Söndag, 12 juni
Ännu en tråkig dag. Klockan är runt tolv (eller, ‘timmen noll’) och de har gjort det igen: varje dag vid den här tiden ringer klockan i centralhallen och alla ungar i min ålder måste samlas kring det lilla podiet. Det är ‘husets policy’ säger de. Min mamma och deras pappor börjar sitt ‘intensiva’ kursprogram, som ingår i deras utbildning och som vi inte får se. (Eller - med deras ord – som ‘inte vore bra för oss att delta i’.) Andra barn försöker alltid gömma sig och blir straffade för det. Dumt av dem, det är ingen idé att gömma sig, K-männen hittar dem alltid inom några få minuter med sin kameraövervakningssystem… Jag gömmer mig aldrig. Jag är väl smartare. Eftersom jag alltid är den första vid podiet när klockan ringer, låser de in mig i det ‘bästa’ rummet - rummet med fönster. De andra rummen är som celler i ett fängelse.

Tiden flyger iväg när jag tittar ut genom fönstret. I den hektiska staden, på andra sidan floden, ser det ut som om det redan vore semestersäsong. De säger att det kommer mer och mer folk för varje år. Synd. Den unge pojken på ön till höger verkar inte bry sig. Han fortsätter att fånga småfisk i en stor svart hink. Han har gjort små hål i den så att vattnet kan rinna igenom. Jag försöker alltid få kontakt med honom, men han ser mig aldrig. I morgon, klockan tolv på dagen, ska jag försöka smuggla med mig en spegel in hit, för att kunna reflektera solen så att den kommer i hans ansikte. Kanske kommer han att titta upp och se mig när jag vinkar...

Ingenting speciellt hände idag. Sjuttiotvå spårvagnar passerade över broarna (52 East, 20 West). Det är sex fler än vanligt. (Jag undrar varför.) De flesta av dem var ganska fullsatta. På den gamla bron till vänster togs det massor av bilder. Inga av statyerna föll i vattnet, inga turister hoppade i heller. Det enda konstiga var sightseeing-båten, som inte tog sin vanliga sväng nära det lilla vattenfallet. Den höll sig på den norra sidan, och fortsatte upp längs den ‘snabba leden’. Jag undrar alltid varför vattnet inte flyter snabbare där. Det finns troligen en sluss, uppströms någonstans.

Klockan är nu 15.12. Om 18 minuter, kommer våra manliga ‘barnskötare’ och tar ut oss härifrån. Vid middagstid strålar vi samman med våra föräldrar för familjeprogrammet. Med andra ord träffar jag mamma. De andra pojkarna får antagligen stanna här några timmar extra. Jag kan höra hur de knackar på väggarna och använder sitt hemmagjorda morsealfabet. De tror inte att någon märker det, men jag vet att K-människorna övervakar det också. Pojkarna hatar mig för att jag inte deltar i deras lek, men när jag en gång försökte göra det sa de att jag inte förstod reglerna. De är så tröga...

Måste gå nu. Måste säga adjö till min vän Charlie - det är fiskmåsen med det bruna huvudet jag mötte förra året när mamma kom till företagets utbildningscenter för första gången. Varje dag sitter han på fönsterbläcket. Tillsammans tittar vi på pojken som fiskar, och slår ihjäl
tiden...

Mika