Kerstin Ekman är en av vår tids stora kvinnliga författare. När 21000 svenskar i år röstade fram århundradets hundra svenska böcker hamnade Ekman på listan med inte mindre än tre böcker, varav ”Häxringarna” är en av dem. Kerstin Ekman är född 1933 i Östergötland och har belönats med bl.a. Nordiska rådets litteraturpris. 1978 valdes hon in i Svenska akademien men efter Salman Rushdieaffären 1989 betraktar hon sig inte längre som medlem.

Hennes första böcker bestod huvudsakligen av deckarromaner, men hon har även utmärkt sig inom andra genrer t.ex. dokumentärromaner och samhällsskildringar. Hon debuterade 1959, och är i dag en stolt moder till ett tjugotal böcker. ”Häxringarna” utkom 1974 och är den första i en serie på fyra böcker kallad Vallmstasviten.

”Häxringarna” utspelar sig under en trettioårsperiod med början ca 1870. Man får bekanta sig med personerna i ett litet samhälle med järnvägsstationen som samlingspunkt. Arbetarrörelsen ligger i startgroparna och samhället är socialt skiktat med arbetarna längst ned. Det är ett fattigt samhälle med ett fåtal rika personer som beskrivs i "Häxringarna". Pigor får arbeta hårt med bara maten som lön och förväntas att leva ett dygdigt och moraliskt liv men att ändå stå till tjänst med allehanda ”servicetjänster”. Kerstin Ekman lyckas skildra dubbelmoralen, kvinnoförtrycket och det hårda arbetarlivet på ett gripande sätt. Miljöskildringarna känns äkta och man kan nästan känna, lukta och smaka samma saker som bokens olika karaktärer.

För det mesta lyckas Kerstin Ekman hålla kvar läsarens uppmärksamhet även om jag kom på mig med att tappa tråden lite väl ofta i bokens svagare mittparti. En av anledningarna till denna bristande koncentration är att Ekman ibland försöker ge oss en helhetsbild av alldeles för många personer. Berättelsen hade vunnit på att korta ner en del sidokaraktärers utrymme, det är inte alltid nödvändigt att veta allt om personerna om det inte för handlingen vidare.

I händelsernas centrum står för det mesta dock kvinnorna i familjen Lans. Det är läsvärda kvinnoporträtt Ekman målar upp. Vem kan glömma Sara Sabina Lans envishet, Edlas förlorade barndom eller Toras stolthet? Det är dessa arbetarkvinnors livsöden och tankar som bildar stommen i ”Häxringarna” och som läsare tar man sig dem omedelbart till sitt hjärta. Man gråter över Edla, förundras över Sara Sabina och hoppas med Tora.

Språkmässigt låter Kerstin Ekman personerna tala själva. En del använder dialekt medan andra uttrycker sig på mer korrekt svenska. Berättelsen är skriven på ett språk som passar in i bokens tidsmässiga epok. Ekman har lyckats balansera språket så att det förhöjer läsvärdet och tidskänslan utan att för den sakens skull tvinga läsaren att flitigt använda en ordlista. Varje ord är väl genomtänkt och den uppmärksamme läsaren kan läsa mycket mellan raderna. Det finns många bottnar i det personerna säger, inte minst när det gäller berättelsen om Edla. Går man tillbaka och läser boken igen kan man upptäcka massor av antydningar och detaljer  man missade helt vid första genomläsningen.

När jag hade läst den sista sidan i boken lade jag undan den med en känsla av saknad. Berättelsen kändes inte riktigt avslutad, det fanns alldeles för många frågor kvar att reda ut. Som en självständig bok i Vallmstasviten kan den knappast betraktas och jag tycker synd om de läsare som fick vänta två år på uppföljaren ”Springkällan”. Men jag ser med glädje fram mot att följa kvinnorna i familjen Lans framåt i tiden genom de tre följande böckerna: ”Springkällan”, ”Änglahuset” och ”En stad av ljus”.