De lämnade stallplanen i samlad
trupp, de tio semesteryttarna som
skulle tillbringa en vecka på
hästryggen i Skottlands vackra
högland.
För Stina och Fredrik, två femton
åringar från Sveriges västkust, var
det en dröm som hade gått i
uppfyllelse. De bodde grannar och
hade känt varandra så länge de
kunde minnas. De red i samma
grupp på ridskolan och efter många
års tjat så hade de äntligen fått sina
mammor att börja rida.
Mammorna hade till deras stora
glädje blivit riktigt hästbitna, och nu
var de ute på sin   drömsemester. De
hade ridit i ett par dagar, och nu
skulle det bli en riktig långritt.

Upp över höglandet och ut mot
havet. Stina kände på sig att det
skulle bli en oförglömlig dag.
- Så här skulle livet alltid vara, sa
Fredrik och red upp med sin svarta
häst bredvid hennes skimmel. Jag
hoppas att vi får göra om detta nästa
sommar.
- Jag med, sa Stina. Det har
verkligen varit toppen. Pigga, mysiga
hästar och John är jättebra som
ledare. Minns du den historien som
han berättade när vi satt runt
elden.....
- Ja, den var spännande! Riktigt
ruggig faktiskt, sa Fredrik och strök
bort en slinga från ansiktet. Han hade
satt håret i en svans för att hålla bort
det från ansiktet, men det hjälpte inte
för efter ett tag så hade hår slingorna
lossnat och föll ner i ansiktet på
honom.
De red vidare över de böljande
kullarna och efter en härlig galopp
kom de upp på det riktiga höglandet.
- Vilken utsikt! utbrast Stina hänförd
och höll in hästen. Kolla Fredde !
- Det här är ingenting sa John, deras
ledare, och pekade mot siluetten av
en ruin på andra sidan av högplatån.
Ni ska få se utsikten från Castlemoor
Hill senare idag. Den borgen står
alldeles vid branten och ibland blir
man rädd att den kan ramla ner i
havet när som helst.
- Det är vackert här, sa Stina
tankfullt. Nästan förtrollande.
- Mm. Men nu rider vi tillbaka till
gruppen. Det är dags för lunch och
vila.
John vände sin häst, och Stina och
Fredrik följde efter honom tillbaka
till gruppen.

- Hur gammal är borgruinen, sa
Fredriks mamma medan hon hällde
upp en stor slev rykande stuvning på
sin tallrik.
- Ungefär åttahundra år, sa John och
såg bort mot den svarta siluetten.
Förr var den landets rikaste borg,
men det var innan sagan tog slut...
- Vilken saga, undrade Stina nyfiket.
- En gammal sägen, det här är en
sagolik plats och det har alltid kittlat
människors fantasi.
- Åh, snälla berätta, bad Stina och de
andra stämde in. Det fann inget som
gick upp mot att sitta runt elden och
lyssna när John berättade.

-Castlemoor Hill var en praktfull
borg på den tiden, började John och
alla satte sig tillrätta för att höra hans
berättelse.
Sir Walter ägde borgen för ungefär
trehundra femtio år sedan. Han
bodde där med sin dotter. Hans fru
hade dött och han levde i stor sorg.
Men den som led mest var hans
dotter Lady Wiola. Sir Walter gjorde
allt för att hon skulle bli lycklig. Men
han hade stora problem, inte
ekonomiskt, men han hade många
fiender. tillexempel Sir Rokbrok.
Han hade en borg på andra sidan
kullen och dom hade legat i fejd i
flera år. Det var en gammal släkt-
fejd som hade hålet på i alla år.
Sir Walter började bli till åren och
han oroade sig för att Sir Rokbrok
son Ashley,
skulle ta över borgen så fort han
hade gått bort. Han fann ingen
annan råd än att gifta bort sin dotter
Lady Wiola med Ashley.
Han kände sig illa till mods när han
red tillbaka från Sir Rokbrok. Han
visste ju att Lady Wiola hade en
annan kär, men hon skulle nog
förstå.
Men hon förstod inte. Hon blev
vansinnig.
 
