Åsa skildrar här sin skolstart andra året på konstfack. Själv hade jag ju idéer på att börja men som tur ar hann föruftet ikapp mig. Att offra fem dyra år på en utbildning där man ska lära sig ett pretentiöst yrke som nästan inte existerar är väl inget jag idag längtar efter. Dessutom har jag svårt för människor som romantiserar dessa typer av jobb där man ska vara kreativ 10timmar om dan. Folk som vill bli konstnärer av samma skäl som andra vill bli popstjärnor. Särskilt om de är talanglösa och man hela tiden måste ljuga när de tvingar på en sina värdelösa alster. Efter ytterligare ett par sidor är jag bara uttråkad. Serien behandlar situationen när hon träffar en "likasinnad". Detta vill säga en tjej som har samma musiksmak, lika mycket ångest och även hon ser ut som en kvinnlig Edward Scissorhand. Tillsammans vandrar de runt och har tonårsångest samtidigt som de kollar in gothpojkar och ser ned på "vanliga svenssons" trots att det framgår att Åsa har fyllt 27(!) år. Detta kan göra mig uppriktigt arg. Människor som är feminister och tror på allas lika värde. Samtidigt går de runt och ser ned på "vanliga" människor. Dvs de som är annorlunda. Ett koketteri som gränsar till omvänd fascism. Hatet väcks till liv när jag läst ca 3/4delar av albumet. Att Åsa enligt sina serier faktiskt haft en jobbig uppväxt som befogar hennes ångest mildrar min vrede en aning. Ibland är det ju tvärtom. Bortskämda medelklassungdomar som gör djupare och djupare ned i träsket av förvirrad identitet. Plödsligt en dag vaknar de och upptäcker det patetiska i en 27åring som identifierar sig med Trent Reznor.
Trots min uttråkning av ett ganska händelselöst album med uppradade klichéer så blir jag besviken när det är slut. Åsa har ju vidrigt nog lyckats placera en jobbig cliffhanger a la tv-såpa som gör det lite svårare att ignorera fortsättningen på historien.