Till minne av Zmurf
                               

Det var en solig höstdag i November dag 1996 då jag hämtade upp mina två katter Znuttan och Zmurf.
Två underbara katter som snabbt blev mina bästa vänner. De sov tätt tillsammans de första dagarna.
Ett nytt hem med nya människor. Men de hade varandra.
Tiden gick och de blev större och äldre.
Nu kunde man inte se att de var syskon längre.

Zmurf var en tuff katt som tyckte om att stå i centrum. Hon visst vad hon ville och gav sig inte förrän hon fick det. Ett humör som i början var bra och stabilt. En katt som sa prosit när man nös och som kunde jama mamma.
Hon var en mycket vacker katt, med många vackra poseringar när hon satt, gick eller låg och sov.
Zmurf blev MIN katt. Hon följde mig och kallade jag på henne så kom hon. Det vara bara matte för hela slanten.

En sommar kväll 97 rymde mina katter.
Jag vaknade av att Znuttan satt i buskarna utan för  mitt fönster och jamade.
Jag tog in henne och badade henne.
Hon hade skadat sin tass.
Men jag fann inte Zmurf.
Mamma och jag var ute och letade i tre dagar efter henne.
I alla buskar och skrymslen.
Men hon var borta.
Jag sa till barnen på mitt område att min katt var borta och om de såg henne att komma in och ringa på dörren och säga till mig.
Det gick nästan två veckor och jag hade tappt hoppet om Zmurf.
Då en kväll kommer fem barn in och säger att de tror att min katt finns på gräsmattan.
Vi gick ut och jag kallade på henne. Då kommer Zmurf springande ut ur busken och nästan hoppas upp i min famn.
Hon hade blivet mager, för hon vet inte hur man gör för att fånga mat ute. Men hon var välbehållen i alla fall.
Efter dessa veckor ute, satt hon ofta vid fönstret och länktade tillbaka ut.
Men jag ville inte släppa ut henne för alla barnen här är inte snälla och jag var rädd att hon aldrig mer skulle komma tillbaka.
Så hon fick stanna inne mot sin vilja.
Och det måste har gjort henne mycket ledsen och arg.


En kväll för ca två år sedan, hade jag en killkompis över hos mig.
Han hade druckit sprit och var ganska högljud av sig.
Zmuft har aldrig tyckt om att folk luktat sprit.
Vi satt och kollade på tv som Zmurf låg uppe på soffkanten som hon då alltid gjorde.
Killen som var hemma hos mig, började tafsa och bli närgången.
Och jag var inte intresserad, så jag sa att han skulle sluta och flyttade mig längre bort från han.
Men han förstod inte vad ett nä var och så han fortsatte.
Jag förstod vad detta började leda till och försökte slingra mig ur. För jag var inte intresserad av att vara intim med han.
Men han bara fortsatte och fortsatte.
Då höjer Zmurf tassen och slår till han i ansiktet med tassen med sina klor inne och fräser.
Killen backar tillbaka och jag får en chans att resa mig upp och få ut han ur min lägenhet.
Hade inte Zmurf räddat min här så hade kanske saker och ting verkligen spårat ut.
Jag är EVIGT tacksam för att min katt räddade mig.
Men på grund av denna händelsen så började Zmurf tycka illa om män.
Det var ofta hon fräste och la sig mellan när jag hade besök av andra män.
Hon blev mer och mer konstig i sitt humör.

Jag kunde inte längre klippa hennes klor. För då började fräsa rivas och bitas.
Hon blev mer och mer aggressiv.
Många gånger tänkte jag på att avliva henne för att jag viste inte vad hon skulle kunna göra en vacker dag.
Men mitt hjärta skrek NEJ så jag hoppade över det och hoppades på att hon skulle bli bättre.
Men hon blev bara värre och värre.
När jag flyttade ihop med Jesper då var det han som fick ta alla smällarna som hon delade ut.
Han kunde inte bara gå fram och klappa henne hur som helst för då vara det en STOR risk att han fick sig en lusing av henne.
Hon kunde komma fram och villa bli klappad av han och han klappade henne och helt plötsligt höjde hon tassen och slog.
Vi tog henne till djursjukhuset för att se om de fann några fel på henne. Om hon kanske hade ont eller något annat. För jag fick aldrig upp henne till
den vikten hon hade innan hon rymde.
Men de fann inga fel på henne.
Hennes humör gick i vågor. Hon blev snäll för en längre tid och vi passade på att njuta.

När Jesper och jag firade ett år åkte vi iväg för en helg.
Min mamma passade katterna då.
När vi kom hem så hänger Zmuf efter min som ett klistermärke. Var jag fanns fanns hon.
Hon var underbara att ha att göra med.
Jesper kunde kela med henne och hennes syster kunde tvätta och busa utan att få på huvet.

