Designen speglar tiden Det sönderdesignade 90´talet i högsta grad. Bibel och wallpaper är andra drivkrafter. Många popslynor vill nu också bli designers. Det som ett alternativ till den till förbannelse uttjatade popstardrömmen. Allt blir en tråkig sörja av accentfärger, svart/vitt, strikta typsnitt och datorredigerade bilder. Jag undrar om inte datorerna till stor del tog kål på kreativiteten.
Darling innehåller även sidvis med tråkiga, egocentriska krönikor som precis som artiklarna oftast bara berör triviala skitsaker som te.x "varför har jag så mkt blåmärken" eller "varför har de så fula kläder i morgontv". En annan tydlig faktor är den stora skräcken för allvar. Man språrar aldrig ett tecken på ställningstagande utan allting ges en flamstrams-gos prägel som tex "tidelag är väl lite roligt och upp till var och en" eller "min kompis har en liten depression ujuj vad tokigt". Det enda som tycks vara tillåtet att angripa är killar och killars beteende. I sann plastfeministisk anda.
Allting är skrivet i samma stil. Efter att ha läst en låååånng malande text funderar man över som egentligen stod där eftersom eftersom har så ont i huvudet att man inte kommer ihåg det. Språket låter som en bandinspelning av alla ens menlösa cafédiskussioner fyllda av ordbajs. Det är skrivet i en resonerande stil ungefär som någon skrev ned allt hennes hjärna producerade i stora textmassor.
Redaktionen består med stor sannolikhet mest av den typ av caféeskadade kvinnor som kommit upp i 20+ åldern men ändå inte kan släppa tonårsjargongen. De är bittra därför att de inte blev popstjärnor och måste kompensera det med att vara experter på stilar, hippa uttryck, klubbar och musik. En ständig hunger på 1900 tals nostalgi råder främst allt detta tjat och romantiserande om 60, 70 och inte minst 80talet.
Identiteter som har växt bland människor säljer Darling som på postorder i sina stilguider. Dessutom skaffar de ett eget varumärke som oftast ses på mediahorwannabees och popslynor. Den våldsamma darlingkommersen innefattar alltifrån tröjor till det mest absurda, försvarssprayen som är ett specialutformat vapen mot män.
Vad jag saknar är en tidning som har samma lekfullhet och fräckhet som den gamla medvetna tidningen Puss. Där klipptes det och klistrades. Det lektes med idéer och det sparades heller inte på ilska eller vulgära ord. Språket var tydligt och jordnära. Humor fanns det gott om. Inget rosa luftslott med såpbubblor och kändisfetichism.