Dagen därpå red hon ut på sin fina
hingst, som hon alltid gjorde på
morgonen. Men när hon kom utom
synhåll från borgen så red hon
söderut. Kvällen innan hade hon
sagt till en stallpojke, som hon litade
på och om John älskade henne så
skulle han komma och möta henne.
Hon red upp på kullen och spanade
ut över slätterna som en gång skulle
bli hennes...
Hon kunde inte se John någonstans
och red med oro ner för branten. Så
här långt hemifrån hade hon aldrig
varit förut.
Silver Mist stärkte på huvudet och
såg sig omkring.
- Det är en märklig häst, hade John
sagt första gången som hon hade
satt sig på den vita hingsten. Och
han hade haft rätt. Det var något
märklig med den hästen. Han hade
aldrig gjort henne något, men om
det kom en främling fram mot henne
så gick hingsten mot anfall. För
henne var han en trogen vän och,
men också ett sagoväsen, magisk
och mäktig. Hon berättade aldrig för
någon om de väsen som trodde
hästen var besatt av. Ingen skulle
någonsin förstå henne och hennes
pappa skulle kanske skulle ta
hingsten ifrån henne om han visste.
Många människor är rädda för den
makt som kan segra utan svärd...

Så fick hon syn på John borta i
skogsbrynet. Hennes hjärta slog en
volt   av lycka och hon satte Silver
Mist i galopp. Johns svarta häst var
löddrig av svett och han strök håret
ur pannan när han stannade.
- Jag fick ditt bud sa han oron
speglade sig i hans ögon.
Wiola berättade för John om hennes
fars beslut. John kramade Wiolas
hand och log när hon hade pratat
färdigt.
- Jag har inte kistor fyllda med guld
för att köpa dig fri och jag har inte
några krigsstyrkor. Men jag har
vänner, Om en vecka från nu, så ses
här om en vecka så ska jag fixa lite
ställen som vi kan övernatta och så
rider vi ner till Frankrike, där är vi
säkra för alltid. Här !
Han tog upp ett litet knyte i
sammetstyg. Han gav det till Wiola
och hon vecklade upp det svarta
tyget.
- Så vacker den är ! I sin hand höll
hon en brosch som var gjord i
dyraste guld med de vackraste
ädelstenar.
- Det var min mammas, hon gav mig
den på sin dödsbädd. Hon sa att jag
skulle ge den till den flicka som var
den rätta för mig. Den skulle
beskydda henne, men hon fick inte
visa den för någon. Då miste den sin
kraft.
Wiola fäste broschen på insidan och
kände hur den värmde hjärtat.
- Jag lovar sa hon, och jag ska vänta
på dig. Vid midnatt, en vecka från
nu...
Men tänk om far har fällt upp
vindbryggan ?
- Din hingst kan hoppa över muren,
sa John och såg henne i ögonen Hon
skrattade och sa:
- Ingen häst kan hoppa över muren
på Castlemoor Hill !
- Silver Mist kan, sa John och smekte
hingstens hals. Om du litar på
honom så kan han det.

När Wiola kom hem gick hon upp på
sitt rum och kände så att broschen
var kvar. Dörren slets upp och
hennes far kommer inrusande.
- Vad är det jag har hört, ska du
lämna mig, sin egen far, sitt arv,
sina skyldigheter som trolovad och
som dotter.
- Du kan inte tvinga mig att gifta mig
med Ashley, skrek hon.
- Men det är för ditt eget bästa. Jag
har hört talas om broschen också,
sa hennes far. Ge mig den !
- Nej !
- GE MIG DEN !
- ALDRIG !

Han slet sönder hennes klänning och
tog den gnistrande broschen.
Gråtande sjönk hon ihop på sängen,
med Johns röst ringande i öronen.
”Om någon ser de så mister den sin
kraft”.
- Dyrbar, sa hennes far. Han måste
vara en tjuv. Vakter !
- Spärra in henne i tornet...
Wiola visste att det inte tjänade
något till att bråka så om hon satt i
tornet så trodde kanske hennes far
att hon skulle ge sig, men aldrig.
Hon var lika envis som han.

Sir Walter såg sin dotter ledas bort,
han hade aldrig trott att det skulle
gå så långt. Men den där John hade
nog förvrängt huvudet på henne.
Ingen häst kan hoppa över murarna,
för det var ju så som stallpojken
hade sagt. Men det var något
märkligt med hingsten. Han såg ut
på borggården, där stod hingsten
och tittade upp mot tornet. Visste
den att det var något fel med hästen.
det var kanske bäst att göra sig av
med den.
Med tunga steg gick han ner till
gården och sa till fyra män att ta
med hingsten ut på heden och göra
sig av med den.
- Men en sån grann häst, sa en av
männen.
- Det ser ut att bli storm sa en annan
man.
- Lady Wiola kommer att bli
otröstlig, sa en tredje.
- DÖDA DEN ! skrek Sir Walter.
Ingen, INGEN, sätter sig upp mot
mig ostraffat.

