BORGRUNINENS HEMLIGHET
En stor tjock man som Maria aldrig hade sett tidigare sträckte
fram handen och sa:
- Jag bjuder dig en miljon på hingsten !
Whispering Wind högg snabbt och alla skrattade åt mannens
förskräckta ansiktsuttryck när han hoppade bakåt.
- Du vet att jag aldrig säljer, sa Gunnar och klappade hingsten.
För två år sedan skulle ingen vilja ha honom, inte ens om jag
hade kastat honom efter er. Maria hade alltid trott på honom
och hon hade lagt ner ett otroligt arbete på hästen och nu
skulle båda två få ett välförtjänat sommarlov...

- Sak du låta jäntan rida på en stjärntravare ? sa en man
upprört. Det finns massor av dåliga travare i landet, köp en
sådan åt henne. Den här hästen kan du tjäna massor av pengar
på i sommar , Frankrike , Italien...
- Han har gått många hårda lopp och han har förtjänat sin vila
sa Gunnar skarpt.
- Du gör ditt livs misstag om du slutar nu. Du har mycket kvar
att pressa ur den här hästen.
- Där har du skillnaden mellan dig och mig. Du pressar dina
hästar för hårt. Den här hästen kommer alltid göra sitt bästa,
för han vet att jag inte begär de omöjliga av honom. Du kan ta
honom till stallet nu Maria.
Maria fick småspringa för att hinna med Whispering Wind,
när han gick med sina långa steg till stallet och Maria kände
sig lyckligare än någonsin. Hennes pappa hade stått fast vid
sitt löfte. Det måste varit frestande att fortsätta tävla nu när det
gick så bra. Vilken underbar sommar det skulle bli. Vad hon
längtade att få berätta för Stefan.
Maria hade känt Stefan i ett år nu. När han hade kommit som
nyinflyttad till stan så hade han hyrt in sin connemara i stallet
hos Marias pappa. Det var en härlig gulbrun valack som hette
Sligo Moonlight, och Maria och Stefan hade genast blivit
bästa kompisar. Det visade sig att båda två hade valt samma
linje på gymnasiet, och nu efter ett år så var det sommarlov.

Maria tänkte tillbaka på de stormiga åren med Whispering
Wind och kände en varm beundran av sin far som aldrig hade
gett upp, fast han hela tiden fick höra att han inte skulle
lyckas. Wilma , Whisperings mamma hade han köpt som
treåring, men hon hade aldrig kommit till start. Alla sa att hon
var tokig, men när Gunnar lät betäcka henne så var det han
som var tokig.
Och Whispering hade verkligen varit en ovanligt besvärlig
häst. men mellan skenturerna och dom söndersparkade
vagnarna så kunde han visa upp en bländande trav och det var
nog det som höll Gunnars mod uppe
Det var nog egentligen när Maria började rida som det märktes
någon skillnad. Han älskade om växlingen och han behövde en
massor med motion för att hålla sitt hårda humör uppe.

Stefan log.
- Det gick bra ser jag, sa han när Maria kom in genom dörren
med hingsten.
- Han vann, sa hon saligt. Han0slog dem allihop.....Hon band
fast Whispering i mittengången och började ta av honom
transportskydden.
- Första dan på sommarlovet kan väl knappast börja bättre sa
han och drog fingrarna genom sitt blonda, burriga hår. Ska vi
rida en långtur till stranden i morgon ?

Solens första strålar letade sig in genom Marias fönster. Dom
stack henne i ögonen och hon slog upp ögonen. Minnena från
igår kom tillbaka och hon upplevde samma glädje en gång till.
En gäll gnäggning skar genom luften och hon satte sig upp och
tittade ut genom fönstret. Hennes pappa hade släppt ut
hingsten i hagen och han rusade runt med huvudet högt och
svansen i vädret. Vad bra, tänkte hon och började klä på sig.
Det var ingen ide att rida Whispering innan han hade rastat av
sig i hagen.
- Vad är du för en sjusovare, sa Stefan när Maria satt och åt
frukost.
- Kom i och bred mackorna om du är så pigg. Tidiga mornar
har aldrig varit hennes starka sida.
Stefan satte genast igång och han hade gjort en stor packe med
mackor innan Maria hade fått i sig sitt te.
- Vet du vad jag tänkte ? sa han ivrigt och pressade in
smörgåsarna i plastpåsar. Den där gamla borgruinerna ute på
klipporna skulle vi inte kunna rida dit ?
- Är inte det väldigt långt bort ? sa Maria utan att se upp från
tidningen. Tänk nu har det varit inbrott i en kyrka till. Jag kan
inte fatta att dom har kvar kyrksilvret när dom vet hur mycket
inbrott det har varit...
- Det är ungefär 8 kilometer, sa Stefan. Jag har kollat. Du vet
ju att vi har pratat om det, men det har ju aldrig blivit av...
- Bra idé, sa Maria och reste sig. Kommer du nån gång?
- Vänta lite, ropade Stefan efter henne. Hur vore det med lite
saft eller nåt sånt !

