Regi: Tomas Alfredson. Medv.: Gary Oldman, Colin Firth, Ciarán Hinds, David Dencik, Toby Jones.
Originaltitel: Tinker, Tailor, Soldier, Spy
George Smiley är en knivskarp spion åt den brittiska underrättelsetjänsten mitt under kalla kriget. När en kollegas uppdrag går fruktansvärt fel faller organisationen samman och Smiley avskedas. Det dröjer dock inte länge förrän han i hemlighet värvas tillbaka, med syftet att hitta den mullvad som man misstänker infiltrerat MI6.
TINKER, TAILOR, SOLDIER, SPY bygger på John le Carrés bästsäljare med den svenska titeln Mullvaden.
Oscarnominerad för Bästa manliga huvudroll (Gary Oldman), Bästa manus efter annan förlaga (Bridget O'Connor, Peter Straughan) samt Bästa musik (Alberto Iglesias). Filmen har BAFTA-belönats för Bästa brittiska film samt Bästa manus efter annan förlaga. Den blev även utsedd till 2011 års vinnare av FIPRESCI-priset vid Stockholms filmfestival.
Recension i DN:
John le Carrés ”Tinker, tailor, soldier, spy” från 1974 har ofta sagts vara den bästa spionromanen genom tiderna. Det är inte svårt att stämma in i den kören. Under alla omständigheter har han fångat det kalla krigets paranoia på ett sätt som ingen annan. En klaustrofobisk instängdhet där misstänksamheten odlas och där de bägge sidornas bästa underrättelsehjärnor konstruerar komplicerade spel med agenter, kontraspionage, desinformation.
Sveket och förräderiet väntar bakom varje knut. Det är döden när den är som allra smutsigast.
BBC dramatiserade 1979 John le Carrés roman i något som blivit en milstolpe i tv-historien även med BBC:s mått mätt. Alec Guinness gör sin tv-debut (!) – och han ger enligt många sin bästa föreställning någonsin. På svenska hette serien ”Mullvaden” och de som sett Alec Guinness ständiga plockande med glasögonen, som den luttrade, kylige, mästerspelaren George Smiley glömmer honom aldrig.
John Irvins regi och Arthur Hopcrafts manus har också helgonförklarats. Det är 290 minuter tv-dramatik som man inte kan släppa ögonen ifrån. Det är komplext och komplicerat, det är inget man ouppmärksamt kastar ett getöga på. Då blir man snart helt vilse i pannkakan. För att förstå de många turerna, de många villospåren, de falska dubbelspelen avkrävs man som tittare ett totalt engagemang.
Jag blev helt perplex när jag läste att den svenske regissören Tomas Alfredson skulle filmatisera Carrés roman på nytt – eller var det en remake på tv-serien som han skulle göra, men i långfilmsformat?
Min spontana reaktion var att detta gör ingen ostraffat. En ny version riskerade att hamna i skuggan av både romanen och tv-serien, ständigtjämförd med föregångarna. Det hade säkert varit komplicerat att få med allt i Carrés roman på sex timmar i tv, Tomas Alfredson skulle nu berätta samma sak på kanske högst två.
Jag tror inte att jag blivit slagen med sådan häpnad någonsin tidigare. Tomas Alfredsons film är ett komplett mästerverk, byggt på ett lika komplett manus (skrivet av Bridget O’Connor och Peter Straughan).
Manuset har exakt fångat John le Carrés mycket vackra, men också täta text, och den underbara dialogen i den lika underbara engelskan. Tomas Alfredson har hittat de perfekta skådespelarna till just denna exakthet, i miljöer som är typiska för både tiden och stämningen. I minsta detalj. Det är ett London i grått och brunt, det är kallt med en småfuktighet som ständigt måste hållas borta med whisky och cigaretter!
Den engelska underrättelsetjänstens lokaler, och dess märkliga mystiska invånare, förmedlar både en spänningens atmosfär, men också ett slags tjänstemannamässig tristess som går utanpå det mesta. Tomas Alfredson tar oss stilkänsligt mellan dessa bägge ytterlighetslägen och fotografen Hoyte van Hoytemans briljanta bilder lägger till det som fattas. Han har hittat en ton i fotografiet som är närmast kongenial med texten, dialogen, spelet. Till det har då Tomas Alfredson laddat med bitvis makalöst musikval, Alberto Iglesias orginalmusik är också den utsökt.
George Smiley är Mästaren, visserligen sparkad ut från The Circus under rätt förnedrande omständigheter, men nu tillbaka köksvägen: Det finns sedan 20 år tillbaka en mullvad i den brittiska underrättelsetjänstens absoluta topp.
George Smileys mycket hemliga uppdrag är att avslöja en av de fyra möjliga förrädarna. Och ingen kan passa bättre för uppdraget. Diskretion är Smileys mellannamn.
Gary Oldman gör honom lika iskallt fantastisk som någonsin Alec Guinness, han varken härmar eller distanserar sig från den klassiska tolkningen. Han bara tar in den, skruvar åt den – och släpper tillbaka den. Han tar sina simturer utan att plocka av sig glasögonen, han klär sig som han rör sig, närmast osynligt. Blicken är lika viktig som språket. Orden använder han inte sällan som den sista utvägen.
De fyra huvudmisstänkta förrädarna får inte alls samma karaktär som i John Irvins tidigare version, men tillräckligt för att vi skall försöka lägga pussel med de bitar vi har, och får. Om vi kan. Colin Firth, David Dencik, Toby Jones, Ciarán Hinds är de fyras gäng. De är alla mer än utmärkta.
En komplett misslyckad operation i ungerska Budapest drar med sig George Smiley när nya kvastar börjar sopa – var det kanske rent av en iscensatt operation för att just avlägsna good old George? Inte mycket är vad det ser ut att vara, och det som ser ut att vara är inte sällan något helt annat.
Och vem är vem?
George Smileys motsvarighet på den sovjetiska sidan går under täcknamnet Karla, och Karla är Georges öde. Karla hittar George Smileys svagaste punkt, en gång skall George hitta Karlas.
Det är ett envig som fick sin upplösning i tv-uppföljaren ”Smileys people” (på svenska ”Vinnare och förlorare”), också denna gång med Alec Guinness i huvudrollen.
Hur skall Tomas Alfredson kunna undanhålla oss den upplösningen? Vi väntar redan otåligt.
Slutsekvensen i ”Tinker, tailor, soldier, spy” är kanske en av de finaste jag sett, eller hört, skall jag kanske säga. Charles Trenets vackra ”La Mer”! Och George Smileys triumfatoriska återkomst till toppen.
Johan Croneman
