Tal till brudparet.

(av brudens far)

Det är ett tungt ansvar att vara far till en dotter. Det är dubbelt så tungt att vara far till 2 döttrar. Som ni säkert förstår är det skönt att ha blivit av med i alla fall halva bördan. Men om någon här trodde att det har gått av sej själv o att det är Jenny och Klas som har ordnat allt så tror ni fel. Det har inte varit helt lätt att få ihop hela det här.

Så här har det i verkligheten gått till och ni är dom allra första som får veta sanningen. Jag fick en utmärkt möjlighet när jag för sisådär 20 år sedan fick en förfrågan om att låna ut vårt Las Palmastält. Det var inget vilketsomhelsttält utan det var tältet som Ewy och jag firade vår första midsommar tillsammans i. (att vi åkte hem på midsommardagen som 2 dränkta katter är en helt annan historia.)

Jag var alltså mycket tveksam till utlåningen, men det skulle bara vara över midsommaren och enbart som reserv utifall det blev för trångt i sommarstugan osv. OK då du får väl låna tältet! Allt gick bra och vi fick tillbaka tältet. Men det var i en ny säck! Den var blå och det stod ICOPAL på den. Jättefin, mycket finare än den gamla…. Men varför fick jag tältet i en ny säck? Ja, sa han som lånat och lämnat tillbaka tältet, denna är ju mycket finare och något skall du ha som tack för lånet.

Inom parentes kan jag nu avslöja att flera år senare fick jag höra sanningen: Tältlånarens byxor hade av någon anledning blivit blöta och han var i varje fall inte rådlös och inte heller ville han vara byxlös resten av midsommaraftonen. Han gick in i vårt fina Las Palmastält tog tältsäcken och klippte 2 hål i nederhörnen, lagom för benen, hoppade i säcken o knöt åt under armhålorna. Kvällen var räddad.

Eftersom jag fick tillbaka tältet förstod jag att detta var en man att lita på.

Jag frågade honom lite försynt om han hade någon son i lämplig ålder.

Njae, sa han, jag har Ulf men han håller bara på med modeller och sånt.

Nej tack tänkte jag, jag vill inte ha någon konkurrens om modelljärnvägen när barnbarnen börjar komma.

Så jag sa i stället: Har du ingen annan?

Njae, sa han, jag har ju Klas förstås, men han håller bara på med fotboll

. Jag tänkte genast på alla miljoner som skulle rulla in när han blev proffs eller i sämsta fall skulle han kanske kunna ordna en friplåt på Vallen.

Så jag sa: Jamen det blir bra, jag lär flickan att sparka boll, och eftersom din pojk är back så får min flicka bli forward, det måste bli ett vinnande lag.

Sagt o gjort… 15 år senare ringer en yngling på dörren hemma på Södergatan 19.

Han säger: Hej jag heter Klas Hedin

Jag säger: Välkommen Klas! (men jag tänker för mej själv att det var verkligen på tiden)

Det tog ytterligare 4 år innan Klas förstod vad välkommen verkligen betydde.

En lördagsmorron stod han med hela sitt flyttlass utanför.

Ställ in grejorna i garaget sa jag, så får ni bor i gästrummet i källaren. Sen kom Jenny o frågade mej så där förtroligt som om hon ville låna pengar, eller bilen eller något annat viktigt:

Pappa! Var det det bästa som hänt dej att jag föddes.

Ja min flicka, svarade jag och det näst bästa blir när du flyttar hemifrån.

Jag förstod nu att det var dags att ringa till Åke, han var ju van att ordna tak över huvudet åt folk.

Ungdomarna måste ha någonstans att bo, sa jag.

Jag hade tänkt att Rosalie o jag kunde flytta ut i gäststugan så kan dom ju bo i vårt hus, sa Åke.

Nä nä, sa jag, grannhuset här är till salu och jag har faktiskt tänkt att köra barnvagn i Bokhultet, och åka pulka på Kala Höjden med barnbarnen.

Vi kan väl kompromissa, sa Åke, det är exakt 11 km mellan Sjögårdsvägen 4 och Södergatan 19. Om vi drar en rät linje däremellan och sätter en prick mittpå, alltså 5,5 km från vårt och 5,5 km från ert så åker vi och kollar hur det ser ut där.

Sagt och gjort.

Var tror ni att vi hamnade?

Rätt! Kaunasvägen 46.

Huset ska vara blått och ha papptak, sa Åke.

(jag förstod genast att det blåa hade med politik att göra men papptak litar inte jag på, ni vet Åke han har 2 rödvita livbojar vid bryggan o det vet ju alla vad det står på dom, men var tror ni han har sina försäkringar??)

Nä nä, sa jag, det skall vara rött och ha ett brant tak!

Vi kan väl kompromissa, sa Åke.

Sagt och gjort: Huset skall bli blått med röda takpannor.

Men nu ville också Ewy och Rosalie vara med.

Gräset skall vara grönt sa Ewy.

Spisen skall vara vit, sa Rosalie

I går rullade vi ut det gröna gräset vid det blåa huset med den vita spisen och det röda taket.

Nu Jenny och Klas, får ni klara resten själva!

Skål för brudparet!