Whispering dansade ivrigt längs grusvägen och Stefan gav
honom en beundrande blick.
- Han ser ut som en riktig stridshingst !
- Just nu känns han som en sån. Kan vi inte trava lite så kanske
han lugnar ner sig lite. Maria älskade att rida vägen längs
havet. Havet såg så levande ut, och hon slutade aldrig fantisera
om vad som kunde finnas bakom horisonten...

Där borta, på udden kunde hon ana borgruinen, även om
morgondiset suddade ut dess konturer och fick det att likna en
hägring. Den blev tydligare, ju närmare dom kom och Maria
kunde känna en ilning genom kroppen som hon alltid gjorde
när hon kom i närheten av borgen. Kanske var det för alla
historier som hon hört när hon växte upp. Om alla gastar och
sköna jungfrur...

- Är det inte fantastiskt ,sa Stefan. Ser du hur mäktiga
stenmurarna liksom växer ur klipporna och reser sig mot
himlen.
- Reste sig mot himlen, rättade Maria. Alla höga tornen har ju
rasat samman.
- Ja men man måste väl ha lite fantasi. Här var det kanske en
stenlagd väg, där riddarna red i full galopp för att rädda sig
själva från fienden in i borgen....
Det måste vara skönt för Stefan, tänkte Maria när dom red in
mellan murarna mot porten. Han slipper sitta och oroa sig.
Han är alltid så lugn.

Hästarnas hovar klapprade mot de nakna stenarna och ljudet
ekade mellan murarna som om det kom en hel arme ridande.
Väldiga byggnader reste sig mot dom, och Maria tyckte att
hon kände sig liten. Överallt klängde slingerväxter och gräs
som försökte ta sig upp mellan de spruckna stenarna, som om
naturen höll på att förstöra alla spår av människans hand. En
dag skulle det bli så, när murarna rasat sönder och naturen
tagit tillbaka makten över udden.
Sakta hänförda så red de vidare och kom in i en stor sal. Pelare
och portaler fanns kvar men taket var borta och solen sken rakt
in på inkräktarena.
- Fantastiskt, sa Stefan och såg sig omkring. Tänker du på
samma sak som jag ?
- Grillade vildsvin och skummande öl ? sa Maria skämtsamt.
- Det också, men om vi binder ett grimskaft för ingången, så
kan vi släppa hästarna lösa, medan vi utforskar borgen. Det är
nog ingen risk att dom smiter. Han hoppade ner från
Monnlight, som genast började beta.

När hästarna var avsadlade och ordentligt instängda så började
deras upptäcksfärd i borgen. Dom började gå ner och Stefan
kröp in i ett svart hål, men Maria kände ofrivilligt att hon
tvekade.
- Kom igen nu då ropade Stefan inne från det svarta hålet och
Maria ville inte visa sig feg utan kröp efter.
- Vänta på mig, ropade hon. Hon ville hellre följa med Stefan
in i hålet än stanna kvar där ute.
Dom kom till en trappa som hade sluttande och ojämna
trappsteg men den ledde stadigt neråt coch strimmor av ljus
strilade in genom små hål i den tjocka muren.
- Är detta vägen till fängelsehålorna ? sa Maria och rös. Stefan
märkte att hon verkade lite rädd och sa
- Det finns inga källare, det är nog en vin källare. Eller en
skattkammare... sa han och hans röst lät ivrigare.

Den smala trappan planades ut och snart befann de sig i en
lång gång med dörröppningar på ena sidan.
Stefan klev över en nerfallen ”dörr” men det var så mörkt att
man knappast såg nästan ingenting.
- Ja,ha. Här har vi en vinkällare. Spillrorna av vintunnor täckte
golvet, med sten och damm.
- Ska vi gå upp nu undrade Maria när de hade sett sig
omkring. Det är så rått och kallt här...
- Nej vi fortsätter, sa Stefan och gick ut i gången. Vi måste
hitta skatten.
- Men om det fanns nån skatt så skulle väl någon redan ha
plundrat den, sa Maria.
- Men det finns kanske någon undangömd skattr som någon
skulle ha gömmt innan man dog och nu vet ingen vart den är.
Och den kan vi hitta.

