Harald Norbelie skriver varje vecka i tidskriften ”Vårt Kungsholmen”. Så här har han skrivit om…
…och
det gamla barnhemmet.
Vid mitten av 1800-talet bodde en riktig fransk hertig på Kristinebergs slott. Han hette Armande d’Otrante och hade tillsammans med sin bror flyttat till Sverige i hälarna på Jean Baptiste Bernadotte, som Skulle bli kung.
Stockholmarna var lite misstänksamma mot de där
fransmännen.
Konstigt folk, pratade obegripligt, åt egendomligheter
och de hade de mest märkliga vanor.
Karl
Johan satt på Sveriges tron från 1818 till 1844. Eller satt är väl för mycket
sagt, mest låg han väl till sängs och regerade. Han var väl inget vidare
morgonpigg, den förste Bernadotte och än värre var det med drottning
Desideria, som i stort sett aldrig visade sig under dagtid utan åt väl
frukost då hederligt folk redan ätit kvällsvard.
Utlänningar, speciellt fransmän skulle man
således förhålla sig skeptisk till. Och mycket riktigt, snart visste hela stan
att berätta att den franske hertigen höll sig med ett helt harem ut på
Kristineberg. Jo, jo!
Kristinebergs
slott hade sen gammalt rykte om sig. Drottning Kristina som skänkte
egendomen åt fältmarskalken Lennart Torstensson var på sin tid då och då
ute på besök och ryktena gick ju om den ogifta drottningen också.
Rejäl
svensk ordning och reda och bestämda tider blev det så småningom även på
Kristineberg, som 1864 köptes in av Frimurareorden för dess barnhusverksamhet.
Frimurarbarnhusets
historia går tillbaka till mitten av 1700-talet då detta hemliga ordenssällskap
öppnade ett första barnhus i hörnet av Storgatan och Skeppargatan.
Detta
var något helt nytt. Att ta hand om barn som oftast var födda i synd och ge dom
såväl uppfostran som utbildning! Sådana tilltag kunde bara sluta illa!
Det
uppmuntrade helt enkelt till ett lösligt och oansvarigt leverne ansåg kyrkan,
som bedrev intensiv kampanj mot barnhusidén.
Men
statsmakten var klokare och insåg hur praktiskt det var att ta hand om många av
de hemlösa barn som annars skulle driva omkring som tiggare och tjuvar. Kanske
det till och med fanns en humanistisk tanke i bakgrunden.
Senare
flyttade barnhuset till Malmtorgsgatan nedanför Brunkebergstorg, men även de
lokalerna blev för små och då inköptes Kristineberg.
1700-talsslottet
kompletterades med två flyglar, som ritades av den kände arkitekten Johan
Fredrik Åbom. Senare tillkom också Kullskolan. Kvarteret heter som sig bör
”Barnhusbarnet”.
Barnhuset
tog emot barn från 6 års ålder upp till 15. Efter konfirmation släpptes de ut i
ett samhälle som de var väl och illa rustade att möta. Alla hade fått
utbildning och dessutom lärt sig ett yrke – skomakare, skräddare eller
trädgårdsmästare. De var också attraktiva på arbetsmarknaden där de ansågs
duktiga, flitiga och dessutom fogliga.
Men
många var så tafatta. I närmare nio år hade de knappt mött några människor
utöver kamrater och lärare och personal på barnhuset. De hade levt under
stenhård disciplin, där egna beslut och självständigt tänkande omedelbart
bestraffades. Tre dagar om året hade de rätt att besöka familj och anhöriga.
1907 bildades Föreningen Frimurarbarnen, som förutom att vara en social kamratförening också skulle hjälpa tidigare barnhusbarn att klara sig i den Stora Världen – den som ligger utanför Krillan.
Till
tioårsminnet av föreningens bildande utkom en minnesskrift, vilket är ganska egendomlig
läsning. Det ena vittnesbördet efter det andra berättar om prygel, sadism,
kamratförtryck och en ständigt gnagande hemlängtan. Men likväl avslutas alla
berättelser med tack för de ljusa minnena från barndomens dagar och hyllningar
till ”barnens lek uti gård och hagar”.
Människans
minne är egenartat.
Så mycket tid för lek fanns ju inte. Så här beskrev ett av barnhusbarnen tillvaron på Kristineberg:
”Livet
var det dagliga enahanda. Arbetsdagen började kl. 6, då ordningsman Lindberg
kom med tunga steg och en lykta i handen upp till sovrummet. Efter
morgonsysslor och morgonmål som bestod av en ”spillkum ölsupa” (välling på
vetemjöl med svagdricka, sirap och ingefära) och en tredjedels kaka hårt bröd
började dagens arbete med undervisning från klockan 8-13, då middag
serverades.” Därefter arbete i någon av verkstäderna från kl.14. Efter arbetets
slut kvällsvard och sedan marsch i säng utom sommartid ”då kunde vi få leka en
stund”.
Men
allt var naturligtvis inte bara elände. Pastor Carl Bergö som blev
intendent på barnhuset 1894 såg till att mycket av pennalismen upphörde och Jungfru
Karin måste ha varit som en ängel av berättelserna att döma:
”Vi
talade gott om henne, även på ryggen.” Hon kom till Frimurarbarnhuset 1891, då
hon redan var 47 år gammal och resten av livet tjänade hon på barnhuset där hon
dog 91 år gammal. Hon levde två liv. Första hälften ute i världen och andra
hälften i barnhuset omgiven av flera generationers barnhusbarn.
”Hon
kände med oss, ty vi voro alla fattiga, både hon och vi”.
Så
långt Harald Norbelie. Vill du läsa mer kan du göra det här.