Det "horn" som mest liknar en kon, är alphornet. De som har spelat på ett välgjort alphorn vet att särskilt det låga registret klingar väldigt bra. Det är t ex möjligt att spela den lägsta naturtonen med full kraft. låghornister skulle säkert välkomna motsvarande styrka hos ett vanligt horn. Den lägsta tonen på F-hornet är praktiskt taget omöjlig att spela. Detta beror inte på hornistens oförmåga, utan på att det inte finns någon som helst resonans för denna ton.
Hornet har med tiden blivit alltmer cylindriskt. Jakthornet, så som det såg ut kring sekelskiftet 1700, var till stora delar ett koniskt instrument. Man hade ingen stämbygel och slapp därför den cylindriska delen i mitten. Mensuren (den inre diametern) var mindre än på nutida horn och klockstycket var ca 25 cm i diameter. Man spelade utan hand i klockstycket, vilket innebar att klangen var betydligt vassare är dagens hornideal.
När hornet började användas i orkestern, blev det nödvändigt att kunna stämma instrumentet. Detta gjordes först genom att man satte på förlängningsbitar i munröret. När man sedan började sätta en cylindrisk del med stämbygel någonstans i mitten av hornet, inledde man den utveckling som kom att göra hornet alltmer cylindriskt. De första hornen med stämbygel hade dock kvar sin jakthornskaraktär, främst p g a det lilla klockstycket och den smala mensuren. Klangen och spelsättet med hornet hållet över axeln behölls enligt jakthorntraditionen. Synen på hornet som ett jakt- och ceremoniinstrument levde kvar in på andra hälften av 1700-talet, men redan på 1720-talet skrevs mer kammarmusikaliska stämmor för hornet, och det blev ett incitament (eller om det var tvärtom) att förändra instrumentets klang och att göra hornet "rumsrent" även i mindre lokaler och senare också som soloinstrument.
Användandet av handen i klockstycket medförde en dramatisk förändring av hornets klangfärg, och även dess intonation. Nu var man inte längre beroende av läpparnas förmåga att tvinga fram toner som egentligen inte gav någon resonans. Det är ironiskt att man parallellt med denna utveckling påbörjade den degenerering av intonationsmedvetenheten i stort, den utveckling som ledde till den vältempererade stämning som råder idag, där det mesta av intonationsnyanserna och tonarternas individualitet är bortsuddade.
Klockstycket ökade under andra hälften av 1700-talet i storlek samtidigt som hornets omkrets minskade. Det nya spelsättet drev på denna utveckling.
Det finns i princip två sätt att ändra längden på ett horn. Antingen byter man eller skarvar ett nytt munrör, eller förlänger man den cylindriska delen i mitten. De två huvudtyper av handhorn som finns skiljer sig främst åt på denna punkt. Namnen på dessa horn vittnar om att de båda typerna kom att spela olika roller under 1700-talets senare hälft.
De så kallade orkesterhornen behövde en mängd olika byglar för att kunna spela i de olika tonarterna. Stämningen kunde varieras från lågt Bb-horn till högt C-horn. Detta betyder att hornet i det första fallet måste vara mer än dubbelt så långt. Bästa sättet att åstakomma detta var genom att byta munrörsdelen. Ett nytt munrör för i stort sett varje tonart gav verkligen hornbyggarna stora möjligheter. Expansionen gjordes mycket flackare för de längre byglarna. Den koniska formen bevarades därför till stor del.
Solohornen hade en annan lösning. Dessa var tänkta att användas av solister, och därför räckte det om man kunde spela D-, Eb-, E och F-horn. Skillnaden mellan dessa stämningar är inte lika stor. Därför kunde man ha ett fast (och stabilt) munrör och istället byta stämbygeln, dvs ändra längden på den cylindriska delen av hornet.
På ventilhornet byter man stämning med ventilerna. Alla tänker kanske inte på detta - man byter helt enkelt bara ton - men om man är medveten om vad som händer, blir det faktiskt mycket lättare att intonera - och att transponera. Ett modernt dubbelhorn (av tysk modell) är utan ventiler ett högt Bb-horn, dvs lika långt som en trombon. Vissa hävdar att det även låter som en trombon... Med alla ventiler nere (vi struntar i "fuskstoppventilen") får vi ett lågt H-horn. Längden är, som fallet även var med orkesterhornet, nästan fördubblad, men detta åstakommer vi genom att enbart förlänga den cylindriska delen. Detta innebär att intonationsproblemen riskerar att blir större än för naturhornet.