På ett ställe smalnade gången av betänkligt och det såg ut som
omm det var väggen som hade rasat ut i gången.
- Vänta Stev, sa Maria och tog honom i armen just som han
började klättra upp för en stenhög. tänk om den rasar igen.
- Vänta du här, sa hanoch klättrade över. Oj, här är det alldeles
svart.
- Kom tillbaka då, sa Maria och snodde hastigt runt när hon
hörde en sten falla bakom henne. Stev ?
- Vad konstigt, sa Stefan och kom krypande tillbaka. Det finns
en dörr där inne, en riktig dörr och den var låst...
- Låst ? sa Maria och tänkte på hur förfallna alla dom andra
dörrarna var.
- Synd att vi inte har en ficklampa med oss, sa han och
borstade av dammet från byxorna.Jag vetatt det låter knäppt
men jag tror att deet var hänglås...
- Det känns obehagligt, sa Maria och tittade bort mot trappan
som dom hade kommit ifrån. Medan du var där inne så lät det
som en sten som föll i trappan...Tänk om vi inte är ensamma
här ?!
- Du, nu går vi upp och njuter av solen och mina mackor. Det
var ju det som vi kom hit för.

Det var härligt att komma upp i solen igen och Maria ökade
stegen för att se efter Whispering. Moonlight stod lungt och
betade men Whispering stod vid grimskaftet och tittade ut vid
porten. Grimskaftet vajade fast det var helt vindstilla.
- Titta på Whispering, sa Maria. Har ser ut som om han har
sett någon...
- Det kan vara en mås eller vad som helst när det gäller den
hästen. Han reagerar ju för allt som rör sig. Han skulle säkert
jaga råttor om ni inte hade haft en katt.
Maria började skratta. Stefan hade rätt. Whipering hade ju satt
tänderna i stallkatten när han kom in i hagen och nu hade han
nog bara sett en nyfiken mås eller skata.

De klättrade upp på en av murarna som vette mot havet och
dom satt och beundrade utsikten medan de åt.
- Om vi tar med oss ficklampor så kan vi komma hit och kolla
bakom dörren.
- Men inte i kväll. Då är det ju mörkt, utbrast Maria förskräckt.
- Det spelar väl ingen roll vi har ju ficklampor. Där nere är det
ju det ändå mörkt på dagen.
- Jag gör det inte !!
- Snälla ? bad Stefan och log det oemotståndliga leendet som
han kunde. Tänk om vi hittar en skatt ?!
- Äsch, såklart vi inte gör,sa Maria men hon kände att hon
började vekna.
Här ute i solskenet, ibörjan av sommarlovet fanns det inte
plats för hemska och kusliga tankar. Men trots Stefans
förklaring på allt kunde hon inte släppa tanken på att någon
hade iaktagit dom. Antagligen hade hon fel.
- OK, sa hon och Stefan såg glad ut.

På kvällen kände sig Maria inte lika säker längre. Molnen
hade dragit ihop sig och en lätt bris fick vinden att röra sig
kusligt. Dom åkte moppe till borgen, men dom hade lämnat
den ute vid vägen. Stefan hade nog märkt att det var något
eller någon i borgen för det var rättså långt att gå från moppen
till borgen.
Plötsligt högg Maria tag i Stefans arm och tvärstannade.
- Känn, sa hon, och vädrade spänt i luften.Det luktar bensin.
- Det är säkert från moppen,jag fick nog lite på mig när vi
tankade.
- Nej det är inte det, saq Maria och lyste i snåren kring stigen.
Något glimmade till. Stefan drog bort några kvistar och dom
såg två motorcyklar. Maria och Stefan tittade på varandra och
sen på borgen.
- Det är någon här sa Maria. jag önskade att vi hade
Whispering och Moonlight här.
- Jag med, sa Stefan. Det är nog inte värt att vi går in i kväll.
Men vi lägger oss på muren och håller utkik. Det kanske är
något helt oskyldigt.
- Som vaddå ?
- En tjej och en kille träffas på ett hemligt ställe, sa stefan men
han lät inte helt övertygad.
- Jag skriver upp regestreringsnumret sa Maria och tog upp sin
anteckningsbok. Man vet ju aldrig...

