tillväxt

[1] ECBS – Europeiska centralbanksstyrelsen ska utforma och genomföra penningpolitiken i valutaunionen

[2] Lars Lundberg, 1996 EMU - en vägledning, sid. 45

[3] Affärsvärlden nr 50-52 1998, ”1900-talet”

[4] DI:s annonsbilaga ”Growth” sid. 2, 1998-12-17

[5] C+I+G (privat konsumtion, investeringar och offentlig konsumtion)

[6] Claes-Erik Odhner, Ekonomi och pengar i Europa, Vägen till EMU, sid.312

[9] Lundberg Lars, EMU – en vägledning 1996, sid. 25

[11] Affärsvärlden nr 50-52 1998, ”1900”

[14] Berndt Joachim Schuller, Appendix 2 föreläsningsanteckningar A12, Den lilla öppna ekonomin

[16] Claes-Erik Odhner, Ekonomi och pengar i Europa, Vägen till EMU s286