De fyra männen kämpade sig över
heden i den hårda blåsten. Hingsten
var vild och strävade emot allt vad
den orkade, men männen klarade
lätt av den. Alla kände sig illa till
mods, dom tyckte om hästen efter
alla bitmärken och sparkar så var
den faktiskt snäll.
- Kan vi inte släppa han här. Han
springer kanske tillbaka till Sadmor?
- Och rätt som det är så kommer han
tillbaka och visar sig här. Då dödar
Sir Walter oss alla. Den risken
vågar inte jag ta. Låt oss nu göra det
som måste göras.
Men just då sken hela himmeln upp
av ljuset från en blixt. Hingsten
stegrade sig och kom fri och sprang
iväg. Vrålande sprang männen efter,
men när hingsten fick syn på
klippavsatsen så var det försent
Silver Mist tvärbromsade, men
gräset var halt efter regnet och
männen kom fram till kanten precis
för att se hingsten störta ner i
djupet ...

- Usch, vilken hemsk historia sa
Stina och rös. Men vad hände med
hingsten, dog den ?
- Såklart att den dog sa Fredrik. Du
har ju själv sett de hemska klipporna.
Ingen kan överleva ett sånt fall.
- Det finns delade meningar om det,
sa John. somliga säjer att de har sett
hingsten här på heden men om man
kommer för nära så försvinner han. -
- Ibland säger fiskarna att dom har
sett honom när det är stormigt. Han
liksom växer fram ur vågorna och
kommer upp ur havet.
- Inbillning, sa Fredrik men Stina satt
helt tyst.
- Men vad hände med flickan ?
frågade någon.
- Rykten spreds snabbt även på den
tiden och snart hade Ashley fått reda
på att Lady Wiola inte ville gifta sig
med honom utan en vanlig häst-
tämjare.
Han samlade sina styrkor och red
mot Castlemoor Hill den natt som
John skulle komma och hämta sin
älskade Wiola.
Det är oklart vad som egentligen
hände . Ingen på Castlemoor Hill,
var beredd på strid och Ashley och
hans män plundrade och brände ner
borgen. Det sägs att ingen
överlevde...
- Men lady Wiola då ?
- Hon blev kvar i tornet. Det var
bara hennes far och två vakter som
visste var hon fanns. Och ingen
tänkte på att leta efter henne i
borgen. Ashley trodde att John hade
kommit tidigare och hämtat Wiola
och svor på att hitta henne. John
trodde att hon hade dött när borgen
brändes och svor på att hämnas. Det
slutade med att Ashley och John rök
ihop och båda skadades dödligt.
- Men ingen hittade Wiola. Är hon
där.....ännu ? undrade Stina
- Ingen hittade henne, sa John
sorgset. Men det sägs att man kan
höra henne ropa över heden när det
blåser upp till storm. Men nu har
borgen rasat samman.
- Jag vill rida dit nu, sa Stina rastlös
och en äldre dam suckade.
- Åh nej, vi kan väl vila ett tag. mina
ben känns som spagetti.
John tittade på klockan och upp mot
himlen och såg fundersam ut.
- Det ser ut som om det blir oväder.
Det skulle inte vara kul att träffa på
dimman däruppe. Det är kanske bäst
att vi rider till Nooks herrgård och
övernattar där. Så kan vi rida upp till
Castlemoor Hill i morgon.
Både Stina och Fredrik protesterade
ljudligt fast de andra tyckte att det
var ett bra förslag.
- Kan inte jag och Stina rida dit, bad
Fredrik. vi lovar att vara tillbaka god
tid, och det hinner inte komma någon
dimma på den lilla tiden.
- Man ska inte underskatt vädrets
makter, sa John men fast himlen såg
klar så var de något med de molnen
som oroade honom.
- Okej då, man var tillbaka klockan
fyra så hinner vi rida till Nooks
innan det är mörkt.