De låg tryckta mot stenarna och kikade ner i borgen.
- Titta, dom kommer ut ur den gången, viskade Stefan.
Det var mörkt och men man kunde urskilja tre personer som
kom ut ur hålet och gick över borggården.
- Jag skulle vilja få iväg det redan imorgon sa den ene. Maria
höll andan för att dom inte skulle bli upptäckta.
- Jag har kollat med Doffe och han kunde inte fixa båten
förrän på tisdag.
- Det var illa för det var hästar här på förmiddagen...
- Ta det lugnt. Det är nog bara några ungar som är på
sommarritt. Här, ta en cigarett
- Ja men...
- Spänn av. Ett par dar till sen är det grönt.

Maria och Stefan låg kvar ända tills dom hörde att motor-
cycklarna hade åkt sin väg. Då reste sig de sig och gick
försiktigt ner til borggården.
- Är du säker på att dom inte kommer tillbaka ? Jag tycker vi
ska ringa polisen.
- Varför då ? Det är ju inte förbjudet att gå omkring i en borg.
Och även om det lät skumt så kan vi inte bevisa något.

Det var mycket tydligt en dörr med hänglås på andra sidan av
stenhögen. Dom märkte snabbt att det var en ny dörr, med ett
nytt hänglås. Och när dom konstaterade att dom skulle åka
hem så var även Stefan lättad. Men inte förrän dom satte sig
på moppen så kunde Maria slappna av lite.

Nästa morgon vaknade Maria av att Stefan kastade sten på
hennes ruta.
- Ska du sova hela dan, sa han när hon äntligen öppnade
fönstret och stack ut sitt sömniga huvud. Jag har en jättebra
ide.
- Är du inte riktigt klok. klockan är ju bara halv sju. Men hon
klädde på sig och gick ut ändå.
- Jag ahr tänkt på allt. Kniv, skruvmejsel, liten såg....Vi kan ta
oss in i de låsta rummet och se vad de där skumma typerna
håller på med. Det kanske rent av är kyrksilvret som dom har
gömt där inne.
- Men Stev,tänk om dom kommer tillbaka ? sa Maria oroligt.
- Knappast troligt, sa Stefan säkert. Inte mitt på ljusa dan. När
vi vet vad som finns där inne kan vi gå till polisen.

De började nästan känna sig hemma i borgen och släppte
hästarna i salen som dagen innan. mrn den här gången så band
dom upp tyglarna och lät sadlarna vara kvar. Stefan tyckte att
det var onödigt men maria tyckte att det känndes säkrare om
dom kjnde komma där ifrån snabbt, om det blev nödvändigt.
De tog en lite stund innan de fick upp dörren, men tillslut var
de inne och bara stod och gapade av förvåning.
- Det ser ut som om vi har hittat en skattkammare efter allt, sa
Maria. Rummet var fullt av ljusstakar, bägare och andra sortes
värdesaker.
- Det måste vara kysrksilvret, sa Stefan. Kom så rider vi till
polisen.

Ett ficklampsljus letade sig ner för trappan och Maria kvävde
ett skrik. snabbt drog de sig tillbaka och in i rummet och
gömde sig bakom några stora lådor.
- Dörren är uppbruten !!!  Snabba steg sprang genom gångarna
medan Maria och Stefan tryckte sig mot de fukt- iga stenarna.
Ficklampornas ljus dansade runt i rummet.
- Konstigt, inget fattas....
- Jag gillar inte det här, sa den ene. Hästarna är här igen men
det finns inget spår av ungarna. Vi bommar igen och pratar
med Doffe, han får fixa en båt ikväll.
Till sin fasa hörde hur dörren stängdes och spikades igen.
- Vad gör vi nu ? undrade Maria och tände en ficklampa. Kan
du såga upp dörren ? hon var så rädd att hon skakade. Stefan
så gväldigt blek ut.
- Sadelväskan ligger på andra sidan dörren...

Det kändes som timmar när dom försökte ta sig ut genom
dörren utan att lyckas.
- Tänk efter sa Maria och satte sig på en låda. Om du hade en
borg och en skattkammare. Vad skulle du göra om du blev
anfallen av fiender.
- Slåss förståss,sa Stefan säkert. Försvara mig och min
egendom.
- Men om du inte klarade det då?
- Vad menar du ?
Maria lyste tankfullt runt på väggarna i rummet.
- Vore det inte smartare att låta vakterna slåss och hålla
fienden s sysselsatt medan du smet ut bakvägen men skatten
- Du är ett geni Mia, sa Stefan. det är klart att det måste finnas
en lönngång.

