Ringenson & Dysterheten

---

Övarelser

Lössläppt på stan en dödtankad natt
för låg för livets höjder
i underjorden möter jag mina dystra
fröjders rötter,
tränger min väg in från
perrongen, våldtäkter troligare här
än kärlek,
vid östermalmstorg öppnas dörrarna mot
sapfos svala sorg, en ny venus i blödande antåg,

en blondlockig övarelse i olidligheten

spärra inte vägen för skönheten, gubbe
det är drucknare kräk än du
som genomlidits av dessa heta lösa tankar
för det vackra din drypande kropp skuggar
en kvinnas läskande blick
otydbar i dörrglaset
så befriande,
som förra veckans banbrytande lidande.



Sönderslagen

Min kärlek, min förgrundsgestalt
min boning, mitt hjärta
min skenbara lycka
mitt dalande rus -

ur en bultande tomhet
ur en sönderslagen värld
genom en tv med söndersprängt öga
glöder berggrundssmärtan
med obruten koncentration.



Ålder

Det känns så gammalt -
det förbrukade viset jag är på.
Den eviga domen, förtida visdom?
Snabb dum bortgång?
De uppdämda intrycken
störtar ner.

Som att jag i snavande takt
ramlar fram, decenniernas damm
yr, och hinner knappt sjunka -
jag är förfluten.
Jag är en backspegel
mot det saktande ljuset, mot seklerna...
jag är förbi. I mina
spruckna rännilar, når tidens stup
sin såriga botten.



Liv

Liv...mitt lilla liv.
Vad är det du bär med dej
när du fraktar mej genom natten.

Du gjorde mej till människa
och fyllde mej med vissheten
om ditt eviga självförakt.

Är jag din avbild,
hatar du dej själv så.
Älskade jag dej,
älskade jag snart döden ännu mer.

All din kärlek var förbjuden,
fann jag tillslut någon hård frid genom mörkret
tog du ifrån mej även detta
med din mjukt skinande, vårdoftande längtan.

[Föregående sida] [Startsida] [Nästa] [Credits]