Vi åkte i väg till Maderia 31 Januari till den 7 Februari detta året.
Min mamma tog hand om katterna och vara här två timmar på morgonen och två timmar på kvällen.
Men katterna låg gömda. Bara Znuttan fanns framme ibland.
Mamma såg att bara en katt hade ätet och använt toaletten.
När vi kom hem var jag mycket glad för att komma hem till  katterna.
Zmuf mötte oss vid dörren på kvällen när vi kom hem. Hon släppte mig inte hur henne sida. Hon sprang efter och spann och klättrade på mig.
Jag njöt av att hon inte var arg på oss för vi lämnat dem i en vecka. Till och med Jesper kunde klappa henne.

Vi gick och la oss vid tolv. Men vaknade vid halv två av att Zmurf  låg och gnydde och jamade.
Jesper gick in i storrummet för att han tycker inte om när hon gör så. Och hon tystnade efter en stund.
Så Jesper kommer tillbaka för att gå och lägga sig. Då börjar Zmurf att fräsa och morra. Jag har aldrig hört henne göra på detta viset.
Så jag går upp ur sängen och försöker lugna henne. Men då helt från ingenstans far hon på Jespers ben och hänger i hans pjamasbyxa och morrar.
Jag skriker till så hon släpper och Znuttan försöker brotta ner sin egen syster för att hon ska sluta. Zmurf brottar sig loss och börjar jaga mig.
Jag försöker att stänga dörren men det är något i vägen så det går inte. Hon kommer i kapp mig och hoppar upp på mitt ben och sätter sina långa klor i det och fräser och morrar.
Hon släpper mig och far på Jesper igen. Sen springer hon efter mig och hoppar upp på andra benet med sina klor.
Tillslut får vi in henne i ett av våra rum och stänger dörren.
På golvet är det blod och på mina ben rinner blodet. Hela jag skakar och tårarna rinner. Chocken kommer.
Jesper klarar sig utan några märken medan jag har märken på båda benen fram och bak.
Vi får låst in den andra katten med i storarummet så vi kan få ligga säkert i sovrummet.
Men denna natten blev det ingen större sömn. Chocken, två katter som vill komma ut, jamande, ylande, och krafsande på dörren.


När morgonen kommer så vet jag vad som måste göras. Jag måste fatta det beslutet som jag hela tiden skjutit undan. Jag måste avliva Zmurf.
Tårarna rinner.
Vi har kunnat släppa ut Znuttan, för hon har lugnat sig. Men i det andra rummet gråter Zmurf.
Jag beställer tiden på djursjukhuset och hämtar upp transportlådan.
Får in Zmuf i den med hjälp av godis. Mitt hjärta gråter och jag gråter.
Vi beställer en taxi och åker i väg. Tårarna rinner på mig och på Jesper. Men det är det ända rätta att göra som vi gör.
Hon får sin spruta och vi får veta att det ska ta ca tio minuter innan hennes hjärta stannar.
Jag sitter med henne i mitt knä och känner hon slappare och slappare hon blir.
Jag gråter mer och mer. Jag vill egentligen inte ta livet av min bästa vän, men jag måste.
Jesper sitter bredvid och gråter han med.
Jag önskar bara att Zmurf kan förlåta mig för att jag tagit hennes liv och att hon får det bättre dit hon kommer.
Hennes sömn blir djupare och djupare liksom vår gråt blir mer och mer.
Jag sitter med henne i famnen och önskar att vi kunde skruva tillbaka tiden. Till den tiden hon var som en katt ska vara. Till den tiden då hon var snäll
och man kunde lita på henne.
Varför händer detta mig och min katt???????????????
Det tog en timme och mer narkos i hennes kropp för att hennes starka hjärta skulle sluta att slå.

Detta hände igår Tisdagen den 8/2 2000.
När jag sitter och skriver detta rinner tårarna, och jag önskar att hon fanns här hos mig.
Jag vet att hon finns hos oss. Vi kan höra henne. Hennes tassande och hon äter och ibland jamar, men jag kan inte ta på henne, krama henne, visa
hur mycket jag älskar henne. Jag bara hoppas att hon vet detta.
Jag saknar henne så det gör ont i min själ. Det känns som att jag inte han med att säga adjö och berätta hur mycket jag älskar henne, fast jag fick hur mycket tid som helst.
Jag saknar henne, när man sitter vid datorn låg hon övan på, när jag duschat färdigt satt hon på badrums mattan och väntade. När man kom hem var hon den fösta som mötte en vid dörren, hon satt i fönstret och väntade på att man skulle komma hem.
Hon låt i knät på kvällarna framför tv, i sängen hos mig på nätterna. Hennes jamande när man nös eller hennes sätt att tala med mig. Hennes stora vackra ögon som tittade in i mina, hennes långa svans och morrhår.

Du är evigt saknad och älskad.

Jag älskar dig Zmurf och du fick en bit av mitt hjärta med dig när du somnade in.
Du kommer alltid att finnas hos mig, du dör aldrig för mig.
Jag älskar dig.