Fyllda av förväntan sadlade Stina
och Fredrik sina hästar och skrittade
iväg över heden.
Det lätta diset över havet tycktes
skimra i blått och rosa och Stina
tyckte att det var den vackraste plats
som hon någonsin hade varit på. Och
att rida här med Fredde gjorde inte
saken värre....
- Vad du är tyst idag, sa Fredrik som
var van vid att Stina pladdrade för
det mesta.
- Jag tänker på lady Wiola, sa hon
utan att släppa blicken från den
mörka siluetten, av Castlemoor Hill,
långt därborta. Vilket fruktansvärt
sätt att dö på, fortsatte Stina.
- Hon kanske inte dog ?
- Vad menar du  ? sa Stina och gav
Fredrik en undrande blick.
- Du hörde väl vad John sa. Man
kunde höra henne ropa över heden...
- Tror du verkligen på det ? sa hon
och kände en kall kår längs ryggen.
Fredrik brast ut i skratt.
- Det begriper du väl att jag skojar.
Ingen kan leva så länge.

Stina såg bort utan att svara. Det var
längre till ruinen än vad dom hade
räknat med. Dimman blev tätare och
tätare ju närmare borgen som dom
kom.
- Fredde, vi kanske borde rida
tillbaka till resten av gruppen, sa
Stina och såg sig omkring. Men när
Fredrik också vände sig om så kunde
de inte urskilja gruppen av hästar och
ryttare som dom hade lämnat för en
stund sedan.
- Vi skulle nog bara irra omkring i
dimman, sa Fredrik tankfullt. Det
värkar tätare inåt land, jag tycker att
vi rider mot borgen så har vi ett bra
riktmärke. Då vet ju John var han
ska leta efter oss om det skulle hända
något.
- Det låter bra, men vi får nog sätta
fart så att vi inte förlorar borgen ur
sikte. Då vet man aldrig var vi
hamnar.

Dimman tjocknade snabbt och snart
såg de knappast handen framför sig.
De saktade av till skritt, och var rätt
så säkra på att de höll rätt kurs.
- Vi skulle ha lyssnat på John, sa
Stina efter ett tag. En sån som han
vet hur vädret fungerar här uppe. Jag
hade aldrig trott att dimman kunde
tjockna så här snabbt.
- Inte jag heller. Det känns nästan lite
kusligt.
Dimman var tjock men då och då
lättade en sky så att de såg en glimt
av sitt mål. Plötsligt tvärstannade
hästarna och vädrade misstänksamt i
den täta luften.

- Vad är det med er ? sa Fredrik och
gav sin häst en kraftig skänkel, men
den rörde sig inte ur fläcken.
Stina hörde oron i hans röst och
skärpte blicken i ett försök att se vad
det vad som hade skrämt hästarna.
Hon flämtade till.
- Fredde, titta .... sa hon med
darrande röst.
Ur dimman , som om den kom upp
ur marken, kom det en vit häst men
lång silverglänsande man. Stina och
Fredrik satt förstenade och deras
hästar verkande knappast andas. Så
vände den vita, kraftfulla hästen på
huvudet, panluggen föll isär och han
såg på dem med en blick av glöd.
Plötsligt stegrade hästen sig,
piskande med framhovarna och gav
ifrån sig ett gällt skri, som skar sig
genom tystnaden. Sen försvann
hästen i full galopp över heden, in i
dimman. Stina strök sin häst
försiktigt över halsen. Det var för att
lugna ner sig själv lika mycket som
hästen, som var blöt av svett.

 - Det var som... började Fredrik och
drev sin häst framåt. Det hade jag
aldrig trott.
- Men nu tror du det , sa Stina men
hon visste inte själv vad hon skulle
tro. Hon red sin häst Fredrik.
- Jag har aldrig sett en dimma röra på
sig så här innan. Det är kusligt....
- Jag tror att det kan blåsa upp till
storm snart, så jag hoppas att vi är
framme snart. Vi kan behöva
skydd....
- Men det kan väl inte bli oväder när
det är dimma, sa  Stina.
- Nej, men jag tror att det blir det
ändå. För detta är ingen vanlig hed
och det är definitivt inget vanligt
väder....

Plötslig skar en blixt genom himlen
och hästarna skyggade bakåt.
- Där är borgen , sa Fredrik och drev
på sin häst.
- Fredde, sa inte John att tornet hade
rasat samman ? sa Stina och kortade
tyglarna på sin häst när den började
trampa oroligt på stället.
- Jo, hurså ?
- Jag tyckte att jag såg det
- Va ?!

