Det var en vanlig eftermiddag i
april, när telefonen ringde. Det
var en sköterska från akuten.
Jag la aldrig hennes namn på
minnet, jag bara lyssnade på
vad hon hade att säga. Det var
om min mamma. Hon hade
blivit påkörd av en cyklist på
torget. Det var ingen fara med
henne, men hon låg på röntgen
och skulle antagligen bli kvar
över natten. Dom ville att jag
skulle komma in med lite grejer
till henne.
Rösten i luren var såpass lugn
att jag inte ens blev orolig. Jag
packade ihop lite grejer till
morsan och en liten väska till
mig själv. Om hon skulle bo på
sjukhuset så skulle jag sova
över hos pappa.  Jag såg på
klockan och såg att jag skulle
hinna med halvfyra bussen till
lasarettet.
När jag klev av bussen så visste
jag inte vilken väg som jag
skulle ta, men det kom en
ambulans så jag gick efter den
och kom till akutmotagningen. I
luckan innanför dörren så
förklarade jag mitt ärende.
Sköterskan i luckan såg
frågande på mig.
-En cykelolycka sa du? Nej en
sådan har vi inte fått in. Är du
säker på att det var någon
härifrån som ringde ?  Det var
pinsamt, såklart jag visste att det
var någon som hade ringt.
-Hon hade brutit benet och
skulle bli kvar över natten....
Sköterskan såg frågande ut och
ropade på en vitklädd man som
kom gående.
-Martin, har vi fått in en cykel-
olycka nu nyligen ?
Samtidigt som Martin tittade upp
och frågade vad min mamma
hette, så kom det in två
ambulanskillar till expeditionen.
-Maria Lidvall, svarade jag. Han
skakade på huvudet, men en av
ambulanskillarna svarade i hans
ställe.
-Maria Lidvall har vi med oss
här. Kan någon ringa hennes
dotter. Vad är det med henne ?
Sköterskan i luckan såg minst
sagt förvirrad ut.
-Hennes dotter är redan här,
någon hade tydligen ringt
henne. Alla såg förvånat på
varandra, men efter ett tag när
vi hade lugnat oss lite, så visade
de oss in till mamma. Hon låg
på en bår och såg mindre och
blekare ut än vanligt. Hon log
matt när hon såg mig.
-Hej gumman, vad gör du här ?
-Dom ringde och sa att jag
skulle komma med lite saker till
dig. Jag tänkte att om du blir
kvar här över natten så sover
jag och Emil över hos pappa.
Hur är det med benet ?
-Jag hoppas att det inte är brutet
?
-Ja, men vad sa de till dig på
röntgen då ?
-Men lilla Sara, hur skulle jag
kunna veta det, jag har precis
kommit in. Jag har inte varit på
röntgen ännu.
-Men dom sa ju...Jag visste inte
vad jag skulle tro. Det var ju
helkonstigt.
-Mamma, frågade jag försiktigt.
Vad var klockan när du blev
påkörd.
-Tja, den var väl lite före
halvfyra, för jag var på väg till
fritids.
-Halv fyra, då satt jag redan på
bussen till sjukhuset ! Kvinnan
hade alltså ringt mig innan
olyckan hade hänt. Det var den
ambulansen som körde före
bussen som mamma hade åkt
in med...
-Men Sara, hur är det med dig ?
Jag såg upp och både mamma
och sköterskan stod och såg
undrande på mig. Vad skulle jag
svara ?  Det hela var ju
obegripligt. Jag bara skakade på
mig, och sa något om jag var i
mina egna tankar.
Det visade sig att mamma hade
brutit benet på två ställen, när
dom opererade det så blev det
fel och hon fick opereras om.
Jag och Emil blev kvar hos
pappa i en månad.
Det var måndag, och jag hade
precis kommit hem från skolan.
Jag stod i duschen för jag skulle
åka hem till Johan.
Jag och Johan hade varit ihop
sedan nian, och hållt ihop i tre
år nu. Ibörjan så hade vi nästan
bott grannar, men när dom
flyttade till andra sidan av stan,
så bestämde vi oss för att träffas
på måndagar och torsdagar, för
att vårat förhållande inte skulle
rinna ut in sanden.
Telefonen ringde och Emil
svarade i köket. Det var Johans
mamma som ringde och sa att
jag inte fick komma. Det var
märkligt, Johan hade ju inte sagt
något i skolan bara några
timmar tidigare. Jag blev också
väldigt orolig, för under hela
tiden som jag och Johan hade
varit ihop, så hade aldrig hans
föräldrar ringt hem till mig. Tänk
om det hade hänt honom något.
