POLIS VID FILMINSPELNING
Våren 1997, under inspelningen av kortfilmen "Förlorad" fick Henrik Pilerud, Jens Wretling och Madeleine Mellberg påhälsning av killarna i blått.

När vi filmade vid ("studio-") verkstan kom en helikopter flygande, jag (Henrik Pilerud) passade på att filma eftersom vi var utomhus just då. Vi hade filmat en helikopter tidigare samma dag, vid grustaget i Kungsör som vi också spelat in några scener vid. Den flög rakt över verkstan, och jag filmade den, men sen kom den ett varv till mycket lägre. Sen ännu lägre! Det blev fina bilder. En Polishelikopter var det.

Jens skojade och sa att dom säkert satt ut en efterlysning på bilen vi hade. Jens pappas Pontiac Trans Sport. "Rymdbilen". Men då fick jag se i ögonvrån hur en polisbil svängde upp bredvid oss. Och en till som stannade på gatan. Jag slutade filma. Vi stod där alla tre, när poliserna klev ut med dragna vapen!

"Vad nu" tänkte vi. Jag var ju säker på att vi inte gjort nåt olagligt vid verkstan så jag kunde inte förstå vad det gällde. Just Verkstan, vårat "familjeföretag" var det enda stället jag var helt säker på att vi fick vara vid. Men både Jens och jag tänkte att det var nåt som hade med grustaget att göra. Vi filmade vid det stora grustaget utanför Kungsör tidigare. Det var "obehöriga äga ej tillträde"-skyltar lite här och var där. Men våra misstankar var helt fel. "Ställ er mot bilen och lägg händerna på taket", sa den ena polisen. Vi fattade lite långsamt eftersom vi var så förvånade, men gjorde som han sa. Jag ställde ner kameran. Tråkig nog var den inte på. Sen började jag förklara att vi spelade in en film, och att det var pappa som ägde verkstan.

"Är det några fler i lokalen?", frågade polisen.

"Nej", sa jag. Och fortsatte försöka förklara. Den andra polisen, den tjocka, han gick fram till Jens. Den smala polisen berättade att nån hade ringt och rapporterat att den sett folk smyga runt med "något pistol-liknande", och han frågade oss om vi hade nåt sånt.

"Ja" sa jag, "vi håller ju på med en film..." Sen ville de se legitimation. Madeleine hade inget. Vi hade ju filmkläder på oss. Men jag och Jens hade våra plånböcker i bilen. Så jag gick för att hämta dem. Den smala polisen, som var mest på hugget, var snabbt efter mig för att hålla ett öga på mig. Den tjocka polisen pratade med Jens, och frågade honom var han var ifrån.

"Kungsör", sa Jens.

"Och de två?", frågade polisen.

"Arboga" sa Jens, utan att tänka att Madde är från Falun.

Men den tjocka polisen förstod att det inte var något väpnat inbrott det handlade om. Till skillnad från den andra polisen som nog sett lite för många amerikanska polisfilmer. Den smala polisen tittade på Jens körkort, det var ok, sen på mitt ID-kort.

"Jag går och kollar det här" sa han. Kanske inte så konstigt. Tre år gammal bild, och nu hade jag annan frisyr, hårfärg och var sminkad svart runt ögonen. Sen ville han prata med Pappa, för att kolla att det var ok att vi var där.
 Men Föräldrarna var hos min kusin Emma som fyllde år. Så han fick numret dit. Stefan, Emmas äldre bror, svarade och trodde mannen i luren skojade när ha sa att det var från Köpingspolisen. Och jag blev lite orolig när jag märkte att det var nåt strul. Tänkte igenom telefon numret gång på gång. Hade jag sagt fel? Men till slut hämtade Stefan pappa.

Jag fick visa för den tjocka polisen att jag hade nyckel så jag kunde låsa dörren, och låsa upp. Han kollade knappt efter att han sett att jag tog fram nycklarna. Så frågade de igen om vi ha de nåt "pistol-liknande".

"Ja", sa jag igen. Och så gick jag, och tjocka polisen var snabb att följa efter, in och hämtade "pistolen". Min Glock 17 soft airgun. (en leksakspistol, som ser väldigt realistisk ut. Det är just därför den passar så bra till film.)

"Jo, visst är den pistol-liknande", sa jag. "Men inte särskilt farlig".

"Nej" sa polisen och skrattade till. Han tog ur magasinet på den (för att se, att den inte alls var så farlig). Sen började de dra sig tillbaka. "Lämnade platsen utan åtgärd", som de sa till sina kollegor över radion. Jag hämtade kameran och filmade lite diskret polisbilarna, så vi skulle ha bevis. Vi började fundera på hur det gått till. Nån måste ha sett oss innan vi gick in på verkstan. För vi hade ju varit inomhus ungefär 20 minuter innan de kom. Så nån måste ha ring polisen när vi kom.

Två dagar senare fick jag veta hur det gått till. Fredrik, som jobbar på måleriet mitt emot verkstan, var där med sin fru och jobbade. Han hade sett folk smyga vi verkstan, men han hade inte sett mig, och när han tittade närmare hade han sett att någon hade (något som liknade) en pistol. (Det var Jens.)
Så var gjorde han då? Jo, han ringde till polisen! Så polisen åkte med blåljusen på, från Valskog, där de antagligen haft hastighets-kontroll. De kontaktade helikoptern, som vi senare såg på bandet att det var samma som vi filmat i Kungsör. Helikoptern hade varit i närheten för att övervaka trafiken på europavägen (E18/E20). Polisen stannade vid miljöstationen, en bit ifrån verkstan och tog på sig sina "skottsäkra västar". Sen fortsatte de den sista biten utan sirener eller blåljus.

Men innan polisen kom fram hade Fredrik ("tjallaren") titta ut igen. Nu såg han mig! Och kände igen mig. Då ville han bara sjunka genom golvet. Han hade ju aldrig sett kameran tidigare heller, den hade ju jag. Han skämdes så mycket för det han gjort att han inte vågade gå ut och berätta för oss vad som var på gång att hända!

Man hade ju kanske önskat att han hade kommit ut och styrt av det hela, eller i alla fall ringt polisen och berättat för dem. Men, så var inte fallet! Skämdes han efteråt? Ja, nog var det så allt. Sist jag såg honom, just innan inspelningen av "Moset är Slut - Del 1", så sa jag just, att vi skulle spela in film.

"Jaha, ska jag ringa polisen då, menar du?" svarade han.