Det har blivit allt vanligare att hornister prövar på naturhornet. Ofta görs detta när man är "färdigutbildad". Denna situation, att gå från mångårigt spel på ventilhornet till naturhornet, innebär att de gamla naturhornskolorna från 1800-talets början inte passar. De slår in öppna dörrar för musikern, eftersom de oftast utgår från att eleven är nybörjare på instrumentet.
Nu kan man tycka att dessa klassiska skolor inte passar särskilt bra för dagens nybörjare heller, men detta vittnar snarare om dåtidens bristfälliga pedagogik. Dauprats monumentala Méthode de Cor-Alto et Cor-Basse t ex, förutsätter att eleven ska klara hela registret upp till höga C redan vid första övningen. Förmodligen skedde en hel del av undervisningen utan dessa skolor och läraren spelade därför en mycket viktig roll. Ett exempel på detta är högerhandens position och stopptekniken. Dessa förklaras nästan inte alls i dessa skolor, utan överlåts åt läraren och eleven.
Det är också på detta sätt man hittills i våra dagar har fått lära sig naturhornspel - eget experimenterande har varit en förutsättning. Nu har det dock börjat komma en del naturhornskolor som utgår från våra dagars hornspel och utbildningsväsende. Den kanske mest nydanande är Method for Natural Horn av Francis Orval. (Boken är helt och hållet trespråkig och heter alltså även Schule für Naturhorn och Méthode de Cor Naturel.)
Det är en tunn skrift (40 sidor), som mycket koncentrerat försöker lära den vane ventilhornisten naturhornspelets gåta. Halva boken beskriver i textform naturhornspelet, instrumentet och stopptekniken. Andra halvan består av 10 etyder som på ett helt nytt sätt inför stopptekniken i hornspelet. Orval har funnit att man utnyttjar 6 olika stoppformer: Normal position, stopposition "med tumme", halvstopp "utan tumme", öppen position, helt öppen och helt stoppad position. (Orval har efter bokens tillkomst hittat ytterligare en position, som beskrivs i Historic Brass Society Journal nr 2, New Symbols for Hand Position in the Bell for Natural Horn)
Etyderna inför successivt dessa positioner. Nr 1 innehåller endast de två första positionerna, medan Nr 10 innehåller samtliga positioner. Alla etyderna är modernt skrivna och svåra - även på ventilhorn - och mycket svåra på naturhorn. De är atonala och har inget gemensamt med traditionella hornnoter. Den som kan spela dessa etyder på naturhornet kan nog tekniskt sett spela allt utom möjligen de allra högsta clarinostämmorna från barocktiden.
Samtidigt som varenda ton, möjlig eller omöjlig i kombination med alla tänkbara intervall penetreras i dessa etyder, saknas hjälp för tonbildningen. Detta är som jag ser det en miss. Det svåraste med naturhornet är att vänja sig med de långa smalmensurerade hornen - att t ex spela i D eller C-basso med full kontroll, speciellt för de som är vana vid att använda Bb-hornet maximalt. Att gå över från Bb- till F-, Ess- och D-horn kräver att man övar mycket treklangspel och "naturliga" melodier, så att man kan koncentrera sig på klang och ansats utan att blanda in stopptekniken. Efter några månader med sådana övningar på ett naturhorn märker man en tydlig förändring av embouchuren. Något som kan vara frustrerande för vissa, men som i det långa loppet förändrar klang, attack mm i riktning mot det traditionella hornspelet. bort från det moderna "turbo-spelet".
Allt detta glöms bort i den här boken. Jag tycker Orval villar bort sig i det tekniska i stopptekniken istället för att se naturhornet som det organiska instrument det är - en förlängning av musikern. Det är detta "mänskliga" hos naturhornet som gör det så spännande att spela. Efter ett tag tänker man inte på stopptekniken eller högerhandens position - den blir lika naturlig som läpparnas anspänning - eller varför inte stämbandens förändring när man sjunger. (Dauprat ställde som krav på sina elever att de tog sånglektioner - sångens naturliga gestaltningsförmåga sågs som ett ideal även för hornisterna, och denna gestaltningsförmåga var under 1800-talet viktigare än det tekniska i hornspelet).
Dagens hornister står även inför andra problem. Under 1700- och 1800-talet spelade man ju bara "nutida" verk och behövde inte bekymra sig om äldre tiders musik. I dag ställs krav på att klara alla tiders hornspel och såväl musiken som tekniken har ändrats avsevärt genom åren. Att klara av de höga clarinostämmorna hos Bach och Zelenka, samtidigt som man måste behärska de tekniska svårigheterna i den moderna musiken och ha den uthållighet och kraft som krävs för den sena romantiken, ställer så stora krav på hornisten, att det behövs moderna pedagogiska hjälpmedel. Orvals bok är ett sådant hjälpmedel, en genväg till 1800-talets naturhornspel, men som på grund av sin begränsning vad gäller tonbildning och musikalisk gestaltning måste kompletteras med mera traditionella naturhornskolor.
Daniel Brandell 1996