Med ivriga fingrar for han runt och undersökte väggar och
golv. Men efteren stund så lungnade han sig.
- Det kanske inte var detta rummet som var skattkammaren sa
han. Det kan ju ha varit vilket som helst av de andra rummen.
- Fast detta är de inersta valvet sa Maria. Jag tycker att det
verkar rätt logiskt att gömma skatterna längst in i källaren.
Men hur kan man dölja en lönngång, med en stor sten kanske.
Maria började knacka på stenarna med en annan sten för att
höra någonskillnad. Men det lät likadant överallt.
- Detta är ju en källare sa Stefan och lyste med lampan upp
mot taket. Lönngången borde väl gå uppåt.
- Men vi befinner väl oss nära havet på den här sida av borgen.
Då kunde dom ju ta sig ut till havet utan att fienden märkte
dom.
Maria och Stefan började flytta låder och snart fick dom syn
på en stor skifferplatta, som skilde sig från resten av stenarna.
Stefan kanckade på den och den gavifrån sig ett ihåligt ljud.
Dom hjälptes åt att flytta på stenen och sen stod dom och
tittade rakt ner i ett svart , gapande hål.
- Får jag låna ficklampan, sa Stefan och tillsammans kröp dom
ner i hålet.
Gången var lång och Maria rös vi tanken på vad som kunde
finnas där nere. Tänk om gången hade rasat ihop och isåfall så
var de fortfarande instängda.
- Hörde du ? utbrast Maria och högg tag i Stefan. Ett väsande
ljud.
- Det är havet, sa Stefan och efter en liten stund så såg dom
havet slå mot klipporna. Dom började springa och snart kom
dom ut till en lite undanskymd vik.
- Vilket underbart ställe att lägga båten på, sa Stefan och böjde
sig ner. Det tyckte tydligen dom också. Han höll upp en fimp
och såg sig omkring.
- Men nu måste vi rida till polisen innan tjuvarna kommer och
hämtar silvret.

Dom var glada att det var sommar, vattnet var inte varmt men
det gick att bada. Och dom hade inget val, dom var tvugna att
komma in till stranden utan att bli sedda.
Helt dyblöta klättrade dom upp för muren, när dom hörde
röster.
- Titta vad jag har hittat , han slängde med Stefans
sadelvätska. Det låg en kniv och såg och sånt. Dom har brutit
sig in i valvet och eftersom hästarna är kvar så är nog
ungarena också det. Vi måste hitta dom.
Maria flämtade till. Stefan drog ner henne bakom en sten.
- Vi måste till hästarna. Försiktigt hoppade de ner för muren in
till hästarna.
- Där é dom !!
Maria snodde runt och fick syn på en av männen.
Hon rusade bort morWhispering och hoppade upp på hans
rygg. två av männen stod vi borgens ända öppning, vid
grimskaften, och väntade. Marioa lutade sig framåt och
lösgjorde tyglarna. Hon vände sig om och såg att Stefan hade
kommit upp på Moonlight.
- Ni kommer aldrig härifrånb så det är lika bra tt bi ger er sa en
av männen och tittade hotfullt på Maria som red närmare
Stefan.
- Stev, vi måste ut genom öppningen, om vi rider mot dom så
flyttar dom sig nog, sa Maria och samlade tyglarna.
- Om vi misslyckas och ramlar av är det kört sa Stefan och såg
tvekande på männen.
Maria kände hur Whispering stelnade till och hon vände sig
om och såg en man som kom gående uppe på muren mot
Stefan.
- RID!!!! vrålade hon och satte hälarna i sidorna på
Whispering.

Som en skjuten kanon satte hingsten fart och och Moonlight
följde efter. Mannen hamnade i gräset, och Whispering sprang
med bakåtstrukna öron mot männen i porten. Båda hästarna
hoppade lätt över grimskaften och dom började äntligen känna
sig lite säkra närMoonlight halkade och gick omkull. Stefan
skrek och Maria slet i tyglarna för att få stopp på Whispering.
När hon hade vänt hingsten så hon en halt Moonlight och en
förtvivlad Stefan.
- Jag kan inte fortsätta, sa han.
Då hörde de att mototrcyklarna startade vi borgen.
- Fort göm er i buskarna, där borta. sa Maria som kämpade för
att hålla hingsten. Jag rider hem efter hjälp.
- Du klarar inte det, sa Stefan när handrog in den haltande
Moonlight i buskarna. Det är 8 kliometer hem och dom har
motorcyklar.
- Jag har Sveriges snabbaste häst. Jag är hemma på tio miuter
sa Maria och vände hingsten.