- I blixtens ljus, jag tyckte att jag såg
tornet...
- Säkert inbillning, sa Fredrik. Nu
måste vi söka skydd, det blir faktiskt
oväder.
De red längs muren och ganska nära
den plats som klipporna stupade ner i
havet hade en del av klipporna rasat
samman och bildat en öppning.
- Här, ropade Fredrik genom den
vinande vinden. Här går vi in.
Hästarna var inte alls ovilliga att gå
in och de hann inte mer än in förrän
regnet öste ner.

- Vilken tur vi har, sa Stina och
hoppade av hästen. Nu slipper vi bli
blöta. De tog grimskaften och band
för öppningen så att hästarna skulle
stanna kvar, och Fredrik fiskade upp
en tändare ur fickan.
I det flammande ljus skenet
uppfattade de sig om rummet det var
i, och i ena hörnet låg det några balar
hö.
- Det måste var John som har kört hit
med hö, som dom kan ha till
hästarna när dom rastar här, sa
Fredrik och släckte tändaren för att
spara gasen. Det var därför hästarna
gick in så villigt.

De drog fram en höbal till hästarna
och kröp sedan ner i resten av höet.
Det kändes mjukt och varmt och
utanför rasade stormen allt hårdare.
Havet dånade och vinden tjöt
kraftigare än de någonsin hade hört
förut.
- Där hade vi allt tur, sa Stina och
kröp längre ner i höet bredvid
Fredrik.
De låg tysta bredvid varandra och
lyssnade på de våldsamma ovädret.
Trots att Stina var väldig orolig så
dröjde det inte länge innan de
somnade hand i hand.

- Hjälp, Hjälp..... rösten dog bort och
det blev tyst igen.
Stina ryckte till, hade hon hört rätt,
vad det någon som var i nöd, någon
som behövde hennes hjälp. hon
hörde nog fel, hon vände sig mot
Fredrik och försökte somna om.
- Hjälp, hjälp.... Det var någon där
som behövde hennes hjälp.
Tyst smög hon sig upp för att inte
väcka Fredrik. Hon hittade hans
tändare och den lilla lågan fladdrade
i vinden

Stina började gå längre in på borg-
gården. Hon hörde att ropen på hjälp
blev tydligare. Plötsligt kom hon
fram till en stor tung trädörr, hon
stannade och granskade dörren. Den
borde ha brunnit upp när branden
härjade för längesedan. Hon tänkte
inte mer på det utan sakta öppnade
hon dörren och såg en lång mörk
stentrappa slingra sig uppåt. Hon tog
ett steg uppåt, när hon hörde ropet
igen. Hon vände sig om för att se om
hon hade väckt Fredrik, men han låg
lugnt kvar och sov i halmen. Stina
såg ut över heden och en blixt brann
plötsligt över himmeln, och då fick
hon syn på honom. Den vita
hingsten.

Han kom galopperande över heden
och med ett jättesprång så hade han
hoppat över vindbryggan, och stod
på borggården. Hingsten stod helt
stilla och såg upp mot tornet. Manen
fladdrade i vinden och med ens var
han borta.
Stina tog ett djupt andetag och
fortsatte sin vandring uppför
stentrappan. Ropen nådde henne
ännu starkare och med ens var hon
framme vid en dörr.
Den tunga regeln verkade först
omöjlig att rubba, men när hon högg
i med alla krafter så gick den
förvånansvärt lätt upp, och den
väldiga dörren gled upp.

Med ens tystnade ropen och en flicka
i hennes egen ålder med lång, ljust
hår stod framför henne, det var Lady
Wiola. Livet på hennes långa klänn-
ing var sönderrivet, men det hölls
ihop med en tung guldbrosch. Hon
mötte stadigt hennes blick och slöt
handen om broschen.
- Han sa att om någon såg den så
skulle den förlorade den sin makt...
Men jag slutade aldrig tro...
Stina var förstummad.
- Silver Mist...?
- Han väntar ute på borggården fick
Stina fram.
- Bra ! Vi måste skynda oss. Bara i
skydd av stormen så kan vi komma
undan. Kom !
Hon svepte sin mantel om axlarna
och sprang ner för stentrapporna.

