Tisdagen 14 februari 2012
Kl 19.00
Biljettpris: Kr 60:-
Tillåten från 15 år
Speltid: 1 tim 55 min

Sverigepremiär: 2011

Regi: Pedro Almodóvar. Medv.: Antonio Banderas, Elena Anaya,
Jan Cornet, Marisa Paredes.

Originaltitel: La piel que habito

Pedro Almodóvar återförenas med Antonio Banderas för första gången på över 20 år i den hyllade och omvälvande dramathrillern The Skin I Live In. Banderas spelar plastikkirurgen Robert Ledgard, som sedan hustruns död i en bilolycka, som besatt försökt skapa en ny typ av syntetisk hud som kan stå emot höga temperaturer. Han bor i sitt stora hus tillsammans med sin hushållerska och sin försökskanin – den vackra och mystiska Vera. En natt knackar en ung man på dörren vilket startar en skrämmande händelsekedja där inget är vad det först verkar och alla har något att dölja.

Recension i Svd:

Var bor identiteten? Vem avgör ytterst vem du själv egentligen är? Och vad betyder faktiskt ordet själv i uttrycket ”du själv”? Pedro Almodóvar tar dessa frågor till utgångspunkt för en höggradigt självsvåldig upptäcktsfärd genom dunkla och gåtfulla regioner med kraftig anknytning till heta ämnen som sex, kön, våld och transhumanism.

Huvudperson är den stilige kirurgen Robert Ledgard, spelad av Antonio Banderas, som alltså åter filmar med Almodóvar efter ett uppehåll på mer än 20 år (Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott, med flera). Doktor Ledgard är besatt av huden och hur identiteten är kopplad till ansiktet. Offer för brännskador måste, menar han, till varje pris få sina ansikten rekonstruerade för att återupprätta det egna jaget, eftersom de i andras ögon har fått inte bara sin fysionomi utan även sin identitet deformerad. Identiteten bor, enligt detta synsätt, i andras ögon. Man är den person som andra människor uppfattar, som återspeglas i huden.

På sin lantliga egendom bedriver Ledgard hemliga experiment med just hud. Han har på egen hand skapat en artificiell människohud som motstår såväl eldslågor som insektsbett. Den utgör ett medicinskt genombrott av rang, och han vet säkert hur funktionell den verkligen är i praktiken. Han har nämligen klätt en strålande vacker kvinna i denna nya och förbättrade hud. Hon lever som fånge bakom en glasruta i hans laboratorium. Och hon är inte tacksam för hans ömma omsorger, tvärtom. Hon pendlar mellan förrädisk passivitet och explosiva försök att antingen fly eller ta livet av sig.

Relationen mellan Ledgard och Vera, som han kallar henne, är alltså inte bara den mellan läkare och patient. Han är hennes fångvaktare, hon är hans fånge. Men han är också hennes skapare, en doktor Frankenstein i snygga gångkläder, och hon är hans skapelse, ett lika förföriskt som sårbart monster. Den erotiska spänningen dem emellan är inte att ta miste på. Men vilka krafter är det egentligen som attraherar dem till varandra?

Det framgår snart att Ledgard har en högst privat och skruvad agenda. Vera är gjord efter modell, visar det sig. Hon liknar i minsta detalj hans döda fru, som brännskadade sitt ansikte och sin hud i samband med en bilkrasch, och som sedan tog livet av sig efter att ha sett sitt vanställda utseende reflekterat i en glasruta.

Doktorn har alltså skapat en levande kopia av sin döda fru, så övertygande att fruns älskare, som råkar komma inramlande i den luxuöst inredda fängelsehålan, blir glatt överraskad av återseendet och tvingar till sig vad han uppfattar som ett återupptagande en sexuell gemenskap. När det sedan dessutom visar sig att denne älskare, tillika juveltjuv, också är doktor Ledgards halvbror, förstår man att Almodóvar har fått ordentlig snurr på den parodiskt melodramatiska tvåloperakarusellen. Och det är bara början.
Vem är då Vera? Ja, då är vi tillbaka i frågan om var identiteten bor. Utan att avslöja för mycket, kan jag säga att hon har all anledning att grubbla över frågan. Är hon en ny, uppdaterad och förbättrad version av doktorns hustru? Men vem var hon i så fall förut? Finns det, som yogainstruktören i hennes tv säger, en oförstörbar kärna av genuin identitet djupt inne i hennes kropp? Kan man vara densamma i en helt annan hud?

I denna film om ytans bedräglighet och sanning är Almodóvar föredömligt uppmärksam på just ytornas lyster. Ledgard betraktar sin Vera med fascination genom glaset, där hon ligger, behagfullt utsträckt som Goyas avklädda Maja. Och lika smeksamt som kameran rör sig över hennes kropp i extrem närbild, följer den kurvorna hos doktorns rimligen grundligt produktplacerade bil av tyskt fabrikat. Blicken är istadigt forskande, samtidigt vällustig.

The Skin I live in, som väl inte borde ha en engelsk titel, är ett stycke Almodóvar av den skarpa, blankslipade sort som åtminstone jag föredrar framför förnumstigheten i, exempelvis, Att återvända.