Den lilla grinden som skilde borgens ägor från vägen var
ingen svår match för Whispering. Och Maria visste att
tjuvarna var tvungna att stanna och öppna grinden. Ute på
grusvägen satte hon hingsten i trav och hon var inte förvånad
över hur snabb han var.
Snabbt hade hon ridit flera kilometer men motorljudet kom allt
närmare. Hon kastade en blick över axeln och så gdom två
motorcyklarna ligga jämsides. Hon kände paniken växa. hon
skulle inte hinna.
Hon tvekade ett ögonblick men när motorcyklarna var nästan
jämnsides så fick hon stopp på honom och han hopp- de över
diket upp på åkern, Rakt mot stenmuren.
- HOPPA ! vrålade hon, och Whispering hoppade. Gunnar
skulle ha dödat henne om han hade sett henne nu, tänkte hon
när hon galopperade vidare över grannens nysådda åker. Nu
var hon snart hemma och där skulle hennes pappa vänta...

Hon var för utmattat för att märka att det stod en polisbil på
gården. Men hon hörde sin pappa skrika när hon hoppade över
staketet och landade på gårdsplanen. Whisp- ering var löddrig
av svett och Gunnar kom rusande mot dom.
- Herregud var jag har varit orolig, skrek han och tog tag i
Whisperings tyglar. Jag har ringt polisen och....
- Det är tjuvar i borgen,kyrksilvret, Stefan är kvar, Moon- light
är skadad, behöver hjälp.
- Lugna dig sa hennes pappa och kallade  på en polisman. Ta
det en gång till. Maria berättade.
- OK, sa Gunnar. Åk med polisen till borgen, så tar jag hand
om Whispering och kommer och hämtar Moonlight.
Maria förklarade hur poliserna skulle gå och sen tittade hon på
klockan. det var snart kväll. Inte konstigt att hennes pappa
hade blivit orolig.
Maria bad att bli avsläppt vid snåren där hon visste att Stefan
stod och väntade.
- Så dom hann inte ifatt dig sa han och flinade, men hon kunde
ana lite beundran i rösten.
- Inte ríktigt. Har du sett dom ?
- Ja dom åkte förbi och stannade här så jag trodde att dom
hade sett mig. Men sen åkte dom vidare till borgen...

Gunnar smågrälade på ungdomarna när han hällde upp te i
kopparna.
- Du ska tacka gud att Whispering inte blev skadad, sa han.
Vetrinären hade just åkt hem. Han hade sytt ihop Moonlights
men det skulle inte bli några mer tävlingar för honom i
sommar.
- Hur kunde ni ge er in i något sån där ?
- Gräla inte med dom. Dom har gjort oss en tjänst, sa en polis
som kom in genom dörren.
- Men tänk om tjuvarna hade fått tag i dom och...
- Men nu har vi tagit dom och vilket beslag. Allt kyrksilver
och från juvelstölder...

Polisen myste när Gunnar hällde upp kaffet.
- Och vi hittade en känd smugglare när vi följde lönnegången.
Smugglaren hade en hel båtlast med sprit som skulle lastas av
i borgen.
Det var en grann häst som flickan har. Det påminner om en
som jag satsade på en gång och då vann jag. Men nu har den
blivit så bra att den inte ger några odds längre....
- Det är den hästen, sa Maria stolt och polisen höll på att sätta
kaffet i halsen.
- Men tänk på hur du rider flicka lilla. Den hästen måste ju
vara värde sin vilt i guld.
- Just det sa Gunnar. Gå ut och skritta en halvtimma, så att ha
inte stelnar.

Whispering skrittade snabbt brevid Maria och hon la armarna
om halsen på honom. Han norpade några grässtrån och
tuggade nöjd i sig dem. Hon visste attdet var hennes fel om
hon hade hamnat i fara, men hon visste att Whispering skulle
ha hjälpt henne. Stefan mötte henne när hon kom in i stallet.
- Moonlight mår bättre, sa han och såg på Maria. Vi kan väl
göra något lungnare i morgon. Åka och bada kanske...
- Det låter mysigt sa Maria medan hon släppte in Whispering i
boxen. Bara vi är långt borta från Borgruinen.

    Tillbaka till Tina´s hemsida