Jag ringde hem till honom, men
det var ingen som svarade. Det
var ju ganska natruligt, Johan
hade inte slutat skolan och hans
föräldrar var på jobbet. Men
hans mamma hade ju ringt till
mig precis...
Eftersom jag inte fick tag i
någon så fanns det inte så
mycket att göra än att sätta sig
ner och bita på naglarna. Jag
slog upp läxböckerna och
började läsa, men det var
omöjligt. Tänk om det hade
hänt något till Johans pappa,
eller någon av hans småsyskon.
Eller om Johan själv hade råkat
ut för en olycka.
Plötsligt ringde telefonen. Jag
hoppade till och slängde mig
över luren.
-Hallå !??!
-Mår ni bra ? Det var pappa.
Han lät väldigt orolig och spänd.
-Är ni hemma båda två, Emil
också?
-Ja, svarade jag lugnt, vi mår bra
och är hemma.
Jag hörde hur pappa drog en
djup suck av lättnad. Jag
undrade vad som hade hänt, för
det hörde inte till pappas vanor
och ringa och fråga om vi levde..
-Har du inte hört vad som har
hänt ? Har du inte hört
ambulanserna och brandkåren ?
frågade han.
Då hörde jag sirenerna sopm
tjöt nere på stan.
-Vad är det som har hänt ?
frågade jag.
-Det var en gasledning som
hade exploderat på Torg-gatan.
Dom vet fortfarande inte hur
många som är döda. Den hade
tydligen exploderat under en
fullsatt buss. Det ser hemskt ut.
Jag kan inte fatta det. Människor
och bilar brinner. Vem som helst
kan ha suttit på den bussen Nu
måste jag fortsätta att jobba, jag
skulle bara kolla så att ni mådde
bra. Sköt om er, Hejdå !
Han la på luren, men orden
ekade i mitt huvud.”Vem som
helst kunde ha suttit på den
bussen”

Jag gick in i Tv-rummet och
satte på Tv:n. Jag bläddrade
mellan kanalerna, och överallt
så visade de bilder från torget.
Jag kunde inte fatta det, hur
många gånger hade jag inte gått
där, eller suttit på den bussen på
väg hem till Johan.
Då kom jag att tänka på Johan
igen. Jag skulle ju ringa honom.
Jag hade glömt lägga på luren
på telefonen, men jag slog
snabbt numret hem till Johan.
-Herre gud jag har försökt ringa
dig hela tiden, men det har varit
upptaget hela tiden, sa han
oroligt. Jag trodde att det var
du...han kunde inte prata mer
mella snyftningarna. Hela min
kropp började skaka. Det var
den bussen som jag brukade
åka med. Det kunde lika gärna
ha varit jag som hade suttit på
den bussen. Och det hade jag
antagligen också gjort om inte
hans mamma hade ringt...
-Men din mamma ringde och sa
att jag inte fick komma det
visste du väl. Det blev tyst i
luren.
-Har min mamma ringt dig ?
Vad sa hon då ?
-Jag vet inte, det var Emil som
svarade, sa jag. Men hon sa att
jag inte fick komma, och det
borde du väl veta något om.
Nej, det visste han inte.
Jag kände huir det knöt ihop sig
i magen. Jag la på luren och gick
in i Tv rummet, där Emil satt och
kollade på Tv.  Det var fullt av
poliser, brandmän och skadade
människor på bilderna. husen
runt om såg så välkända ut,
men ändå så annorlunda.
-Emil, sa jag. Vad sa Johans
mamma när hon ringde.
-Inget särskilt, sa han utan att se
upp från Tv. Hon sa bara att du
inte fick komma.
-Men hur lät hon då ?
-Vadå ? Hon lät som vanligt.
-Har du pratat med henne
innan.
-Nej, vad är det med dig. Hon lät
som en vanlig mamma, eller
som vilken tant som helst.
Känslan från sjukhuset kom
tillbaka. Johans mamma lät inte
som vilken tant som helst. Hon
kunde knappt tala svenska.
För säkerhetsskull så frågade jag
Emil.
-Johans mamma kommer från
Spanien, hon kan knappt tala
svenska. Gjorde hon som ringde
det ?
-Nej, svarade han och såg upp
från Tv:n för första gången. Hon
pratade som vanligt.

Det var inte hon som hade ringt.
Jag var tvungen att sätta mig
ner, för jag kände mig alldeles
yr. Någon , inte Johans mamma,
hade ringt och hindrat mig från
att åka. Om hon inte hade ringt
så hade det varit jag som hade
suttit på den bussen...
    Tillbaka till Tina´s hemsida