Ursprungligen publicerad i Movitz nr 2 (december 1993)Senast ändrad 95-07-02
Innan man kom på att man kunde sätta in handen i klockstycket och därmed förändra både tonhöjd och klang, ansåg många att hornet var ett skrälligt instrument som bara kunde användas i ljudstarka sammanhang. Hornisterna fick vila i de långsamma, känsligare satserna. De fick också oftast vila i de kyrkliga verken, eftersom hornen ansågs dränka den övriga orkestern i den stora akustiken. (Stråkstyrkan var oftast inte större än en eller ett par musiker per stämma.) Utan stopptonernas hjälp var kompositörerna också tvungna att lägga stämmorna högt upp i registret, vilket kanske inte alltid uppmuntrade till skönspel.
På de flesta avbildningar av spelande hornister från 1700-talet ses musikern sitta med klockstycket mer eller mindre upp i luften. Konstant "bells up" alltså. Detta gällde i vissa orkestrar långt in på Mozarts tid. Från 1750 och framåt fanns det emellertid hornister som använde högerhanden för att "tygla" hornets tonhöjd och klang, vilket ökade deras möjligheter till solistiska framträdanden och kammarmusicerande. Detta gjorde att ett antal virtuoser började resa runt i Europa som solister. Ofta var de bröder som spelade dubbelkonserter eller duetter. Vi kommer att se nedan att dessa "duettbröder" också var gångbara i Stockholm.
I Ernst Ludwig Gerbers artikel (i Historisches-Biographisches Lexicon der Tonkünstler, skriven 1789, en av de viktigaste källorna vi har om 1700-talets hornspel), finns ett bra belägg för att hornspelets karaktär hade förändrats under klassicismens år:
Förfiningen av tonens kvalitet på solohornet har nått sina högsta höjder idag. När ett par virtuoser bestiger podiet, verkar det inte som man hör ljudet av brassinstrument, utan snarare en flöjt ackompanjerad av en gamba.
Hornets popularitet fortsatte de första årtiondena in på 1800-talet, men avtog sedan. Vissa lägger skulden till tillbakagången på ventilernas intåg på 1830-talet och de alltmer krävande orkesterstämmorna. De menar att hornisterna hade så fullt upp med att lära sig de mekaniska och musikaliska nymodigheterna, att solospelet fick läggas åt sidan. Solokonserten och det "sjungande" hornet försvann och ersattes av den kraftfulla hornensemblen i orkestern, som blev den nya tidens idiom.
Man skall komma ihåg att hovets konserter, baletter och operaföreställningar inte annonserades. Det gjordes heller ingen reklam för det kyrkliga musicerandet. Man kan också tänka sig att många konserter kungjordes på andra platser än tidningssidorna. T ex saknas Bellmans eventuella konserter, liksom de framträdanden på allehanda krogar som han nämner i sin diktning. Information om de folkliga konserterna, liksom de interna kungliga, får man leta efter på andra ställen än i tidningsannonserna.
Under den gustavianska tiden var Hovkapellet oftast sysselsatta med kungens opera- och balettföreställningar, men man hade också tid att ge rena konserter.
Förutom Hovkapellet fanns det ett antal mer eller mindre tillfälliga amatörorkestrar. Dessa var ofta väl så bra som hovkapellet. En stor skillnad var emellertid att medan amatörorkestrarnas musiker mestadels bestod av svenskar, var Hovkapellets musiker oftast importerade från Tyskland och Italien.
Det var vanligt att solisterna själva stod som arrangörer av konserterna. Man engagerade då vanligen musiker ur Hovkapellet, men ibland fanns det hos musikerna en viss ovilja att medverka utanför orkesterns egen verksamhet. Då fick en solist som ville ge konsert i egen regi ta amatörmusikerna till hjälp. I flera insändare och recensioner ansåg man emellertid att "amateurerna" stod sig väl i konkurensen.
En annan vanlig konsertlokal var Stora Börssalen. Börsshuset stod färdigbyggt 1776 och året efter blev stora börssalen för första gången använd som konsertlokal. Salen används för övrigt fortfarande till detta ändamål.
1700-talets offentliga konserter med hornsolister