Stina skyndade sig efter och såg
hingsten komma henne till mötes.
Lady Wiola svingade sig upp på
hingstens rygg och galopperade ett
varv på borggården innan hon red
fram till Stina.
- Du har räddat mig, den tillhör dig
nu, sa Lady Wiola och la broschen i
Stinas hand. Innan Stina hann säga
något så hade hon vänt hingsten om
och börjat galopperat rakt mot den
väldiga väggen.
Stina skrek till, ett tag så trodde hon
att både flickan och hästen skulle
krossas. Men hästen lyfte och i ett
magnifikt språng så flög dom över
muren och försvann.
Stina fäste broschen på insidan av
tröjan och gick tillbaka till Fredrik.

Han sov fortfarande men hästarna
väckte till när hon kom gående ner
för trappan. Hon gav dom lite mer hö
innan hon kröp ner i höet och
somnade direkt, med bilden av den
vita hingsten och Lady Wiola
minnet.
När de vaknade nästa morgon var det
strålande solsken och hästarna stod
otåligt och skrapade med hovarna, de
ville ut.
- Åh, vad jag har sovit gott, sa
Fredrik och sträckte på sig. Han
borstade av höet och kikade ut mot
heden. Vilket kanonväder ! Kom så
går vi och tittar i borgen.
Stina kravlade sig yrvaket upp och
kände sig underligt tung i huvudet.

Hon följde med Fredrik ut, men inget
var som hon hade föreställt sig. På
den inre borggården låg stenar av den
nedrasade muren och tornet. hon
kunde inte hitta den trappa som hon
under natten hade gått in i.
Stina blundade och såg hela nattens
scermoni framför sig igen. Ett tag
kändes det som om hon hade drömt
allt, men broschen brände het mot
hennes hud, under tröjan.
- Vad är det Stina, sa Fredrik och tog
hennes hand.
Kom så går vi och undersöker alla
skrymslen och vrår, fortsatte han och
flinade.
- Fredde..?
- Ja ?
- Äh, det var inget...
Stina följde Fredrik in på borg-
gården, han skulle ändå inte tro
henne om hon berättade. Vem skulle
egentligen göra det ?

Gräset var mjukt efter regnet och i
den mjuka sanden, tyckte hon sig se
häst spår, av oskodda hovar. Hon såg
tankfullt på muren. Den hade rasat
ihop och var inte lika skräckinjagan-
de mörk som den hade varit i natt.
Med beslutsamma steg klättrade hon
upp för den nerrasande muren och
såg ut på havet. Det låg gnistrande
klart, och hon hade svårt att fatta att
det hade varit något skrämmande
våldsamt och kraftfullt under natten
kunde förvandla sig till något så
vackert och fridfullt när morgonen
grydde.
 Men långt, långt borta tyckte hon sig
se den vita hingsten och Lady Wiolas
röda mantel...

Stina och Fredrik hade suttit på delar
av muren och dåsat i solskenet, när
de såg resten av gruppen komma
ridande.

Det blev en lugn och lat dag på
Castlemoor Hill och John berättade
mer om svunna tider. Då och då
tittade han på Stina, och hon tyckte
att det såg ut som om han såg rakt
igenom henne.

- Jag tror inte att Lady Wiola är kvar
på Castlemoor Hill längre, sa John
när han och Stina blev ensamma. De
satt på muren och såg ut överhavet.
- Nä, jag har släppt ut henne, sa
Stina och förväntade sig att John
skulle börja skratta åt henne men det
gjorde han inte. Han såg bara ut över
havet precis som hon.
- Jag förstod det, sa John helt
allvarligt. Dimman, stormen, allting
stämmer.
- Så du tror mig, sa Stina förvånat.
- Friden har sänkt sig över
Castlemoor Hill. Jag känner inte
längre hennes oroliga ande...
- Jag tänkte inte berätta för någon.
Jag trodde inte att någon skulle tro
mig, sa Stina och mötte Johns blick
för första gången. Hon såg allvarligt
på henne
- Ibland ser man det man vill se, sa
John. Och ibland ser bara de som
öppnar sin själ och tillåter sig att se
det som finns att se. Jag tror att hon
gav dig något....
Stina förde handen till broshen.
- Du behöver inte visa den, sa John.
Jag vet att du har den. Och vem vet,
om jag ser den så förlorar den kanske
sin makt...
Han log och Stina visste inte längre
om han skojade med henne eller
menade allvar.

    Tillbaka till Tina´s hemsida