Jan Söderqvist

Recension i DN:



Kombinationen Pedro Almodóvar och skräckfilm lät ganska illavarslande. Det skulle kunna bli hur äckligt som helst. Den spanske regissören har alltid lyckats mildra sina ofta obehagliga historier med humor och absolut kärlek till karaktärerna. I en skräckfilm kanske de försonande egenskaperna skulle vara borta.

Den välklädde psykopaten och framstående plastikkirurgen Ledgard kan man i alla fall inte älska. Inte ens om man har Antonio Banderas som fetisch. (Men man kan konstatera att en av världens sämsta skådespelare plötsligt är makalöst bra och förmodligen bara kan andas normalt i en surrealistisk film).

Ledgard lever isolerad i en lyxvilla utanför Toledo tillsammans med sin husa – som inte heller väcker några sympatier eftersom hon är lojal med honom – och en mystisk, kvinnlig försökskanin som han använder i sina kirurgiska experiment och som är för overkligt perfekt för att vi ska få kontakt med henne eller känna något särskilt. I alla fall tills det dyker upp en brasiliansk gangs-ter i tigerdräkt och det börjar berättas om en flicka och en pojke på en fest i en trädgård några år tidigare. Tills vi börjar ana vem hon är och vem Ledgard vill att hon ska vara.

Äckligt är det inte. Man utsätts varken för splatter, psychostråkar eller rafflande klipp. Det är en mjuk, len och softat belyst film om totala övergrepp, identitetskränkning, maktfullkomlighet och förnedring. Ledgards syn på människovärde är egentligen bara den som vi ser prov på i människohanteringen världen över. Men Almodóvar vägrar att stå på sidan och förfasa sig över amoralen utan visar i stället det sensuella och tilldragande i att reducera människan till en avbild av det egna begäret. Det är betydligt mer skrämmande.

Stilen är omisskännlig. Somliga regissörer kan bara göra på ett sätt. Det är samma färgstarka, jämnt utmanglade rektanglar av ungefär lika långa scener, uppmätta rättvist mellan karaktärerna som i en såpa. Tillsammans med Madrid-spanskans sexiga men monotona smatter och det faktum att ingen någonsin är riktigt överraskad över någonting trots att extremt bisarra saker händer kan det bli allt från magiskt till irriterande. Beroende på om filmen är ett konstverk eller en spretig skräpmelodram. Almodóvar tillverkar båda sorterna.

Det här är helt klart ett konstverk, eller ett konsthantverk snarare. Intrig, tema och utformning har smält samman till ett vackert filmsmycke.

Det handlar om hud – ”piel”, men också om film – ”película”. Den eldresistenta människohud som Ledgard håller på att tillverka i sitt fläckfria laboratorium och som verkar täcka den smidiga och vackra lilla kvinnan han håller fången i ett rum övervakat av monitorer kunde lika gärna vara film. Den framkallas, den sys ihop, den projiceras på bildskärmar (i vetenskapsmannens rum består ena väggen av en bildskärm så att han hela tiden har sin fånge bredvid sängen, gärna i förstoring). Han tillverkar huden av bland annat grisblod för att den ska vara starkare än människans hud och stå emot tidens tand.

Almodóvar blandar filmiska genrer, allt från Hollywoods b-filmsskräckisar till Hitchcock, från Douglas Sirks utsökta till Joan Crawfords snaskigare melodramer, för att göra ett vackert, oförstörbart objekt. Manipulation av männi-skors inre och yttre tills de matchar en vision är ju vad regissörer sysslar med hela dagarna.

Hans förra film, ”Brustna omfamningar”, var också en meditation över filmens natur, då med fokus på ögon och blindhet och med en verklig regissör i huvudrollen. Det lite nyerövrade, hyperstylade bildspråket var inte kalibrerat ännu, inte heller intrigen och skådespeleriet. Men den här gången sitter allt där det ska. Den här gången har han lyckats objektifiera sina karaktärer med samma brutala konsekvens som Hitchcock själv. Deras kroppar och ansikten är bara storyelement, ingenting annat.

Den perfekta fusionen mellan form och innehåll gör det svårt att beskriva vad man ser utan att avslöja handlingen. Och när en film för ovanlighetens skull syr ihop sin historia på ett oförutsägbart sätt och lyckas hålla frågor vid liv till slutet vore det trist att avmystifiera den.

Det räcker att säga att storyn är lika surrealistisk och melodramatisk som vanligt med vindlande bakgrundshistorier som återberättas med gravallvarliga miner av exhibitionistiska karaktärer.

Men det finns en kyla här, en vägran att släppa fram nästan några känslor alls, som överraskande nog klär regissören bättre än många av hans filmer om kvinnor på gränsen till nervsammanbrott. Det handlar inte om regissörens mamma längre. Det handlar om honom själv. Kärleken och humorn är inte borta, bara hållna i mycket strama tyglar.

Resultatet är snyggt, smart och skitläskigt.

Kerstin Gezelius

.