Orkesterhorn (före inventionshornet)
Ursprungligen publicerad i Movitz nr 5 (juni 1995)
Fastän Hampl finns nämnd i nästan alla skrifter som berör hornets historia och utveckling, så känner man till mycket litet om honom. Hampl föddes i Prag 1710 och han undervisades med största säkerhet av den ryktbare hornvirtuosen och hornpedagogen P. Hermoläus Smeykal, som var hornist i orkestern St. Wenceslas Jesuit Seminarium i Prag. Under denna period sjuder Prag av musik. Mer än 100 olika orkestrar i storlek från blåsensemble till stora operakapell finns dokumenterade i Prag under 1700-talet.
Undervisningen av musiker låg på en mycket hög nivå och Prag blev kallat för Europas konservatorium, så det är då naturligt att dåtidens bästa orkester, Kungliga Polska orkestern i Dresden med kapellmästaren Hasse söker sina hornister från Prag. 1734 anställs Johann Georg Knechtel som 1:a hornist och 5 år senare, 1737, blir Hampl anställd som 2:e hornist. Hampl kommer att gå till historien som den hornist som kom att betyda mest för hornets utveckling under 1700-talet. Hampl var inte bara en ovanligt bra hornist, han var också en lika duktig pedagog, tillika uppfinnare och utvecklare av horntekniken. Han blev allmänt kallad för den tänkande hornisten. Om vi börjar med spelet så omtalades det att Hampl fick sin anställning i Dresdenorkestern, därför att han kunde sjunga på hornet vackrare än någon annan. Liksom många andra drivna musiker denna tid, så komponerade Hampl också för sitt instrument. En av Hampls hornkonserter för låghorn finns bevarade i Katalog Wenster Litteratur på universitetsbiblioteket i Lund.
Ytterligare två hornkonserter finns listade i Breitkopfs katalog från 1769, men är försvunna. Hampl skrev också några stycken för 3 horn. 1747 blev en tredje hornist, Carl Joseph Haude från Böhmen, anställd i Dresdenorkestern och det är troligt att Hampl skrev dessa trior för sig själv och sina två kollegor. Dessa två kompositioner visar tydligt hur drivet hornspelet måste ha varit.
ex: Intrada
Som pedagog var Hampl mycket eftersökt. Två av hans mest framstående elever var Stich-Punto och Carl Türrschmidt, som båda gjorde enastående karriärer som hornsolister och blev kända i hela Europa. Hampl skrev två hornskolor. Den första skrev han c:a 1750, men den blev inte tryckt förrän 1793 i Paris och då med hjälp av Punto. Denna skola som bär titeln SEULE ET VRAIE MÉTHODE, Pour appendre facilement les Elements des Premier et Second Cors, komponerad av Hampl och färdigställd av Punto, hans elev, innehåller enbart duetter och tyvärr ingen information om handstoppstekniken vars upptäckt tillskrivits Hampl.
Skolan innehåller dock en vägledning i tonbildningskonsten, beskriven på följande sätt: För att kunna uppnå den nödvändiga kunskapen för ansats och en vacker klang skall den unga studeranden beakta följande:
1762 skriver Hampl Lection Pro Cornui. Ej heller här får man någon information om handstopptekniken, så det är tydligt, att kunskapen hölls väl inom hornskrået och lärdomen spreds muntligt.
Handstoppstekniken som i en enkel form måste ha varit känd bland hornisterna i Dresden från ca 1720-talet (se tidigare Movitz, nr 3 och 4) blev utvecklad och organiserad av Hampl. Ett omtalande av denna utveckling finner vi i Domnichs hornskola (Domnich var elev till Punto). Domnich berättar att när Hampl höll på med att utveckla en icke transponerande hornsordin, formad som en öppen kon, men utan någon botten, så fyllde Hampl sordinen med bomull för att dämpa ljudet. När Hampl täppte till hornet nästan helt med sordinen, så måste resultatet slagit honom som en blixt. I stället för att tonhöjden blev oförändrad så höjdes den c:a en halv ton eller mer, på samma vis som när vi gör ett fullt stopp. I och med denna upptäckt kunde Hampl utveckla en handstoppteknik, som innebar att man kunde spela skalor mer eller mindre kromatiskt genom det mesta av hornets register.
Denna handhornsteknik var givetvis mest revolutionerande för låghornisternas utveckling som hornsolister men det kom också på längre sikt att betyda slutet för det extrema clarinregisterspelet. Handhornstekniken spreds snabbt och då framför allt genom Hampls elever. En ny spelteknik började framträda.
Det är troligt att Einsetzen-embouchuren härstammar från Hampl och i och med det också munstycken med en betydligt smalare kant än som tidigare använts. Som tidigare nämnts arbetade Hampl med att konstruera en sordin. Den beskrevs som: en öppen kon av mässing som var täckt med läder. Denna icke transponerande sordin var den första av sitt slag, och utvecklades senare av Hampls elev Türrschmidt så att man kunde spela med sordinen på samma sätt som när man använder handstoppstekniken. Hampl utvecklade också hornet. Tillsammans med instrumentmakaren Johann Werner från Dresden, konstruerades Inventionshornet.
Horace Fitzpatrik, The Horn and Hornplaying and the Austro Bohemian tradition 1680-1830. Oxford University Press.