Några ord...

Frågan kom, om den nya generationen är mer normlös. Ja, ser inte så allvarligt på att snatta, köra olagligt och eller berusad. Vi äldre fick genast svaret av den yngre generationen, genom en värdeskala. Att anmäla och säga ifrån, gick vid misshandel och våldtäkt. Finns det en syndabock, som vi enkelt kan hoppa på? Tänk om så vore, för då behöver vi alla inte engagera oss. Är svaret enkelt eller är det mer komplext? Svaret är nog egentligen enkelt men vägen komplex, eller är även den enkel?

Barnen speglar bara samhället och sin uppväxtmiljö. Hur ser deras föredöme ut? Dagligen visas i media och i vår närhet våra antihjältar. Vuxna i deklarationstider, förtroendemän och kvinnor spelar, går på diskutabla krogar och reser på tveksamma affärsresor eller hoppar fallskärm. Ja, fantasin är stor med skattebetalarnas eller aktieägarnas pengar. Dagen efter står de och talar om allas ansvar för de gemensamma målen och håller fanan högt. De vuxna gör precis det våra värstingar och bråkstakar gör. Går utanför systemet för att äntligen få synas och prova den förbjudna frukten. Skillnaden är att de vuxna antihjältarna alltid har en säkrad väg tillbaka. Tre vägar finns för ungdomarna. Att rasa ner handlöst i bråddjupet, eller att lära sig utnyttja det hårda systemet och accelerera de negativa spelreglerna.

Den tredje vägen bygger på att vi vuxna väljer att lyfta fram positiva effekter av att måna om varandras förtroenden. Riktiga hjältar som visar att framgång i gemensamma strävanden, kommer genom ärliga, öppna och lyhörda diskussioner, vilka också tillåts vara gränsöverskridande. Att se och lyfta fram kvaliteterna i det lilla och det unga, gör att det behovet fylls, det att synas och att vara älskad och accepterad för den man är. Den negativa rollen, antihjälten får då ingen näring.

Önskar er alla möjligheten att få synas. Ni är alla värda det.

Catarina Gawell.